Vi och vår vinyl.

Vi är en bättre version av oss själva nu när vi funnit vårt senaste gemensamma intresse.
Att köpa skivspelare är för mig en slapp dröm från tonåren som i brist på ekonomi och egentlig image fått vänta tills i veckan med att gå i uppfyllelse. Nu är jag som allt för ofta tänker analoga tankar äntligen på rätt sida av tiden när det kommer till att befinna mig i nuet.
Frånkopplad det digitala några plattor om dagen.
Där nästa låt och artist kräver tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att låta bli att vara framme och kladda så fort en låt inte faller helt i smaken. Det visar sig snabbt att det gömmer sig något tillfredsställande även i det som inte känns igen från första ton eller textrad. Billy Ocean är inget annat för mig än en chansning på 40 minuter för tio kronor ur backen med vinylskivor hos sak-letar-butiken i centrum som gick hem. Han behöver inte vara mer än så, jag är tacksam över att han inte förblev mindre.
Så fortsätter det, efter en någorlunda hög startkostnad på 2500kr för spelaren följer en upptäcktsfärd som kan kosta mycket men gladeligen förblir nästan gratis. Skivor utanför kategorin rariteter är billiga och finns i ett sådant överflöd att bara fantasin sätter gränserna för vad man bär med sig hem efter en dag med backrigging. Det kallas egentligen cratedigging, men vi har valt att kalla det backrigging för att skilja oss från de andra som står och bläddrar i backar på samma butiker som oss.
Det kräver sin människa att placera sig själv i facket som lever efter äldre modell i en hypermodern tid, och även om jag äntligen lyckats bli stark nog att faktisk göra något med den ouppkopplade charmen vinylen alltid haft på mig, är jag inte tuff nog att förbli inom stereotypen skivsamlare.
Jag är inte på en sådan för mig pretentiös nivå än, men vänta ni bara.

Jag lärde aldrig riktigt känna min pappa trots att jag hann bli 27 år innan jag miste honom. Nyfikenheten om vem han egentligen var kommer och går men verkar blivit starkare med mitt nyfunna intresse för musik. Till skillnad från alla skivor som ryms hos butikerna är de som fortfarande finns kvar hos mamma ihopsatt av de två personer jag har att tacka för livet.
Det var i deras samling jag först förstod att de stora svarta tefaten inte bara var potentiella freesbies utan också vad som bar på min första kontakt med både Abba och Kiss i sina spår.
Så idag såg jag chansen att utveckla min bild av mina föräldrar som något mer än just det genom att bläddra igenom samma skivsamling som stått oförändrad sen åren innan jag föddes.
Det blev ett sådant där barnsligt ögonblick där jag satt och sorterade skivor på golvet i ta med hem till mig och lämna kvar hos mamma högar, samtidigt som hon satt på en stol i rummet lika upphöjd som jag minns henne från barndomen och berättade historier om skivorna jag räckte henne.
Hur tacksam jag än är för att få höra hennes berättelser om album hon en gång köpt är det de hon inte kunde berätta som berör mig som mest. De om skivorna min pappa har köpt. Det får en att tänka, om han och jag fått chansen att träffas igen hade en del av skivorna jag nu tagit hem till mig burit på sådana historier som fört oss tillräckligt nära varandra för att kunna se oss för mer än dem vi kom att bli.
Det behöver inte vara svårare än så det här med saknad.

Kate Bush – The kick inside, 7 av 7 poäng.

Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Påslakan blues.

