Söndag, värmer varandra.

Äntligen har jag fått tag på en bandspelare med mikrofon till ett i sammanhanget rimligt pris. Vilket i den normala världen är ett helt orimligt pris. Inte ska det kosta 400 kr med begagnad elektronik från förr som ingen borde bry sig om. Men så gör det just det. Det verkar ha blivit trendigt med kassettband bland människor utan ekonomiska spärrar. Ni vet vad jag anser om trender, de får uppstå först efter att jag etablerat dem.

Tony skrev ett inlägg om kassettband för några dagar sen, kanske var det då som priserna sköt i höjden. Om så är fallet är ett ironisk ”tack för den” på sin plats.


När man vaknar upp till femton minusgrader gör man vad man kan för att slippa gå ut och möta kylan.
Vi valde att storstäda, om man nu kan kalla det för det när man bor på trettio kvadrat.
Det var i alla fall en sådan där städning när man använder något av de mindre tillbehören till dammsugaren. Idag fick det avsmalnande munstycket med vinkel i slutet arbeta hårt, men inte lika hårt som jag.

Jag är nämligen helt slut och då har jag inte ens kommit halvvägs med dagens påhittade måsten.
Jag menar, jag måste hinna vila, spela tv-spel, köpa tomma kassettband, träna, äta middag, dricka varmchoklad, duscha, skriva blogg, vara en fantastisk sambo och må bra.

Helst innan klockan 18.

Torsdagvild.

Jag fick nog och gick till sängs redan vid 20.30 igår kväll. Det är väldigt tidigt för någon som gjort det till sin grej att vara sömnlös och opåverkad. Som en pensionär på ett ungefär, fast åt andra hållet och så lite till vänster.

Min kollega är sjukskriven igen.
Det senaste året har hon skadat sig vid två tillfällen och haft corona lika många gånger.
Då tänker jag såhär eftersom alla som bedriver blogg måste formulera egna originella tankar:
Vissa kanske är dåliga på att vara människa, vilket inte är samma sak som att vara en dålig människa. Möjligtvis har några av oss blivit belönade med en hjärna anpassad efter något mer hållbart, ett större djur, en robot eller varför inte något kommande steg i evolutionen för att nämna några exempel.
Därför tenderar vissa av oss att gå sönder för jämnan, men vad vet egentligen jag.
Min teori är i minsta fall mer positivt lagd än den om att vara född med otur. Det borde väl betyda något i sammanhanget. Som det där om att man har en sjukdom, man är den inte, Eller något annat som är modernt att säga.

Själv är man född med en uppskattning för ensamarbete och en kärlek till filmer om att resa tillbaka i tiden. Vilket i sak är omodernt.
Om ni tänker på Tillbaka till framtiden, så tänker ni fel. Det är en filmserie jag aldrig förstått mig på.
Jag tänker främst på min alla tiders favoritfilm Midnatt i Paris och så Flykten till framtiden, en film jag såg först i veckan.
Två filmer som saknar vidare tyngd gällande handling men som hämtar hem det i karaktärer, musik och scenografi.

Tummen upp från mig!

Feelgood när den är som bäst och ordet behövs som minst.







Måndag, ord och bild.

Jakten på idealvikten fortsätter. Trots att jag inte vet vad den är. Förhoppningsvis räcker det med två kilo till trots att jag inte har någon våg. Däremot ett par byxor som har följt med längst hela spektrat, från för stora till alldeles för små. De kanske passar igen någon gång om jag fortsätter på min valda väg bestående av promenader, så snabba att min fitness app får för sig att de är joggingrundor.
Så också idag, genom snö som täckt fläckar av is på svårdefinierade trottoarer.
Jag som senast igår trodde våren var här för att stanna. Tro, hopp och broddar.
Ett steg i taget utan att tappa fotfästet.

Nu ligger jag i sängen och värmer mig med en kopp kaffe, skriver vad jag kallar poesi samtidigt som jag lyssnar på Edith Piaf.
Jag kallar allt jag skriver som är svårt att förstå även för mig själv för poesi, då kan man lägga ansvaret hos läsaren istället för hos sig själv. En rimlig kompromiss om du frågar mig.

