Att mogna.

Blommor

 

Som jag har mognat sedan förra veckan, jag tycks överträffa min egen bild av mig själv.

På söndag ska jag anordna kalas. Vilket min syster och min mor tvingat mig till att göra utan att lyssna på mina argument om varför jag helst slipper.

 

Mitt argument: Eftersom det är jag som har fyllt år måste det väl ändå vara upp till mig huruvida jag vill ha kalas eller inte.

Deras svar: Nu är det så att du har fyllt år och vi vill fira dig.

Jag: Men jag vill inte bli firad, det ger mig bara ångest.

Dom: Jättebra, skicka ut inbjudningar nu.

 

 
Så nu ska jag tydligen ha kalas, med tårta och allt vad det heter.
På tal om tårta var jag och beställde två tårtor igår, för första gången i mitt liv.
Mitt förra veckans jag hade väntat tills på söndag med att baka egen tårta, vars bottnar inte hunnit svalna innan jag i panik behövt montera fyllning och garnering tio minuter innan gästerna dykt upp. Det är samma typ av jag som en midsommar monterade en marängtårta hemma, la i låda och tog med till ett firande där gästerna lika förskräckta som jag insåg att tårtan hade smällt under transporten.

 
Inte nog med det. Eftersom gästerna överstiger det antal koppar som finns hemma var jag igår iväg på vägen hem och skaffade några till. Mitt tidigare jag hade gömt kaffebryggaren och ljugit om att den var trasig.

 

Prosecco frågar någon. Givetvis kommer det finnas prosecco, det är ändå ett respektabelt kalas jag ämnar att bjuda på. Det ligger just nu två flaskor på kylning i kylskåpet och väntar på att bli förtärda. En till mig att stilla min ångest med och så en till gästerna som hälften kör bil och andra hälften antingen inte dricker av ogillande eller av anledningen att de är barn.
Jag håller på att gå under av stressen och oron över att missa något. I skrivande stund inser jag att jag inte haft en tanke på att köpa saft till barnen. Vad dricker barn för saft numera? Ska man bjuda på sockerfri för att undgå sockret eller på sockervarianten för att undgå sötningsmedel?
Kanske borde man bjuda på gurkvatten för att vara på den säkra sidan, fast samtidigt är det kalas och jag vill ju bjuda till något.
En Juice press, jag måste köpa en Juice press och tre kilo apelsiner. Eller vänta nu, är det så klimatsmart att köpa apelsiner? Ska jag bjuda barnen på deras framtida undergång i dryckesform?
Är det såhär det ska vara att planera kalas för några få gäster, hur blir det då om ens framtida barn vill ha barnkalas med trettio deltagare?

 
*Ring* *Ring*

Ah hallå är det steriliseringskliniken?
Mitt namn är Glen Snoddas, jag är livrädd och önskar få en tid snarast!

YMCA i grupp, en kollektiv triumf.

DISCO DISCO

 

 

Du Glen, en sak till.

Gå med gud.

Och som jag sprang sen.

 
Idag var Berwaldhallen min kyrka, Disco min religion, Sveriges radios symfoniorkester min gud och Lundstedt, Hedlund och Mariette hans/hennes tre apostlar.

 

Skämt åsido fick jag uppleva något riktigt briljant idag, en sådan där händelse som någon gång först uppmärksammades som ett skämt men som nu i efterhand har blivit lite av en bekräftande ögonöppnare.

För visst reagerar man någonstans med att dra på smilgroparna på ett skeptiskt manér när man får läsa om hur Sveriges radios symfoniorkester ska tolka disco i Berwaldhallen.
Sen kan man inte riktigt släppa tanken på hur det kan te sig, man visar upp informationen om evenemanget för sin sambo och så sitter man en dag högst upp i Berwaldhallen, förbluffad över det fartfyllda spektaklet man får ta del av.

Jag har dansat idag, under en konsert med tilldelade sittplatser. Det är få som förstår vidden av det (dans)steget, desto mer som faktiskt fick se det ske. Det är precis så självcentrerad jag är där stunden innan musiken kräver mitt deltagande. Om jag då ställer mig upp och rör på mig kommer hallens alla blickar vändas mot mig för att uttrycka allt annat än förståelse, gillande eller uppmuntring.

Hjärnspöken förstås, för vem bryr sig egentligen om mig när Andreas Lundstedt står på scen iförd paljettdress?