Meddelandet längst ner på tavlorna vid perrongen rullar vidare, res inte med oss om du inte måste och så står jag där ändå. Väntar på ett tåg när jag egentligen borde välja ett annat färdmedel för att ta mig dit jag vill. Att promenera fram och tillbaka hade tagit två timmar bara det, att cykla innanför tullarna vägrar jag göra av rädsla för att hamna på sjukhus. Då återstår inte något annat alternativ än tunnelbanan för att få uppleva något mer än det jag sett de senaste månaderna. Jag har mycket att ta igen, så många gamla platser att besöka, så många missade utflykter med min sambo där vi gör sådant som är vi. Besöker butiker vars innehåll vi redan vet inte kommer att intressera oss, går på museum med utställningar vi inte bryr oss om, tar en drink som vi inte dricker upp på en lugn uteservering med ordentligt avstånd till andra. Väl i Stockholm är det mesta sig likt, det skulle väl vara slussen med sin inte alls så guldskimrande bro som har förändrats mest sen sist vi sågs. Nu finns där något mer än ett hål rätt ned i avgrunden som kändes lika tomt som förhoppningen om att bygget ska bli klart i tid. På tal om tid var det länge sen jag somnade och vaknade i tid. Jag har egentligen inte några klockslag att förhålla mig till, men att jag skriver det här klockan 05 på morgonen säger något om allt. Jag försöker mitt bästa nu när täcket har fått lämna lakanet och placerats på hyllan i garderoben intryckt mellan ryggsäcken med fotbollskläder och en gammal utskrift av en roman som aldrig blev av. Det är min begravningsplats av brustna drömmar. Fotbollskarriären i Arsenal som aldrig kunde bli av i brist på faktisk talang och så det där om att varken vilja ta, bemöta eller hantera kritik. Påslakanet som blivit kvar snurras gång efter annan ihop på sin längd och placerades mellan benen och vidare upp över bröstet för att hållas fast i ena armhålan. Det hjälper föga, jag snurrar runt som bladen på fläkten som panorerar fram och tillbaka gör vad den kan för att svalka mig. Men vad har den att sätta emot en kropp uppvärmd av solen med ett sinne som brinner med ångest som bränsle och iver som syre.
Jag får skylla mig själv. De senaste två årens strävan efter att få mer tid för mig själv som jag sen inte förvaltat har kanske givit mig ett extra dygn av energi. Att de drömmar jag trodde jag följde varje dag när jag gick hem efter att ha arbetat 80% inte kunde slå in förens nu, i samma stund jag bestämt mig för att sluta följa dem och börja arbeta heltid igen.
Nu ger jag mig själv tid att leva.
Då har jag inte tid för att sova.
Fast jag vill så gärna somna samtidigt som jag vill vara vaken för evigt.
Jag har så mycket att ge, har ingenting att ta av.

Jag hittade en dikt av Göran Palm i boken Svensk Poesi igår, den är allt jag önskar att jag själv hade skrivit.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Fler steg från hiphop.

Lorentz, för femton år sen var du vad det viskades om i mina slutna kretsar av hiphop intresserade. Då var jag för cool för dig, för ängslig för att låta en två år yngre rappare imponera när jag själv bara lyssnade till de äldre. De som kunde leka med det svenska språket på ett sådant sätt att jag fortfarande idag kan lära mig saker utav deras texter.
Det var då det, idag är jag lika blasé som de där rapparna jag en gång såg som skaparna av soundtracket till mitt liv. Du däremot, du är så rätt att jag önskade att låtarna du skrev lika mycket handlade om mitt liv som det handlade om ditt.
När jag lyssnar till din musik känner jag hur vågen har tippat över, fört mig nedåt närmre kyrkogården och lyft upp dig och din fjäderlätta elegans till skyarna. Jag är ett ton av samlade beslut som aldrig fattats. Någon som så gärna vill förstå vad du menar med textraden
Du vill inte missa det här/
du kan nog gissa vad det är.

Men inte längre har någon aning. Jag kan inte för mitt liv gissa vad det är som jag inte vill missa. Det är nog något som jag en gång lät mig inspireras av, något som har gått mig förlorat och lämnats för någon annan att finna sig själv i.
Jag fann meningen med livet igår, i varje fall gavs jag svar på frågan ”vad ska jag med den här informationen till” beträffande mitt lyssnande på klassiskapodden.
Jag insåg att meningen med att ha lyssnat på timslånga samtal om saker jag inte begriper var att kunna svara rätt på tre av flertal frågor under ett annat segment i Sveriges Radio, nämligen klassiska krysset.
Den tillfredsställelsen har ingen musik lockat fram hos mig, någonsin.

Sommargympa med Sofia.

