Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Tisdagsmums.

Hur kan det vara så lång tid kvar till fettisdagen när jag redan hunnit få i mig fem semlor. Det är orimligt. Lika orimligt som att det känns som den 18e idag men bara är den nionde. Det har säkert något med solen att göra, den har en förmåga att förvilla folk.
Så vill jag ha tillbaka dem där nio dagarna jag nyss trodde var försvunna? Självklart!
Jag är inte inne i en såndär period i livet när tiden gärna får skynda på, inte alls.
Jag vill bara vara här och nu.
Och där här och nu är, det är tisdag.
En tisdag som inte innefattar några planer andra än att få sluta jobbet och möta upp sambo. Sen får spontanitet råda hela vägen in i kvällen. Ni vet, så som man lever som mest. Man sköljer ur sina kastruller så noga att de varit rena om man bemödat sig med att använda diskborsten bara ett varv. Det gör man självklart inte, de näst intill rena kastrullerna placeras omsorgsfullt i diskmaskinen. Som sen fylls med annat man inte orkat skölja av ett dugg. Som tur är har vi hittils inte stött på något smuts som inte gett med sig efter tre vändor i diskmaskin.
På samma tema kan jag slå ett slag för guldfärgade bestick. När de, för det kommer de, tappar sin färg så finns det turligt nog blänkande silver där under. Win win.
Allt kan vara guld som glimmar.

Vardagen är bra trevlig!

och Afterski sen.

Klev nyss ut ur duschen efter ett träningspass på 45 minuter som mest bestod i att hoppa upp och ner efter någon eldsjäl på Youtubes instruktioner.

Fräsch som jag nu är ställde jag mig i köket där jag greppade en näve blandade nötter som jag började tugga i mig. Mums så gott, det smakar något mer än bara nöt när den blommiga doften från mitt nybalsamerade hår blandas med den från de salta jordnötterna.
Det är ju såhär fest doftar och smakar slår det mig.
En smak av förväntan som ligger i luften där i den tomma lokalen som snart kommer fyllas med folk man inte vill träffa, andra som man gärna hälsar på men är osäker på i vilken utsträckning man känner och så dem man bara älskar. Så himla charmigt, tror jag.
Det måste fan vara två år sen jag var på fest senast. Jag undrar om det fortfarande kommer vara densamma när jag väl får chansen igen.

Nog med det där, ikväll blir det årets första semla framför ett På spåret som bli allt mer frustrerande svårt. En toppenkväll helt enkelt!

Trevlig helg på er allihopa.

Blogginlägg 137, Tisdag.

Jag borde inte vara förvånad över att det var just här vi hamnade, mitt i smeten av udda föremål och konstigare kläder.
För sådan är och har ju jag alltid varit, en levnadskonstnär. Vilket är ett oväntat vackert ord som jag synonymer.se-hittade mig fram till. Med det sagt backar jag tre steg ifrån mitt ovanstående uttalande. Jag är en levnadskonstnär, så borde ingen behöva höra eller se någon annan beskriva sig själv.
Jag ber om ursäkt.
Jag låter bara munnen gå utan att tänka mig för. Så sa hon läraren på skrivkursen att man skulle göra. Skriv allt som dyker upp och så redigerar du först efteråt. Det vill säga nu när jag varken har tid eller lust att bry mig om vad jag skrivit. Jag är ju inte permitterad längre, har gått tillbaka till heltid från en vecka till en annan. Alltså är allt som det ska vara igen, färdigmat och tvättider man missar med flit för att man bara inte orkar just ikväll.


Så stavas riktig arbetarlitteratur och det jag försöker uppnå med min vinterklädstil, är att se ut som någon med kunskap i att rädda folk från fjället.