Känner igen mig.


Efter en natts sömn fylld med drömmar som hållit en på halster och orsakat flertalet yrvakna uppvaknanden får man till slut nog.
Vilket är precis vad som hände mig när jag vaknade till för sjätte gången i lördags morse och inte orkade återvända till drömmen med mig som misslyckad hjälte i huvudrollen igen.
07.14, en bra tid att vakna för två personer med åtaganden redan vid 10.30.
Behöver jag nämna att vi lyckades komma försent ändå.
Hemma hos våra värdar fanns mängder av saker och ting. Ett barn jag försökte att hålla mig på god fot med på behörigt avstånd, två bokhyllor med blandade skålar och vaser vilka jag närmade mig med nyfikna fingrar och intrycksfyllda ögon. Namn nämndes i förbifarten fast de aldrig intresserat mig. Rörstrand är ett konstigt namn på ett barn och Isak ett annorlunda namn att döpa ett företag som gör vaser.
Jag kan ha rört ihop det.
Men det är inte vad jag vill tala om.
Det är den där förtjusningen i att besöka några bekanta man aldrig varit hemma hos tidigare och få se hur de bor. Hur ljuset faller genom fönstrena, planlösning, vad för typ av golv och hur höga tak egentligen kan vara. Sådant man egentligen inte bryr sig om men berömmer folk för ändå.
De flesta hem delar samma funktion, något som sällan fungerar likadant är dock låset till toaletten. Den grundläggande principen är den samma, ett vred som visar rött för låst och grönt för öppet. Trots det skiljer sig det praktiska tillhandahavandet avsevärt mycket åt. I åtta fall av tio infinner sig skräcken över att antingen bli inlåst eller att man inte lyckats låsa över huvud taget. Endera är det handtag som måste lyftas upp för att kunna låsa, eller handtag som inte får användas alls då de riskerar att falla isär, vred som måste vridas åt fel håll för att sen kunna vridas på plats, lås som helt slutat fungera och har ersatts av en liten hake som hänger på en så skör marginal att den riskerar hakas av vid minsta vibration.
Vi människor är roliga på så vis, varför löser vi inte bara de enkla problemen istället för att ta den svåra vägen till acceptans.

Nu orkar jag inte skriva mer, hej!

3 reaktioner på ”Känner igen mig.

  1. Vi låser in våra gäster på toaletten, de kommer inte ut utan får ropa på hjälp. Dörren sväller vid fuktigt väder och det är lika spännande varje gång vilka som kommer på knepet att få upp dörren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s