Vi och vår vinyl.

Vi är en bättre version av oss själva nu när vi funnit vårt senaste gemensamma intresse.
Att köpa skivspelare är för mig en slapp dröm från tonåren som i brist på ekonomi och egentlig image fått vänta tills i veckan med att gå i uppfyllelse. Nu är jag som allt för ofta tänker analoga tankar äntligen på rätt sida av tiden när det kommer till att befinna mig i nuet.
Frånkopplad det digitala några plattor om dagen.
Där nästa låt och artist kräver tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att låta bli att vara framme och kladda så fort en låt inte faller helt i smaken. Det visar sig snabbt att det gömmer sig något tillfredsställande även i det som inte känns igen från första ton eller textrad. Billy Ocean är inget annat för mig än en chansning på 40 minuter för tio kronor ur backen med vinylskivor hos sak-letar-butiken i centrum som gick hem. Han behöver inte vara mer än så, jag är tacksam över att han inte förblev mindre.
Så fortsätter det, efter en någorlunda hög startkostnad på 2500kr för spelaren följer en upptäcktsfärd som kan kosta mycket men gladeligen förblir nästan gratis. Skivor utanför kategorin rariteter är billiga och finns i ett sådant överflöd att bara fantasin sätter gränserna för vad man bär med sig hem efter en dag med backrigging. Det kallas egentligen cratedigging, men vi har valt att kalla det backrigging för att skilja oss från de andra som står och bläddrar i backar på samma butiker som oss.
Det kräver sin människa att placera sig själv i facket som lever efter äldre modell i en hypermodern tid, och även om jag äntligen lyckats bli stark nog att faktisk göra något med den ouppkopplade charmen vinylen alltid haft på mig, är jag inte tuff nog att förbli inom stereotypen skivsamlare.
Jag är inte på en sådan för mig pretentiös nivå än, men vänta ni bara.

Jag lärde aldrig riktigt känna min pappa trots att jag hann bli 27 år innan jag miste honom. Nyfikenheten om vem han egentligen var kommer och går men verkar blivit starkare med mitt nyfunna intresse för musik. Till skillnad från alla skivor som ryms hos butikerna är de som fortfarande finns kvar hos mamma ihopsatt av de två personer jag har att tacka för livet.
Det var i deras samling jag först förstod att de stora svarta tefaten inte bara var potentiella freesbies utan också vad som bar på min första kontakt med både Abba och Kiss i sina spår.
Så idag såg jag chansen att utveckla min bild av mina föräldrar som något mer än just det genom att bläddra igenom samma skivsamling som stått oförändrad sen åren innan jag föddes.
Det blev ett sådant där barnsligt ögonblick där jag satt och sorterade skivor på golvet i ta med hem till mig och lämna kvar hos mamma högar, samtidigt som hon satt på en stol i rummet lika upphöjd som jag minns henne från barndomen och berättade historier om skivorna jag räckte henne.
Hur tacksam jag än är för att få höra hennes berättelser om album hon en gång köpt är det de hon inte kunde berätta som berör mig som mest. De om skivorna min pappa har köpt. Det får en att tänka, om han och jag fått chansen att träffas igen hade en del av skivorna jag nu tagit hem till mig burit på sådana historier som fört oss tillräckligt nära varandra för att kunna se oss för mer än dem vi kom att bli.
Det behöver inte vara svårare än så det här med saknad.

Kate Bush – The kick inside, 7 av 7 poäng.

8 reaktioner på ”Vi och vår vinyl.

  1. Yngste sonen fick överta vår vinylsamling. Några veckor senare ringde han och frågade med sträng röst vad vi egentligen gått på som unga, vi som försökt få honom att bli renlevnadsmänniska.

  2. Kul, en ny sida av Glen. Jag är ju i den åldern när det inte fanns annat än vinyl och kassetter att lagra musik på. Jag sålde allt en gång i tiden och köpte tillbaka allt och mycket till för ca 10-15 år sedan och för något år sedan sålde nästan allt igen. Men det var mycket från loppisbackar den senaste gången. När det är 10-20 kronorsvinyler kan man testa och köpa på omslag. MIn direktdrivna Technics från sent 70-tal funkar ypperligt fortfarande, den får stå kvar till de få albumen jag har kvar.

