Höstvindar

Och så tänker jag ibland även om jag borde låta bli, på sådant om att världen tycks behöva sina osnillen för att gå runt.
Man stöter på det varje dag, de små händelserna där vissa anser sig ha rätt även om de med all säkerhet vet att de gör fel.
Måste man alltid mötas av någon som cyklar på trottoarer eller av rubriker om banker som gör föga för att förhindra penningtvätt.
Eller det om politiker som rör sig i zonen kring korruption och retrobutiker som vägrar skriva ut priset på varor de lägger ut på Instagram. Det var bara en tanke och här kommer en till.
Är inte vinterjackor det tråkigaste som finns att köpa. Ett mer otympligt, svårburet, stillmässigt omöjligt plagg får man leta efter. Nu sitter jag här igen, med tankarna på saker och ting jag måste avstå att köpa för att kunna införskaffa det där jag vill slippa bära.
Antingen för stor till bredden, för lång till längden. För dyr, för billig, för mycket i fel färg eller för lite ”den här skulle jag kunna springa en hinderbana i utan att märka av”.
En bra vinterjacka är en sådan man aldrig behöver ta på sig, eller för den delen ens tänka på. Den ska bara finnas och ska alltid ha funnits. Jag är redo för min sista jacka nu, den som framtida barn kommer tjata på mig om att byta ut. Men som jag kommer förklara fortfarande är felfri samtidigt som jag täpper igen ännu ett hål med gaffatejp och går vidare med mitt liv.

En fingervisning.

Å gud vad svårt det är att hålla fingrarna i styr med en halv påse Zoo innan för västen en onsdag som denna. Det bara spritter av energi, den måste förvaltas på något vis och idag blir det till skrivandet jag söker mig. Alternativ finns, vilket är en av anledningarna till att det blivit allt mindre av författandet på sista tiden. Om det inte är en mobil jag håller i händerna så fylls dem snabbt av antingen en handkontroll till playstation 4 eller som varit det vanligaste sen någon månad tillbaka, en femsträngad banjo av märket Tanglewood.

Har ni upplevt det någon gång, att det som saboterar ett väl fungerande maskineri är försöken att placera för mycket av sig själv bland redan smorda kugghjul.
Att det är insikten av att fingrarna placerat sig i rätt ackord innan man hunnit dit i tanken som får spelandet att haverera.
Vad är det om, jag vill inte att min kropp gör saker som jag själv inte aktivt beslutat att den ska göra. Är det ens jag som spelar då, det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Jag är jag för att jag tänker på mig, inte för att kroppen jag finns.
Om jag skriver det högt kanske fingrarna lär sig att inte gå händelserna i förväg. Det bästa vore nog att 3D skriva ut det här inlägget i punktskrift. Så att informationen når berörd part direkt och inte behöver ta omvägen genom mina ögon.

Jag kan beskylla mina fingrar för mycket och har belägg för att de tar sig allt för stora friheter. När jag la det där budet på 3200 kr för en matta i helgen skedde det så snabbt att tanken kom ikapp mig först sekunder senare. Och inte var det tummetott som fick hantera stressen och oron som följde mig in i natten, vidare hela vägen till fram tills i söndagskväll när någon äntligen budade över mig. Jag är så tacksam över att jag slippa behöva stå där med en matta jag inte har plats för och ett konto som ekat tomt. Tack du anonyme köpare, du gjorde min dag!

När det kommer till att finnas gäller det att peka med hela handen. Mina fingrar består av skilda väsen.

Saker vi gör när vi inte gör någonting alls.

Saker vi gör när vi inte gör någonting alls.

Här ovan är en bild på sådant vi skapat under perioden mellan det tidigare inlägget om vinylskivor och det som kommer nu.
Ett enda stort ingenting.
Allt jag kan och ingenting mer.
Jag är fast där i bilderna som saknar signatur. Varje penseldrag har föregåtts av en förhoppning om att jag ska lyckas överraska mig själv och bli någon annan när penseln lämnat pannån igen.
Surprise, Surprise, här ligger jag i soffan och är fortfarande bara mig själv sådär tjugo tavlor senare, vem hade kunnat ana.

Någor mer som har hänt är att mitt intresse för saker i alla dess former växt sig oroväckande stort. Jag har förälskat mig i tanken på olika typer av ting, blivit betuttad i det konstiga och det udda. Sådant som är vackert att lägga ögonen på utan att behöva fylla någon egentlig funktion.
Det går inte en dag utan att jag tänker på de där lamporna vi såg i skyltfönstret på stadsmissionen, 3500 kr formgjutet till något pillerliknande i röd/orange plast. Mitt namn stod skrivet där någonstans, säkert i ljusskenet som spillt ut i gliporna mellan den övre och undre delen av de där underbara lamporna. Tyvärr får saker inte kosta vad de vill, jag har en gräns. Planerar att maila till dem i dialekt och fråga om jag kan få dem för 2000 kr för att frakten tillbaka till Blekinge blir så dyr. Fast att ljuga för välgörenhet, än är jag inte där.
Fram tills dess att nästa köp genomförs nöjer jag mig med att se på alla program om saker jag kommer över, näst på tur är 13 säsonger Salvage Hunter.

Mental ståfräs!