Vad kan man egentligen göra åt att man är dålig på att drömma. Jag drömmer för stort. Om för mycket, samtidigt, alltid, överallt.
En gång i var fall.
Nu lever jag istället.
För att odla fast jag inte har en plats att så mina frön. Mitt tidigare jag hade siktat uppåt, mot balkongerna ovanför och tänkt om bara, då hade grönskan fått ha sin gång. Men det är tur att jag inte är sådan längre, våra övningar i lindy hopp hade motvilligt behövt reduceras kraftigt med någon boende under oss.
Då är bottenvåningen att föredra.
Och så alla allmänna funderingar.
Vem äger egentligen frågan om jag får plantera i en rektangel och ställa utanför fönstret. Det är mycket funderingar kring att få. Får jag lov att göra som jag vill. Får jag bestämma att alla som kommer och går om dagarna ska tvingas uppskatta Penséer och Krokus precis som jag. Får jag våga vara så naiv att jag tror att blomlådan får stå kvar utan att någon förstör eller tar den som sin. Som vår, något mer än min.
Man får väl alltid försöka i var fall. Sen kan man bara hoppas att det går vägen.
Det är ingen fråga om jag har fått tillbaka mina egna tankar igen, för det är ett faktum att de inte längre tillhör ovissheten och oron. Jag kan tänka fritt för första gången på två månader och det är befriande att få fantisera som förr.
Så jag funderar över sånt som alla gör, vad besvikelsen över att bananbitarna vid hälsogodiset inte är täckta av en söt vit choklad utan yoghurt. Vad gör en sådan insikt med en människa i det långa loppet, med tillit och så vidare. Jag tänker på Silviakaka. Det är i och för sig en gammal tanke, men i ny tappning. Förr kunde jag känna alla nyanser av sött, nu kan jag bara en. För.

För sött.
För mycket av det goda.
För gammal.
För dålig.
För smart.
För lite jag
För mycket av mig själv.

Det var inte vad jag hade i åtanke när jag lät min cocos tusenfalt falla över min varma glasyr på min svalnade kaka.
Men tankarna, de är i var fall åter mina.