Manus till föreläsning

Aula, liten scen med begränsad belysning, ett piano i ena änden, väldigt hög musik ur de underdimensionerade högtalarna. Elektroniskt? Mycket möjligt, det ger en chansen att kunna stänga av just som låten är på väg att nå sin höjdpunkt och man placerat sig i centrum av scenen.
Eller kanske ingen musik överhuvudtaget. Att smyga ut, sätta sig på en stol och vänta på att publiken tystnar. Frågan är vad som ger störst förtroendekapital, att ta uppmärksamheten eller vänta på att få den.

Väl ute på scen så pekar jag på första bästa person i publiken.


”Du ser ut som en person som någon gång köpt för små byxor och senare, när du inte lyckats gå ner i vikt, sålt dem online under förespeglingen att de var i fel färg.”

Sen vänder jag mig mot någon annan, tre rader bakom den första.

”Du är nog en person som vid något tillfälle fått någon utsparkad från krogen, på felaktiga grunder.”

Och så har vi mig.

Ur byxlinningen tar jag fram de störta bananer jag någonsin hållit i mina händer.

”Jag är en person som hellre låter de här bananerna förmultna än att någon hungrig som bönar och ber efter något att äta får ta del av dem. ”

Snabbt vänder jag mig om och springer bort till pianot som jag hukar mig bakom samtidigt som jag högt räknar ned från tio. Första snabbt men sen långsamt. Avståendet mellan tre och två är flera sekunder långt, mellan två och ett har vi en hel minut i tystnad.
Sen går det snabbt igen, ett till noll på bråkdelen av en sekund.
Men så gör jag inget, jag sitter kvar där bakom utan att komma fram. Jag låter 45 goda sekunder passerar innan något händer. Mina stora bananer flyger genom luften och landar någonstans i mitten av scenen.


”Ska det vara såhär jäkla svårt”

Det är jag som skriker.

Så reser jag mig upp och går fram till änden av scen där jag lägger mig på rygg, lutar huvudet över kanten och viskar:

”att leva”.

Efter det släcks all belysning i rummet och i det totala mörkret går jag till en plats längst bak i salen, där jag slår mig ner.

”Jäkla sopa, vad försöker du säga? Kom till poängen någon gång.”


Jag ropar mot en tom scen. Väntar något ögonblick innan jag tar ton en andra gång.

”Och det här har vi betalat dyra pengar för? Det sämsta jag sett sen senaste Jönssonligan.”

Så fortsätter jag, gång på gång tills någon annan, vem som helst tar bladet från munnen och stämmer in i min klagosång.
Då tänds lamporna, jag smyger mig fram mot scen och gör ett kort avbrott för att föra med mig den som skrikit upp på scen.

”Det här kära ni, är anledningen till att ni är här idag.”             

3 reaktioner på ”Manus till föreläsning

  1. Hahahahahaha, hur ska du få folk dit? En hård aulastol för 400:- och för din pratshow som tar några minuter?
    Jag skulle självklart le och försvara dig mot alla som väntade att Glenn Snoddas skulle framföra Flottarkärlek!
    Till skillnad mot dig tog beslutet att erkänna färg och vem jag var – men min blogg heter fortfarande Pensionär, nyss pensionär (startade bloggen 2014).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s