Som tur är lät jag mig ryckas med i de dansanta tongångarna och av den övriga publikens iögonfallande engagemang. Min teori om att det är medelålderskvinnor och kvinnor i sina bästa dagar som för kultursverige framåt fick än mer kött på benen idag, gode gud vad dessa damer kunde röra på sig och bjuda till för att öka intensiteten i showen. Jag var nära att förlora danskampen mot Lillemor 60 år och hennes väninna Siv 67. Vilket i sig inte är konstigt då de säkert var i sina första essen där under den period som discon var det givna valet för dans. Nu i sitt andra esse på ålderns höst verkade de hämta tillbaka alla de gamla dansstegen ur minnet och framförde dom så mjukt och villkorslöst att åldrandet tycktes ha upphört.

Vet ni, jag ska vara ärliga. Jag stod inte en chans i den där i mitt huvud påhittade danskampen utan får erkänna mig själv besegrad. Dock inte utan kamp, jag fick till ett flertal kraftfulla powermoves under min glädjefyllda dans.

Disco på Berwaldhallen, 7 av 7 poäng.

 

 

 

 

 

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Att slå rekord.

Det blev inte för mycket i fredags, bara långt ifrån lagom. Visst blir det lätt så när man suttit och sett balett ur en snäv vinkel i ett par timmar?

Inväntar igenkännande reaktioner.

Från loge elva på kungliga operan är en fjärdedels Giselle som bäst strax innan pause och som sämst strax där efter.

Vi deltog i var fall, visade upp våra bästa kultur-jag och nickade uppskattande åt folk som såg ut att bära på lika mycket kulturkapital som vi.
Jag bar på min nyodlade mustasch, vilket är en väl tilltagen överdrift.
För det är glest där ovan läppen, ungefär lika glest som mina minnen från fredagskvällen om jag ska överdriva igen.

Men roligt det hade jag, kanske som mest när jag kommit hem och visat upp vad jag fått se på scen.

Petit jetés

Plié

och till sist

Pirouette.

Balett är ett vackert hantverk jag själv inte bemästrar, inte än, förmodligen inte senare heller.

Vissa saker lär man sig aldrig.

Som det där med att det finns en dag imorgon också.
Imorgon är mer än ett talesätt, det är punkten som avslutar min sista unga sommar. Hädanefter sätter vi en ny siffra framför den andra vi inte bryr oss om förens den blivit en nia igen.

Ny dag, ett nytt jag. Trettio, en sexig siffra ändå.

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.

Slen Gnoddas

Sticker upp huvudet över ytan igen, tar ett djupt andetag och ser efter om allt jag lämnade bakom mig när jag dök ner finns kvar.

Och det gör det som tur är.

För någon månad sen skrev jag om hur jag valt livet, föga förberedd på att livet också verkade ha valt mig.

Det där andra livet då, det där förbannade yrkeslivet.

Jag kräver inte mycket för att trivas med det jag gör. I stort sätt är mitt enda krav att jag ska få tillräckligt med tid att utföra mitt hantverk med den yrkesstolthet jag byggt upp över mina år inom branschen.
Det är oroväckande hur snabbt det kan gå från att stormtrivas till att vilja säga upp sig på dagen. Vilket är vad jag förbereder mig på att göra de dagar jag glider som längst ifrån mitt ideal.

Höjer musiken i hörlurarna, väljer ut de där låtarna som får pulsen att slå lite extra hårt.

Lyssnar och inspireras.

I want to break free, bara timmar kvar till jag tar steget.

Start me up, nu handlar det om minuter innan jag kliver in hos chefen och lägger skyddsskorna på hyllan.

Guldet blev till sand, Peters stämma får mig på rätt köl igen. Får mig att stilla min vrede och inse att stormen i vattenglaset snart har blåst förbi.

Som den mycket riktigt gör lagom till att jag behövde ta mig upp över ytan för att hämta luft.

När vi ändå är inne på yrkeslivet lyssnade jag och min sambo på en podcast i helgen, en podcast som tog upp det där med varför chefer tenderar att vara, för att använda deras ordval, rövhattar och vad en rövhatt till en chef gör för att förtjäna det mindre smickrande utmärkelsen
Igenkänningen var så stor att jag trodde de besökt min arbetsplats och baserat sitt avsnitt på sina upplevelser där ifrån.

Nu är jag bara avdelningsansvarig.

Men sättet de på pricken lyckades beskriva hur jag är på jobbet får mig att undra om jag inte borde vara chef för hela företaget.
Och möjligtvis kräva royalties från skaparna av podcasten, för nog måste de ha baserat sin beskrivning på mig.
Hur skulle de annars kunna pricka in så många rätt?

Nåväl, jag får be en av mina undersåtar att se över mina möjligheter att få en ekonomisk kompensation.
Så fort hon kommer med mitt kaffe och den matlåda jag sa åt henne att värma åt mig när hon ändå var i köket.

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN