Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Påslakan blues.

Meddelandet längst ner på tavlorna vid perrongen rullar vidare, res inte med oss om du inte måste och så står jag där ändå. Väntar på ett tåg när jag egentligen borde välja ett annat färdmedel för att ta mig dit jag vill. Att promenera fram och tillbaka hade tagit två timmar bara det, att cykla innanför tullarna vägrar jag göra av rädsla för att hamna på sjukhus. Då återstår inte något annat alternativ än tunnelbanan för att få uppleva något mer än det jag sett de senaste månaderna. Jag har mycket att ta igen, så många gamla platser att besöka, så många missade utflykter med min sambo där vi gör sådant som är vi. Besöker butiker vars innehåll vi redan vet inte kommer att intressera oss, går på museum med utställningar vi inte bryr oss om, tar en drink som vi inte dricker upp på en lugn uteservering med ordentligt avstånd till andra. Väl i Stockholm är det mesta sig likt, det skulle väl vara slussen med sin inte alls så guldskimrande bro som har förändrats mest sen sist vi sågs. Nu finns där något mer än ett hål rätt ned i avgrunden som kändes lika tomt som förhoppningen om att bygget ska bli klart i tid. På tal om tid var det länge sen jag somnade och vaknade i tid. Jag har egentligen inte några klockslag att förhålla mig till, men att jag skriver det här klockan 05 på morgonen säger något om allt. Jag försöker mitt bästa nu när täcket har fått lämna lakanet och placerats på hyllan i garderoben intryckt mellan ryggsäcken med fotbollskläder och en gammal utskrift av en roman som aldrig blev av. Det är min begravningsplats av brustna drömmar. Fotbollskarriären i Arsenal som aldrig kunde bli av i brist på faktisk talang och så det där om att varken vilja ta, bemöta eller hantera kritik. Påslakanet som blivit kvar snurras gång efter annan ihop på sin längd och placerades mellan benen och vidare upp över bröstet för att hållas fast i ena armhålan. Det hjälper föga, jag snurrar runt som bladen på fläkten som panorerar fram och tillbaka gör vad den kan för att svalka mig. Men vad har den att sätta emot en kropp uppvärmd av solen med ett sinne som brinner med ångest som bränsle och iver som syre.
Jag får skylla mig själv. De senaste två årens strävan efter att få mer tid för mig själv som jag sen inte förvaltat har kanske givit mig ett extra dygn av energi. Att de drömmar jag trodde jag följde varje dag när jag gick hem efter att ha arbetat 80% inte kunde slå in förens nu, i samma stund jag bestämt mig för att sluta följa dem och börja arbeta heltid igen.
Nu ger jag mig själv tid att leva.
Då har jag inte tid för att sova.
Fast jag vill så gärna somna samtidigt som jag vill vara vaken för evigt.
Jag har så mycket att ge, har ingenting att ta av.

Jag hittade en dikt av Göran Palm i boken Svensk Poesi igår, den är allt jag önskar att jag själv hade skrivit.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Fler steg från hiphop.

Lorentz, för femton år sen var du vad det viskades om i mina slutna kretsar av hiphop intresserade. Då var jag för cool för dig, för ängslig för att låta en två år yngre rappare imponera när jag själv bara lyssnade till de äldre. De som kunde leka med det svenska språket på ett sådant sätt att jag fortfarande idag kan lära mig saker utav deras texter.
Det var då det, idag är jag lika blasé som de där rapparna jag en gång såg som skaparna av soundtracket till mitt liv. Du däremot, du är så rätt att jag önskade att låtarna du skrev lika mycket handlade om mitt liv som det handlade om ditt.
När jag lyssnar till din musik känner jag hur vågen har tippat över, fört mig nedåt närmre kyrkogården och lyft upp dig och din fjäderlätta elegans till skyarna. Jag är ett ton av samlade beslut som aldrig fattats. Någon som så gärna vill förstå vad du menar med textraden
Du vill inte missa det här/
du kan nog gissa vad det är.

Men inte längre har någon aning. Jag kan inte för mitt liv gissa vad det är som jag inte vill missa. Det är nog något som jag en gång lät mig inspireras av, något som har gått mig förlorat och lämnats för någon annan att finna sig själv i.
Jag fann meningen med livet igår, i varje fall gavs jag svar på frågan ”vad ska jag med den här informationen till” beträffande mitt lyssnande på klassiskapodden.
Jag insåg att meningen med att ha lyssnat på timslånga samtal om saker jag inte begriper var att kunna svara rätt på tre av flertal frågor under ett annat segment i Sveriges Radio, nämligen klassiska krysset.
Den tillfredsställelsen har ingen musik lockat fram hos mig, någonsin.