Här näst väntar tvätten på att bli hängd, ett välkommet avbrott från de handskrivna lapparna jag lämnar efter mig.
Om sanningen ska fram måste jag erkänna att Waldersten har något, fastän jag tycker att text och bild inte ska blandas ihop, eftersom jag inte kan rita själv.
Det är lite förmätet att vara duktig på bägge delar. Tycker ni inte?



Jag översätter Edith Piaf sånger
fastän jag inte kan franska.

Som tur är

Kan ingen jag känner det heller.

Milord.


Lördag, varför inte?

Igår hade jag en sådan där dag när motivationen stannat kvar i sängen och morgonens första timmar gick ut på att pendla mellan tankar om att förbli i dvala eller tända en gnista av hopp.
När man står där lutade över ett bord fyllt med arbetsuppgifter gör man nog bäst i att välja lyckan,
för det ska väl ändå vara roligt att jobba, är det inte så det är sagt. Att det ska vara Toto – Rosanna året är 1982 och inget ont kan någonsin nå oss trevligt att få tjäna sina egna pengar och göra rätt för sig. Framförallt en fredag, innan löning dessutom.

Meet you all the way.
Meet you all the way.
Rosanna
Yeah.

Och så fick den arbetsdagen vara slut.


På väg hem från jobbet genom regn och rusk kunde man skönja ett ljus avsett för bättre väder.
Ett sådant där omfamnade ljus som inte tycks ha någon källa, ett ljus som gör en glad i själen utan att berätta varför. Det är då man köper tulpaner för att man inte vet när man egentligen ska köpa dem men det känns så rätt att göra det just då.
Och visst gör det skillnad i humöret, både blommorna och solen.

Mot våren! En potentiellt pissig dag i taget.

Onsdag, också en titel.

Igår fick jag äntligen mitt paket från USA. Ni vet det som kostade mig
40$ i frakt för att jag ville ha en 30 dollars bok signerad av någon i ett anonymt kollektiv.
Som avslutning tillkom det någon avgift på 90kr till Postnord, varför vet jag egentligen inte. Inte var det moms i varjefall, kanske var det tull eller något administrativt. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. När staten vill ha mina pengar betalar jag utan att fråga varför.

Jag utgår ifrån att de vet bäst.


Andra som vill ha med mina pengar att göra är min bank, som blivit väldigt angelägen om att boka in ett möte angående mitt sparande.
Vilket har fått mig att gå i taket och puttat mig närmare byta-bank-beslutet i ren affekt.

Vad nu det skulle vara bra för, det hade bara blivit ett annat efternamn med son på slutet som försökt få mig att investera i något häftigt miljömedvetet bolag som sen visar sig skövla skog i Amazonas.
I de bästa av världar hade de enda finansiella tips jag mottagit handlat om vart någonstans i madrassen jag ska placera mina pengar.
Vid fötterna, kanske i höjd med höften?
Tyvärr är ju kontanter bara för loosers och löst folk så jag får finna mig i att vara fast i bankernas klor ett tag till.

Söndag hela vägen!

70-talet är på frammarsch enligt Antikmagasinet i SVT vilket är roligt, jag har alltid uppskattat 70-talets gränslösa färg och form. Mest av allt vill jag bo tillräckligt stort så att vi kan inreda vardagsrummet med en soffgrupp av furu och färgglad klädsel, gärna manchester. Sen ett hyllsystem av modell Ivar längst en vägg, fylld med böcker, skulpturer och någon konstig lampa som min sambo har valt. Hur bra låter inte det tycker ni?


Imorgon fortsätter livet som permitterad med en ledig dag och vet ni, jag hade hellre arbetat heltid om det inneburit att pandemin varit över. Det är bara sådan jag är, givmild och empatisk!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom jag är allt för medveten om att det här inlägget inte kommer ge mig en större lägenhet att inreda i dåtida stil.
Dessutom tänker jag vara så fräck och använda mig utav en bild ur WordPress egna bildbank.
Föreställande något som inte alls har med den här textens innehåll att göra.
Det är min protest mot Stockholms bostadsmarknad, den kan dra åt helvete.

