Där och Graceland överallt.

Här och andra ställen din mamma inte jobbar. Titeln på min kommande fotobok som aldrig kommer komma ut.
Jag är ju trots allt inte någon fotograf och helt ointresserad av att ta bilder i övrigt.
Titeln är jag ändå väldigt nöjd med. Tänker att den ska spegla innehållet som skulle bestå i fotografier från diverse arbetsplatser runt om i Sverige. Vi behöver mer av den varan, solid arbetarlitteratur som skildrar den riktiga världen. Det är mitt konstnärliga manifest om jag nu hade haft något.
Politiska manifest har jag desto fler och jag formulerar ett flertal motsägande varianter av dem varje dag. Det är allt från aktiv dödshjälp med hjälp av dödsstraff till att inte ge alla medborgare tio tusen kronor fast jag planerar för vad jag gjort med ett sådant engångsbidrag.
Finskt konstglas.
Jag har gjort en inre resa, från att ogilla vad än finnarna lyckades åstadkomma till att fullständig förälska mig i allt vad finnarna åstadkommit. Gud vad dom kan med form och färg våra östliga grannar trots deras gråa och raka framtoning. Kul tycker jag, och många med mig. För Jesus vad värdefullt det finska glaset verkar vara om man ser på utropspriserna på onlineauktioner. När finnar blåser glas täljer finnar också guld, där om någonstans hade min mamma gärna fått jobba.


Världsmästare i ord.

Att skaffa egen tvättmaskin hade varit det slutgiltiga steget innan jag helt lämnade omvärlden därhän. Som det ser ut idag är de spruckna putsbestrukna väggarna, de blottlagda rören i taken och de många självlysande nödutgångsskyltarna mer än  gången mellan höghusen på min gata. Det är lika mycket vägen till den gemensamma tvättstugan som till mina grannars hjärtan. Okej, kanske inte hela vägen till hjärtat. Om så jag bara når deras medvetanden är jag nöjd. För det är där jag vill vara.
Därför tänker jag att så länge det är lättare att stanna upp och småprata med en granne där i kattakomberna, än det är att hälsa på samma person någonstans i världen, fortsätta att se fram emot att gå till tvättstugan.
Hittills har jag på två plus år hittat noll grannar som hälsas på femtiometer från vår gata men jag jobbar på det, det ska gudarna veta. I butikerna här omkring har jag börjat kännas igen i var fall. Så min väg mot en profil går åt rätt håll. Nästa steg blir att delta i nattvandringar, även om potentiell exponering främst kommer bestå i att ses som jobbig av ungdomar på glid.
Eller ses som en engagerad like av andra vuxna i stiltje. Precis som jag står vi still i tiden där vi hade gått i mörkret och famlat efter ljuset. På tisdag är det dags att tvätta igen, hoppas jag får en ny chans att stifta en ny bekantskap med en gammal bekant då!

Känner igen mig.


Efter en natts sömn fylld med drömmar som hållit en på halster och orsakat flertalet yrvakna uppvaknanden får man till slut nog.
Vilket är precis vad som hände mig när jag vaknade till för sjätte gången i lördags morse och inte orkade återvända till drömmen med mig som misslyckad hjälte i huvudrollen igen.
07.14, en bra tid att vakna för två personer med åtaganden redan vid 10.30.
Behöver jag nämna att vi lyckades komma försent ändå.
Hemma hos våra värdar fanns mängder av saker och ting. Ett barn jag försökte att hålla mig på god fot med på behörigt avstånd, två bokhyllor med blandade skålar och vaser vilka jag närmade mig med nyfikna fingrar och intrycksfyllda ögon. Namn nämndes i förbifarten fast de aldrig intresserat mig. Rörstrand är ett konstigt namn på ett barn och Isak ett annorlunda namn att döpa ett företag som gör vaser.
Jag kan ha rört ihop det.
Men det är inte vad jag vill tala om.
Det är den där förtjusningen i att besöka några bekanta man aldrig varit hemma hos tidigare och få se hur de bor. Hur ljuset faller genom fönstrena, planlösning, vad för typ av golv och hur höga tak egentligen kan vara. Sådant man egentligen inte bryr sig om men berömmer folk för ändå.
De flesta hem delar samma funktion, något som sällan fungerar likadant är dock låset till toaletten. Den grundläggande principen är den samma, ett vred som visar rött för låst och grönt för öppet. Trots det skiljer sig det praktiska tillhandahavandet avsevärt mycket åt. I åtta fall av tio infinner sig skräcken över att antingen bli inlåst eller att man inte lyckats låsa över huvud taget. Endera är det handtag som måste lyftas upp för att kunna låsa, eller handtag som inte får användas alls då de riskerar att falla isär, vred som måste vridas åt fel håll för att sen kunna vridas på plats, lås som helt slutat fungera och har ersatts av en liten hake som hänger på en så skör marginal att den riskerar hakas av vid minsta vibration.
Vi människor är roliga på så vis, varför löser vi inte bara de enkla problemen istället för att ta den svåra vägen till acceptans.

Nu orkar jag inte skriva mer, hej!