Förflyttad tyngdpunkt.

TRÄ

 

Imorgon ska vi på fest. En relativt stor fest.
Hur ofta går ni på fest?
Jag gör det rätt sällan. Tycker att utbudet av fest är relativt begränsat. Kanske beror det på inbjudningar som försvinner i posten, kanske beror det på mig.

 

Vi har numera blivit sådana där som börjar förbereda oss inför fest dagar i förväg.
Och då pratar jag inte om utstyrsel, dricka eller presenter.
Jag talar om sömn, mat och att planera lämplig resväg hem.

En gång i min ungdom var jag hemma hos en vän vars föräldrar skulle iväg på fest senare på kvällen. Innan de begav sig av stod de i köket och i synnerhet pappan smällde i sig tre korv med bröd extra allt, jag och min vän såg frågande på honom och han svarade:

Man måste grunda ordentligt och trycka i sig en massa fett för att ge alkoholen något att vila på.

Jag misstrodde honom då, börjar förstå vad han menar idag. Tänker däremot gå för en mer slimmad kost bestående av soppa och bröd för att säkerställa att dansandet sker som en fjäders rörelse i vinden.

Med det i åtanke är det lätt att låta bli spriten, å denna berusande och världsfrånvändande dryck som smakar så gott tillsammans med mjölk.


En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och fysisk aktivitet, den är långt därifrån nu. Jag har på senare tid valt att övat upp mina mentala muskler istället för mina kroppsliga. Genom min nya livsstil har jag lärt mig en del och blivit mycket klokare. Alla dessa nyvunna lärdomar kan tolkas som om de lagras kring min mage.

För något tyngre har jag blivit och med något mindre lätta steg går livet framåt.

En sida av mig ropar efter tunga lyft igen, en annan har ställt sig bakom pulpeten för att presentera min senaste insikt.

Jag dansar mycket bättre nu när tyngdpunkten har flyttats närmare centrum av min kropp. Det blir liksom mindre krystat, mer naturligt och organiskt när rörelserna blir färre men vikten av dem blir större!

Kepan på sned!

WILL

Jag har blivit med keps.

 

 

Den kom till mig igår vid 15 snåret, jag tog av den först vid 23.35. Inte utan att först försökt gå och lägga mig med den på.

På sniskan med skärmen åt både höger och vänster.

Bakvänd om så jag önskade sova på mage.

Åt det rätta hållet fastän jag inte ska sova på rygg eftersom det tydligen är då jag snarkar som mest. Om jag nu snarkar över huvud taget, jag får ta henne på orden, hon som inte snarkar alls.

Jag har aldrig hört henne yppa något under sömnen annat än det där dovt molande mmm:andet häromnatten.

Det inlyssnande mmm:andet.

som om hon låg och deltog i ett samtal utan att få en syl i vädret annat än just det.

Jag ville fråga vad samtalet handlade om. Lät bli då det inte är mitt undermedvetna som kategoriserar intryck.

Hennes ljud av sömn är en inre dialog, mina är mitt yttre som berättar för min omgivning om min kropps försämrade skick.

 

Varför berättar inte min kropp för mig det jag redan vet när jag är vid mina sinnesfulla bruk?

Istället för att vänta tills dess att jag inte kan höra varningssignalerna?

 

Min keps däremot är tydlig med sitt budskap. Den ger mig insikt vart än jag uppfattar den spegelbild jag ständigt är på jakt efter, min egen.

 

Will travel for disco.

 

Låter skärmen visa vägen hädanefter.

 

Tills det att det är dags för mössan att göra entré, då blir det svårare. Den tenderar att vara mer utan egentlig riktning, ett inkapslande stillestånd i väntan på bättre tider.

 

Jag är redan där.

Vad gör mig vacker.

8598-1200x1697

 

Tisdagar är sällan värst längre, nu är alla dagar lika dåliga.

 
Det fanns en charm i min tidigare uppfattning om att tisdagar omöjligt kunde bära något gott med sig, med ett objekt så utmejslat för att representera ren och skär olycka var det lätt att kanalisera all sin negativitet mot ett och samma tillfälle, mot en och samma bov. Om jag kände mig irriterad över något på en oskyldig torsdag väntade jag kort och gott tills tisdagen för att ge utlopp för mina känslor och kunde på så sätt fortsätta leva ett friktionsfritt liv.

I dagsläget är det ett annat schema jag lever efter. En ordning jag inte har kunnat definiera och schemalägga på samma självklara sätt som tidigare.
Det fungerar sådär, allt för ofta mer än helt okej.
Mår jag bättre av mina nuvarande små mikroutlopp eller mådde jag bättre när jag kunde diagnostisera mitt omående med bokstavskombinationen tisdag?

Från början var tanken att ovanstående stycke skulle fungera som en kort ingress till det jag egentligen hade tänkt att skriva om, den egna synen på att vara snygg och dess plötsliga benägenhet att förändras.
Om de två ämnena går att foga samman lämnar jag till er att avgöra. Jag kör på ändå som om det vore det mest självklara som finns.

Mina tankar grundar sig i en händelse som inträffade i förra veckan.
Det slog mig en torsdag när jag gick från jobbet i det svala uppmuntrande vädret att jag kände mig riktigt snygg och hade gjort så hela veckan. Jag började fundera på vad det var som fick mig att vara snygg just där och då utan att komma närmre sanningen.
Kläderna jag bar var långt ifrån nya, lika så var outfiten väl beprövad och hade burits vid ett flertal tillfällen tidigare utan för att den delen skänka mig känslan av att vara snygg.
Håret var lika oklippt kulturruffsigt som alltid.
Ansiktet bar på samma mängd utslag av alla dess slag som tycks ha blivit någon form av standard.

Så blev det fredag morgon och jag tog mig outfiten från dagen innan och ställde mig framför vår helkroppsspegel med en granskande blick.

Där fanns inte längre samma snygga unga man som sett tillbaka på mig dagen innan.

Det var som om mina preferenser blivit utbytta mot någon annans, någon mycket mer kritiskt och svårflörtad. Någon som inte skulle vända sig om efter att gått förbi mig själv på gatan för att spana in hur mina byxor omfamnade min väl formade stjärt.

Grundfrågan är väl vad som definierar snyggt och varför synen på sig själv kan ändras så snabbt när synen på andra kvarstår. Även om jag känner mig ful en dag tycker jag fortfarande att min sambo är den vackraste kvinnan i världen.
Vad är det som händer där under natten som kastar omkull synen på skönhet utan att förändra något annat i synen på sig själv? För jag mådde i övrigt bra och var till freds med mig själv.

 

Tänk om en skulle ta kontroll och själv välja tidpunkten för självbildens förändring.
Istället för att en morgon plötsligt bli besviken.
Som när någon har allt för smickrande bilder på sig själv på sin onlinedatingprofil och inte kan leva upp till dessa i verklighetens tredimensionella värld.

Låt säga att jag vet om att jag på torsdag kommer att känna mig ful, då kanske jag vågar ta ut svängarna mer i mina val av kläder just den dagen. Kanske tar jag en chansning med de där MC Hammer byxorna och matcher dem tillsammans med en manchesterkostym och ett par loafers i leopardmönster.
Tänk om det i sin tur leder till nya insikter för sin styling under sin snygghetsperiod, vore inte det en vinst?

Välkomna in i mitt huvud denna snygga lördag!

Kanske vet ni vad som händer när en går från snygg till mindre snygg sådär över en natt?

Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.