Grus i skorna,

tänk om man hade några.

Känslor.


Patrik Sjöberg hoppar höjd.

Att Patrik Sjöberg kommer från Västra Frölunda kan inte ha undgått någon för inte gör han det lätt att missa.

Min topp tre platser för att ursäkta ett omoget och antisocialt beteende är:

1. Kalmar

2. Mora

3. Partille

Vilka är era?

Annars är det lördag som vanligt, promenad genom villaområdet alldeles intill med försök till att nicka och le mot folk utan att vara för påflugen. Gick sådär, men jag tänker fortsätta ändå. Likt en kontrast mot alla tråkiga nyheter om mysko människor som delas i Facebookgruppen för boende i närområdet. Där efterlyses en del bortsprungna hundar också.  Så vi brukar vi hålla ögonen öppna när vi är ute och går. Än har vi inte sett en enda som inte varit bunden till sin ägare.
Jag undrar hur många bortsprungna hundar en och samma individ får hitta innan folk uppfattar den som misstänksam. Gränsen går kanske redan vid en. Om så är fallet har jag fortfarande en chans.
Ibland står det en Berner Sennen utanför kiosken och väntar på att ägaren ska handla klart.
Den hittar jag gärna och rapporterar om på facebook, det vore ett mysigt hjältedåd under några timmar en söndag förmiddag när solen tittar fram och himlen är härligt blå.

Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Manus till föreläsning

Aula, liten scen med begränsad belysning, ett piano i ena änden, väldigt hög musik ur de underdimensionerade högtalarna. Elektroniskt? Mycket möjligt, det ger en chansen att kunna stänga av just som låten är på väg att nå sin höjdpunkt och man placerat sig i centrum av scenen.
Eller kanske ingen musik överhuvudtaget. Att smyga ut, sätta sig på en stol och vänta på att publiken tystnar. Frågan är vad som ger störst förtroendekapital, att ta uppmärksamheten eller vänta på att få den.

Väl ute på scen så pekar jag på första bästa person i publiken.


”Du ser ut som en person som någon gång köpt för små byxor och senare, när du inte lyckats gå ner i vikt, sålt dem online under förespeglingen att de var i fel färg.”

Sen vänder jag mig mot någon annan, tre rader bakom den första.

”Du är nog en person som vid något tillfälle fått någon utsparkad från krogen, på felaktiga grunder.”

Och så har vi mig.

Ur byxlinningen tar jag fram de störta bananer jag någonsin hållit i mina händer.

”Jag är en person som hellre låter de här bananerna förmultna än att någon hungrig som bönar och ber efter något att äta får ta del av dem. ”

Snabbt vänder jag mig om och springer bort till pianot som jag hukar mig bakom samtidigt som jag högt räknar ned från tio. Första snabbt men sen långsamt. Avståendet mellan tre och två är flera sekunder långt, mellan två och ett har vi en hel minut i tystnad.
Sen går det snabbt igen, ett till noll på bråkdelen av en sekund.
Men så gör jag inget, jag sitter kvar där bakom utan att komma fram. Jag låter 45 goda sekunder passerar innan något händer. Mina stora bananer flyger genom luften och landar någonstans i mitten av scenen.


”Ska det vara såhär jäkla svårt”

Det är jag som skriker.

Så reser jag mig upp och går fram till änden av scen där jag lägger mig på rygg, lutar huvudet över kanten och viskar:

”att leva”.

Efter det släcks all belysning i rummet och i det totala mörkret går jag till en plats längst bak i salen, där jag slår mig ner.

”Jäkla sopa, vad försöker du säga? Kom till poängen någon gång.”


Jag ropar mot en tom scen. Väntar något ögonblick innan jag tar ton en andra gång.

”Och det här har vi betalat dyra pengar för? Det sämsta jag sett sen senaste Jönssonligan.”

Så fortsätter jag, gång på gång tills någon annan, vem som helst tar bladet från munnen och stämmer in i min klagosång.
Då tänds lamporna, jag smyger mig fram mot scen och gör ett kort avbrott för att föra med mig den som skrikit upp på scen.

”Det här kära ni, är anledningen till att ni är här idag.”