Silverskedspolka

Det här hade egentligen gjort sig bättre i bild, precis som så mycket annat vi önskade kunde ha dokumenterats för eftervärlden på annat vis än i text. Jag ligger här på golvet, med en rosa yogamatta mellan mig och det som annars varit allt för minimalistiskt, på gränsen till fattigt. Bredvid mig har jag en handdrejad kaffekopp fylld med Zoégas Summer edition, ingen mörkrost men ändå inte för syrligt. Ur högtalarna på mobilen strömmar småsint elektronisk musik, mina byxor är mjuka, det är svårt att förstå hur mjuka det är.  Det är lika svårt att förstå varför jag inte har någon tröja på mig. Men det är så här jag skriver mina bestsellers.
Som så mycket av en förebild för det avslappnade kreativa livet på instagram att man glömmer bort att det här inte är en fotosession, det finns ingen strimma ljus som landar i mitt ansikte och presenterar mina blåa ögon i ett onödigt sexigt skimmer.


Drunkna i mina medelhavsblå ögon som en båtflykting mellan Algeriet och Lampedusa. Var för mig målgruppen 20 till 30 år med förhoppningar om ett bättre liv så ska jag låtsas att min bröstkorg inte håller på att ge upp av vikten från min kropp pressad mot ett för hårt underlag. Tänk om Europa bara är ett annat Afrika fast med lite bättre arkitektur.


När jag ändå ligger här på golvet med den rätta estetiken skulle jag kunna slå på webbkameran och göra mig en egen träningsvideo med rubrik som lockar till handling.
Fem övningar på femton minuter, fem kilo på femton dagar och så rakt upp på Youtube. Det finns något där och jag har några rörelser på lager, direkt inspirerade och snodda av Sommargympa med Sofia fast något mer spännande. Ben böj med onödigt avslappnade handleder, boxas fem gånger i luften och inta en avant gard pose i tre, två, ett, bra jobbat hördu ni. Femton sekunders vila och så lägger vi oss i ryggposition.
Förr eller senare hamnar vi alltid på rygg.
Det är en metafor för att dö.
Jag tycker att vi historiskt sett fokuserat för mycket på de som har lyckats med något. Vi saknar gedigna berättelser om misslyckanden, de som satsar allt för att följa sin dröm och sen misslyckas helt. Det måste finnas en uppsjö av sådana berättelser. Om företag som går i konkurs, giftermål som går i kras, om resor kring jorden för att finna sig själv och så tycker man inte om den man hittar.
Den gemensamma nämnaren för mina egna tillkortakommande är mig själv, ingen har förlorat lika mycket som jag utan att ha satsat en enda krona, inte investerat ens en tanke eller skänkt framgång en känsla. Så om vi talar om misslyckanden går jag gärna i bräschen och talar om mig själv som en vinnare.
Mycket talar till min fördel.
Sett till min närmsta och enda krets är jag nog den som har lyckats sämst, eller misslyckats bäst om man vill se det ur från ett ljusare perspektiv.
Men jag har nått som inte de har.
Jag har fortfarande en välskriven coming of age berättelse om mig själv liggandes någonstans i framtiden. För visst finns det någon som vill se en 31 årig man med drömmar om något att vara stolt över växa upp.
Frågan är om det är nu tiden är mogen för mig att gå till handling i något av mina planerade projekt.
Inom reality och fotojournalistik skrået har jag tänkt ta ett nytt grepp om hemma hos reportage som stått och stampat sen femtiotalet.
Min tvist är att man dokumenterar och rapporterar hemifrån familjer som inte vet om att man är där, eller som inte har bjudit in en. Antingen smyger man sig in på natten när de boende sover och tar så många bilder man kan med blixten igång innan de vaknar och man rusar därifrån. Eller så plingar man på mitt på ljusa dagen och när dörren öppnas är man fem, sex personer med varsin kamera som springer in i huset så snabbt de kan och fotar allt man hinner på en minut.
Ett annat förslag är att spela in ett konstnärligt videoverk som har potential att bli riktigt stort i all sin enkelhet. Tänk er en film som är inspelad ur ett perspektiv rakt ovanifrån och det som kameran filmar är jag som äter flingor med mjölk. Det som syns i bild är mina armar, en tallrik med flingor och mjölk, bordsskivan som allting står på och så börjar jag jobba. Fyller skeden jag håller i höger hand med godheter och så för jag den mot min mun, ut ur bild med andra ord. Sen fortsätter jag så tills nästan allting har tagit slut och det riktiga konstverket börjar. Min kamp att få upp de tre sista flingorna som skvalpar runt på botten av min tallrik i en liten skvätt laktosfri mjölk. Eftersom jag baserar alla mina verk på egenupplevda erfarenheter så vet jag att min konstfilm aldrig kommer få sig ett slut. För jag sitter där i stort sett varje morgon och svär mig hes över de där sista cheeriosen som vägrar att nå min mun och istället ligger kvar på en spegel av vitt i en mörkblå tallrik. Då spelar det ingen roll att skeden jag håller i min hand är guldfärgad. Det enda jag har framför mig är en fin palett av färger och det är en klen tröst i en fattig familj. Ordspråket är egentligen något annat, jag är för fin för att ta sådana grova ord i min mun. För förnäm att ta mig själv på allvar, för ful för att segra även om jag aldrig har vunnit mer än just nu, när jag kommit 1200 ord in i den här texten.

Den är det bästa jag någonsin skrivit, alla försök till att bli bättre än det här skulle bara bli en parodi på mig själv och
jag hatar skratt som föds ur hopplöshet mer än jag vill erkänna.
Då skriver jag hellre in några extra skämt i texten och lämnar avgrunden med blotta förskräckelsen.
Jag borde nog jobba lite med min självkänsla. Vad jag nu har att vinna på det, jag som är lika intetsägande som solen där man förväntar sig den.
Sahara var aldrig min öken.
Varje sandkorn är ett potentiellt grus i maskineriet och den enda sand jag bryr mig om är den som rinner genom timglaset jag låtit bli att vända på.
Livet kan inte rinna ur mig som aldrig riktigt levt.
Tänk att man säkerligen fallit i glömska redan innan någon kommit på tanken att minnas en.
En text lika fragmentariskt som mina tankar på att det tar tolv minuter att gå till jobbet men bara åtta minuter att gå hem.

Ge fyra minuter en chans att betyda allt.

Ge fyr!

Skriker jag när armen skär genom luften i ett karateslag som avslutas med att jag pekar med hela handen. Jocke med kniven hajar vinken, han står alltid beredd. Låter kanoner dåna över det gröna gräset, den vita luften, det Svarta havet, det brutna mönstret.
Mitt liv i en gråskala, inte ens saffran kan sätta färg på mitt december.



Glöm mig inte, Glen Snoddas 7/12-2020.

5 reaktioner på ”Silverskedspolka

  1. Heja ropar en heffaklump som lyckats ta sig ned på yogamattan men inte kommit upp därifrån. Blickar nu upp från en fransk utsikt och skiter i om jag kommer upp eller inte. Livet ska levas nu så ett glas vin till detta gör att benet börjar fungera igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s