    1. Roligt, hur mycket kostade det att bygga upp den där ursprungliga samlingen?
      Gick du plus när du sålde senast? Vinyltrenden är väl rätt stark nu vad jag har förstått det som.
      Helt enig, roligt att komma hem med något man inte känner till annat än för det balla omslaget.

      Egentligen vill jag ju ha en såndär gammal klassisk spelare men på grund av platsbrist i lägenheten fick det bli en ny Sony med bluetooth.
      Har du ball en förstärkare och balla högtalare också?
      Några skivor du kan rekommendera?

      Mycket frågor blev det!

      1. Köpte stereo 1972 och började köpa LP då och höll väl på fram till början på 90-talet. Då var det fullpris som gällde. Sedan sålde jag samlingen i omgångar till de som handlade med begagnade LP för fotointresset tog över mer och mer och jag ville få loss pengar till att köpa objektiv och byta kameror. Gick väl inte med plus, men fick väl ändå skapligt för samlingen. Under en tid långt senare besökte jag mycket loppis och second hand då jag hade ett jobb som under raster tillät en snabbkoll i vinylbackarna på olika loppisar i länet och hittade likadana LP med de artisterna jag tidigare sålt (inte exakt just de LP och kanske inte i samma skick som de jag hade) och mycket annat udda och kul. Då stack samlingen iväg långt över det jag tidigare haft. Sålde sedan allt billigt i klump till någon likasinnad då intresset avtog igen. Nu har jag bara ca 50 LP på det jag gillar mest och de som håller under årens lopp. Stereon nu är en enkel Technics förstärkare och en riktigt bra Technics skivspelare från 1979-80 och ett par billiga golvhögtalare, mest för att kunna spela de LP jag har kvar, vilket blir väldigt sällan 🙂

        På den tiden köpte jag/man mest för en låt eller två på albumen, mycket disco och soul under discoeran. Men grupper och artister jag fortfarande gillar är 70-talets pop och rock: David Bowie, Roxy Music, Bryan Ferry (70-talet), Mink DeVille även Willy DeVille (soloalbum, AC/DC tiden då Bon Scott var sångare, Creedence Clearwater Revival (allt), ZZ Top, Thin Lizzy, Ted Nugent.
        I Bluesgenren: Muddy Water, B.B. King, Robert Cray, Freddie King (där kan man kolla några coola videos på youtube gillar hans utstrålning och gitarrspel), Howlin’ Wolf.

        Ungefär så 🙂

      2. Roligt att höra! 50 skivor kanske räcker gott och väl?

        Ska kolla upp dina bluestips, är en genre jag inte har koll på alls även om jag känner igen vissa av namnen.

        Kul att du nämnde Roxy music, har plockat upp en sådan ur någon back utan att riktigt veta vad det var. Blev mycket imponerad så kommer leta efter fler album.

        Tack!

  3. Jo, vinylerna har jag kvar, när samlingen var som störst bestod den av ca 800 lp-skivor och 3-400 singel/ep. De sistnämnda har jag kvar, men av lp-skivorna finns väl bara ca 300 kvar, de jag tyckte bäst om, resten har jag skänkt bort. Jag har valt att behålla de skivor jag har kvar trots att mitt musikintresse är ganska lågt numera. Jag lyssnade framförallt på lite tyngre rock såsom Thin Lizzy, men även ex Bruce Springsteen och new wave (benämns i bland även punk) både svenska och engelska grupper. Min samling av svenska punksinglar är nog tämligen komplett om man säger så.

    1. 800 skivor? Hur mycket plats tog inte den samlingen?😀

      Själv är man allätare utan direkt lutning åt någon genre även om jag alltid varit intresserad av punk, utan att för den delen lyssna på det så mycket. Har i var fall några plattor i samlingen. Ebba grön, Bitch Boys och KSMB.
      Har du några tips på punk/new wave skivor jag borde plocka upp hos skivbutikerna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s