Sen jag köpte mitt senaste trettio dagars busskort i mars har jag använt det exakt noll gånger. Vilket innebär att jag inte rört mig från min förort på över trettio dagar. Något slags rekord må det ändå vara, påminner lite om när man var ungdom och världens centrum var just ortens egna. Centrum.

Lite poetiskt och stilbildande att sätta punkt både innan och efter sådär, det gör något med flytet i texten. Texten. Så har man gjort det igen.

Jag börjar sakna det där som jag annars tröttnat och velat ta mig ifrån efter några timmar. Vänner, shopping, restaurang, familj, konsthallar och museum. Listan kan göras lång men inte längre än jag just gjorde den.

Jag börjar till och med sakna att arbeta, något jag gör desto mindre nu efter att permitteringen gått i kraft.

19,2 timmar i veckan. Det är den tid jag förväntas vara produktiv. Skrattretande.

Med mitt nya schema innebär det att jag är ledig två dagar i veckan och är på jobbet sex komma något resterande tre arbetsdagar.

Det frigör väldigt mycket tid till ingenting alls. Ingenting alls annat än att handla saker på internet som kan dyka upp först om ett antal dagar, ibland veckor. En kanske borde hålla hårt i sina pengar dessa oroliga tider med reducerad lön, en kanske borde det ja. Sen finns ju motsatsen, den om att trycka plattan i mattan och lämna måttfullhet långt bakom mig. Det är alternativet är en omskrivning av mig. Jag har köpt mig en konstnärskarriär jag är i full färd med att sparka igång. Jag har köpt matkassar med hemkörning och oklart innehåll som dyker upp först snart, 11 dagar senare. I nästa vecka levereras dessutom vår nya soffa från Ikea, den som gör att vi äntligen kommer kunna sitta lika bekvämt eller obekvämt framför tvn. Jag har inte provsuttit soffan, köpte den mest för utseendets skull. För tristessens skull. För att slippa råda bot på den utanför vårt hem.

Gå promenader säger någon i ett försök att muntra upp. Jag borstade en gång pollen av min axel, nu är det 99 problem och Jay-Z en låtskatt att bygga meningar av.
Där någonstans finner ni mig, i full färd med att hålla ekonomin i rullning och socialdistans till allt som inte kan köpas för pengar.