Bara en kort kommentar som slank förbi på femman för några veckor sedan, något om att någon skulle gå ut på sin dagliga powerwalk som ett led i genomförandet av 16 weeks of hell.
Jag påbörjar mina sexton veckor fyra gånger i veckan och avslutar det hela lika ofta igen. Att plåga sig igenom något i fyra månader för att uppnå belöningen om en slank kropp, är nog inget för mig. 
En sådan kamp spar jag tills målet är att överleva och livet självt är priset som väntar på andra sidan.
Jag lutar mig åt det motsatta, kombinerar mina allt kortare promenader när temperaturen stigit till orimliga grader med Sofias sommargympa från SVT Play.
Där får man lov att skratta sig i form efter sina egna kroppsliga eller mentala begränsningar. Jag gillar att bli insvept av den trygghet som går rakt genom rutan och drabbar mig där jag står och kämpar på en yogamatta framför tvn i vår lilla lägenhet.
Jag kanske misslyckas med att genomföra nästa övning helt korrekt men det gör inget, det mänskliga får ta plats igen. Det som innehåller en massa brister fast man önskade att man saknade alla.
När hon berättar att det osynliga hopprep vi håller i händerna när vi skuttar upp och ned och vevar våra armar är magiskt. Att man aldrig kan trassla in sig i det, då tar jag henne på orden. Trots att det bor en del i mig själv som vill skämta om att det vore typiskt mig att lyckas snava på det ändå.
Tjugo minuter senare lider träningen mot sitt slut och vi avrundar det hela med att hoppa runt på stället helt efter eget huvud. Det är vad hon ber mig göra, gå galen på de olika sätten hon har lärt mig att studsa, hur är inte viktigt bara jag får upp pulsen.
Till en början dansar jag efter min egen pipa, efter några sekunder känner jag mig tvungen att följa hennes melodi. Jag gör det så likt jag kan, sparkar fram med benet och avslutar rörelsen med den lilla snärten på foten som hon gör, slänger motsatt arm framåt och kastar den andra åt sidan precis som hon, spretar elegant med mina fingrar när jag nått min fulla längd precis som hon.
Hon verkar vara på en lycklig plats i livet, så jag gör precis som hon.

Pseudonym Glen Snoddas.

Den svårsläkta längtan efter det vackra och gemytliga har fört mig till tidigare säsonger av Sommar med Ernst där vi får följa huvudrollsinnehavaren möblera olika platser på likadant vis. Våra dryga kommentarer om de halvdana resultaten hos de egensnickrade kreationerna når sin kulmen när målarduk och pensel dyker upp i rutan.

– Men för fan Ernst, nu får du ge dig, sluta tejpa fågelfjädrar på en duk och kalla det för konst. Vore det inte bättre om du stöttade en lokal konstnär med talang som kämpar för att hålla sig flytande i en allt större konkurrens från amatörer som tror sig kunna för att de skaffat ett Instagramkonto med art någonstans i namnet istället.

Det är jag som tar mig ton sittandes i soffan med ett kilo lufttorkande lera mellan händerna som jag försöker forma till ett självporträtt utan förankring.

– Vad tror du jag kan ta för den här?

Frågan ställs till min sambo men jag besvarar den själv.

– 5000kr minst.

Jag måste tänka om.
Jag skriver under pseudonymen Glen Snoddas, inte Glen Snoddart.

Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.

Par i parkbänk.

Parkbänken har blivit vårt andra vardagsrum, det är dit vi tar oss på våra promenader. Femton minuter dit och sen femton minuter hem. Det är ett tillräckligt substitut för allt annat man går miste om och fantasin har inga gränser. Visst sitter vi och ser ut över samma park som vi alltid gör, med sina ständigt lika svajande träd och nedklottrade elskåp. Fast det behöver inte vara så, vi kan lika gärna vara i Wien, i Umeå, Skåne eller något annat ställe vi lagom seriöst planerade att resa till i sommar.
Vi sitter ju ändå där tillsammans och ser på folk precis som vi hade gjort på något av de andra ställen vi inte längre kommer besöka.
Då spelar det kanske ingen roll, det är möjligtvis lättare att komma ner på djupet i samtalen här där de visuella distraktionerna känns familjära och inte behöver analyseras innan de kan tillåtas förpassas till perferien.

Jag fann något idag, en insikt om att min egen uppfattade galenskap. I de situationer jag tänker på mig själv som galen, då känner jag mig mest som mig själv.

Så vandrar en ensam pensionär förbi med både rullator och hund och avbryter vårt samtal. Den lilla hunden passerar tätt intill mina ben och jag böjer mig ner för att hälsa även om den är tio storlekar för liten för min smak.
Den damen lyckas nog alltid med sitt hundtrick.
Ögonblicket får ha sin stund även om hon befinner sig någonstans på gränsen kring alla rekommendationer om avståndet som två främmande individer bör ha mellan sig. Hon får berätta om sin hund innan promenaden fortsätter och vi lämnar ett ta hand om dig hängandes i luften mellan oss.
Vi lovar varandra det även om ingen riktigt vet hur det kommer bli med allt ihop.

