Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.

Helgjuten livsstil.

Samlaren
Kvinna på schäslong med par i Klein.

 

Sen jag köpte mitt senaste trettio dagars busskort i mars har jag använt det exakt noll gånger. Vilket innebär att jag inte rört mig från min förort på över trettio dagar. Något slags rekord må det ändå vara, påminner lite om när man var ungdom och världens centrum var just ortens egna. Centrum.

Lite poetiskt och stilbildande att sätta punkt både innan och efter sådär, det gör något med flytet i texten. Texten. Så har man gjort det igen.

Jag börjar sakna det där som jag annars tröttnat och velat ta mig ifrån efter några timmar. Vänner, shopping, restaurang, familj, konsthallar och museum. Listan kan göras lång men inte längre än jag just gjorde den.

Jag börjar till och med sakna att arbeta, något jag gör desto mindre nu efter att permitteringen gått i kraft.

19,2 timmar i veckan. Det är den tid jag förväntas vara produktiv. Skrattretande.

Med mitt nya schema innebär det att jag är ledig två dagar i veckan och är på jobbet sex komma något resterande tre arbetsdagar.

Det frigör väldigt mycket tid till ingenting alls. Ingenting alls annat än att handla saker på internet som kan dyka upp först om ett antal dagar, ibland veckor. En kanske borde hålla hårt i sina pengar dessa oroliga tider med reducerad lön, en kanske borde det ja. Sen finns ju motsatsen, den om att trycka plattan i mattan och lämna måttfullhet långt bakom mig. Det är alternativet är en omskrivning av mig. Jag har köpt mig en konstnärskarriär jag är i full färd med att sparka igång. Jag har köpt matkassar med hemkörning och oklart innehåll som dyker upp först snart, 11 dagar senare. I nästa vecka levereras dessutom vår nya soffa från Ikea, den som gör att vi äntligen kommer kunna sitta lika bekvämt eller obekvämt framför tvn. Jag har inte provsuttit soffan, köpte den mest för utseendets skull. För tristessens skull. För att slippa råda bot på den utanför vårt hem.

Gå promenader säger någon i ett försök att muntra upp. Jag borstade en gång pollen av min axel, nu är det 99 problem och Jay-Z en låtskatt att bygga meningar av.
Där någonstans finner ni mig, i full färd med att hålla ekonomin i rullning och socialdistans till allt som inte kan köpas för pengar.