Bit för bit för sten för mig.

När allt kommer till kritan är min största åtrå viljan att bygga en pyramid.
Sen ekar Hoola Bandolas rader i bakhuvudet och min högsta önskan hamnar i dåligt dager. Så om inte en pyramid i var fall ett monument, inte över mig själv, bara av mig själv. Något som kan stå i hundratals år utan någon egentlig anledning annat än att finnas. Det är fint att bara få finnas. Vilket är min senaste insikt. Tänk att bara få vara passionerad och inte målmedveten.
Det är vad mitt monument är för mig.
Ett alldeles eget stenröse, hur många kan stoltsera med något sådant?
En gång i tiden hade jag en önskan om att få gräva en grop bara för grävandets skull.
Det är nog en av mina renaste viljor.
Frånkopplad allt vad mening och mål heter, en enkel handling baserad på en djupt rotad känsla av att bara göra tills lusten av att skapa ingenting inte längre fanns.
Då mår jag nog som mest.
Om jag lyckas överföra den känslan till mitt skrivande eller livet i stort så är vi nog halvvägs till den efterlängtade lyckan.
En sten i taget, lika fragmatiskt som mina tankar.
Något som är roligt är utvecklingen av presenter till ens partner som ter sig bli mindre känslomässiga och mer funktionella över tid. Idag fyller min sambo år och jag har givit henne den mest romantiska gåvan av dem alla. En plattång. Som hennes hår vore livet och jag värmeelementen som kramar det rakt, som en pil rätt in i hjärtat av kärlekens alla förklaringar.
En sten i taget.
Nästa år blir det nog dramaten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s