Det finns något fint i min någorlunda förankrade spaning om att vi börjat möta varandra med välkomna leenden och inte längre den stängda återhållsamma misstänksamheten. Jag kanske drar på för stora växlar efter en varm och solfylld söndag, men alternativet är så mycket tråkigare att jag väljer att leva vidare i min villfarelse där distansen kommer föra oss närmre varandra.
Det är vackert om något.
Och vackra saker har jag en fabläss för.

Livet.

Vad får en att tänka.

Vad kan man egentligen göra åt att man är dålig på att drömma. Jag drömmer för stort. Om för mycket, samtidigt, alltid, överallt.
En gång i var fall.
Nu lever jag istället.
För att odla fast jag inte har en plats att så mina frön. Mitt tidigare jag hade siktat uppåt, mot balkongerna ovanför och tänkt om bara, då hade grönskan fått ha sin gång. Men det är tur att jag inte är sådan längre, våra övningar i lindy hopp hade motvilligt behövt reduceras kraftigt med någon boende under oss.
Då är bottenvåningen att föredra.
Och så alla allmänna funderingar.
Vem äger egentligen frågan om jag får plantera i en rektangel och ställa utanför fönstret. Det är mycket funderingar kring att få. Får jag lov att göra som jag vill. Får jag bestämma att alla som kommer och går om dagarna ska tvingas uppskatta Penséer och Krokus precis som jag. Får jag våga vara så naiv att jag tror att blomlådan får stå kvar utan att någon förstör eller tar den som sin. Som vår, något mer än min.
Man får väl alltid försöka i var fall. Sen kan man bara hoppas att det går vägen.
Det är ingen fråga om jag har fått tillbaka mina egna tankar igen, för det är ett faktum att de inte längre tillhör ovissheten och oron. Jag kan tänka fritt för första gången på två månader och det är befriande att få fantisera som förr.
Så jag funderar över sånt som alla gör, vad besvikelsen över att bananbitarna vid hälsogodiset inte är täckta av en söt vit choklad utan yoghurt. Vad gör en sådan insikt med en människa i det långa loppet, med tillit och så vidare. Jag tänker på Silviakaka. Det är i och för sig en gammal tanke, men i ny tappning. Förr kunde jag känna alla nyanser av sött, nu kan jag bara en. För.

För sött.
För mycket av det goda.
För gammal.
För dålig.
För smart.
För lite jag
För mycket av mig själv.

Det var inte vad jag hade i åtanke när jag lät min cocos tusenfalt falla över min varma glasyr på min svalnade kaka.
Men tankarna, de är i var fall åter mina.

Bit för bit för sten för mig.

När allt kommer till kritan är min största åtrå viljan att bygga en pyramid.
Sen ekar Hoola Bandolas rader i bakhuvudet och min högsta önskan hamnar i dåligt dager. Så om inte en pyramid i var fall ett monument, inte över mig själv, bara av mig själv. Något som kan stå i hundratals år utan någon egentlig anledning annat än att finnas. Det är fint att bara få finnas. Vilket är min senaste insikt. Tänk att bara få vara passionerad och inte målmedveten.
Det är vad mitt monument är för mig.
Ett alldeles eget stenröse, hur många kan stoltsera med något sådant?
En gång i tiden hade jag en önskan om att få gräva en grop bara för grävandets skull.
Det är nog en av mina renaste viljor.
Frånkopplad allt vad mening och mål heter, en enkel handling baserad på en djupt rotad känsla av att bara göra tills lusten av att skapa ingenting inte längre fanns.
Då mår jag nog som mest.
Om jag lyckas överföra den känslan till mitt skrivande eller livet i stort så är vi nog halvvägs till den efterlängtade lyckan.
En sten i taget, lika fragmatiskt som mina tankar.
Något som är roligt är utvecklingen av presenter till ens partner som ter sig bli mindre känslomässiga och mer funktionella över tid. Idag fyller min sambo år och jag har givit henne den mest romantiska gåvan av dem alla. En plattång. Som hennes hår vore livet och jag värmeelementen som kramar det rakt, som en pil rätt in i hjärtat av kärlekens alla förklaringar.
En sten i taget.
Nästa år blir det nog dramaten.