Sommargympa med Sofia.

Bara en kort kommentar som slank förbi på femman för några veckor sedan, något om att någon skulle gå ut på sin dagliga powerwalk som ett led i genomförandet av 16 weeks of hell.
Jag påbörjar mina sexton veckor fyra gånger i veckan och avslutar det hela lika ofta igen. Att plåga sig igenom något i fyra månader för att uppnå belöningen om en slank kropp, är nog inget för mig. 
En sådan kamp spar jag tills målet är att överleva och livet självt är priset som väntar på andra sidan.
Jag lutar mig åt det motsatta, kombinerar mina allt kortare promenader när temperaturen stigit till orimliga grader med Sofias sommargympa från SVT Play.
Där får man lov att skratta sig i form efter sina egna kroppsliga eller mentala begränsningar. Jag gillar att bli insvept av den trygghet som går rakt genom rutan och drabbar mig där jag står och kämpar på en yogamatta framför tvn i vår lilla lägenhet.
Jag kanske misslyckas med att genomföra nästa övning helt korrekt men det gör inget, det mänskliga får ta plats igen. Det som innehåller en massa brister fast man önskade att man saknade alla.
När hon berättar att det osynliga hopprep vi håller i händerna när vi skuttar upp och ned och vevar våra armar är magiskt. Att man aldrig kan trassla in sig i det, då tar jag henne på orden. Trots att det bor en del i mig själv som vill skämta om att det vore typiskt mig att lyckas snava på det ändå.
Tjugo minuter senare lider träningen mot sitt slut och vi avrundar det hela med att hoppa runt på stället helt efter eget huvud. Det är vad hon ber mig göra, gå galen på de olika sätten hon har lärt mig att studsa, hur är inte viktigt bara jag får upp pulsen.
Till en början dansar jag efter min egen pipa, efter några sekunder känner jag mig tvungen att följa hennes melodi. Jag gör det så likt jag kan, sparkar fram med benet och avslutar rörelsen med den lilla snärten på foten som hon gör, slänger motsatt arm framåt och kastar den andra åt sidan precis som hon, spretar elegant med mina fingrar när jag nått min fulla längd precis som hon.
Hon verkar vara på en lycklig plats i livet, så jag gör precis som hon.

Pseudonym Glen Snoddas.

Den svårsläkta längtan efter det vackra och gemytliga har fört mig till tidigare säsonger av Sommar med Ernst där vi får följa huvudrollsinnehavaren möblera olika platser på likadant vis. Våra dryga kommentarer om de halvdana resultaten hos de egensnickrade kreationerna når sin kulmen när målarduk och pensel dyker upp i rutan.

– Men för fan Ernst, nu får du ge dig, sluta tejpa fågelfjädrar på en duk och kalla det för konst. Vore det inte bättre om du stöttade en lokal konstnär med talang som kämpar för att hålla sig flytande i en allt större konkurrens från amatörer som tror sig kunna för att de skaffat ett Instagramkonto med art någonstans i namnet istället.

Det är jag som tar mig ton sittandes i soffan med ett kilo lufttorkande lera mellan händerna som jag försöker forma till ett självporträtt utan förankring.

– Vad tror du jag kan ta för den här?

Frågan ställs till min sambo men jag besvarar den själv.

– 5000kr minst.

Jag måste tänka om.
Jag skriver under pseudonymen Glen Snoddas, inte Glen Snoddart.

Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.