Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Får man låtsas vara äkta?

Får man låtsas vara äkta?

För jag planerar att bli punkare, något som jag till och från gått och dagdrömt om genom livet. Det som hindrat mig är att jag egentligen inte är punkare i själen, jag är den typ av punkare som uppskattar hitsen men aldrig funnit de övriga sångerna särskilt tillfredsställande. Kanske är det punkens styrka och svaghet, att topparna är så höga att allt där under visserligen föder en vilja till revolt, men då riktad mot punken själv och inte samhället i stort.

Anarchy in The UK av Sex Pistols
eller Beväpna er med Ebba Grön är låtar som inte lämnar någon oberörd, visst?
Och det är dessa två låtar jag grundar min vilja att gå hela vägen på, med hela vägen menar jag att anamma det förväntade estetiska paketet. Från fötter klädda i Dr.Martens till en tuppkam som sträcker sig lika högt som min kommande självkänsla. Att bli punkare handlar mindre om att fördjupa mig i musiken och mer om att få klä mig på ett sätt som givit mig en oväntad charm. En sådan charm som fått min sambos hjärta att missa ett slag när hon såg mig.

Frågan kvarstår dock, är jag berättigad eller bidrar mitt val till att urholka en subkultur som borde få lämnas åt sina trogna anhängare. De som har offrat mer, de som har investerat hela sina jag för att hitta sig själva inom en förminskad del av samhället. Det är på deras axlar jag tänker rida medan de fortsätter att trampa upp stigar som riskerar att annars växa igen. När jag tröttnar är det bara att kliva av, lägga in min outfit i garderoben och klä mig som vanligt igen.
Samtidigt som han eller hon inte har något annat val än att fortsätta med min exotifierande blick vilandes över sig.

Frågan kan appliceras på många saker som rör identitet, jag vill inte ge mig in i något djupare resonemang då jag kan tvingas stå för vad jag tycker.

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.



Att återvända.

LYFTET MITT

 

En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och att komma i form, nu är det många år sedan några sådana ämnen behandlades här. Att vara hälsosam och aktiv är trots allt ingen livsstil, det är en period. En period som kommer och går till och från precis som kilona på min våg. Numera äger jag ingen, vikten av hur mycket jag väger har gått från högst relevant till en mindre parentes. För man är ju inte sin vikt, den säger liksom inget om en person.
Om betraktaren nu inte råkar vara läkare och man själv har passerat sitt normalviktiga BMI spann, då säger det tydligen en hel del.

Igår var det äntligen dags för min återkomst till gymmet efter något år med en massa om och men.
Om jag börjar träna imorgon kommer jag snart må bättre på alla sätt och vis.
Men om jag låter bli kommer jag aldrig få veta om jag förringat mig själv eller inte.
Okunnighet är salighet.
Ett läkarbesked på 78% procent av min förväntade kondition är en större morot än det.

Det bär egentligen emot att erkänna att den där hårdhudade EKG specialistens ord om att jag borde kunna bättre har blivit en motivationsfaktor. Jag menar, att få 8 av 10 poäng i betyg är för mig något glädjande och positivt. Hon höll inte med, inte på något plan. Lite sådär under ytan kallade hon mig småfet och otränad. Det kan lika gärna ha varit mina egna tankar som gjort hennes röst till min egen.

Kostnaden för att vid ett enstaka tillfälle få tillträde till gymmet uppgår till ett hundra kronor, den trevlige mannen i receptionen lät oss komma in gratis. Kanske är invånarnas hälsa viktigare för Stockholm Stad än behovet av att dra in pengar, det är i varje fall en trevlig tanke om inte annat.
Jag hade sagt åt mig själv att ta det lugnt såhär första passet på så lång tid och jag tycker ändå att jag lyckades lyssna till mig själv. I vissa maskiner körde jag initialt med samma vikt som tanten som använt den innan gjort. Trots det sitter jag här med träningsvärk i hela halva överkroppen och undrar vad det egentligen är för kruttanter som tränar på det där gymmet och hur de lyckas dölja en sådan styrka inom så späda kroppar. Inspirerande om inte annat.

I nästa inlägg ska jag berätta hur man håller igång motivationen, med andra ord hur mycket gott man kan unna sig efter varje träningspass.

 

 

Kollage – En visuell konstform.

 

Det är roligt att skapa, så idag har jag gjort två stycken kollage. Lite köpa papper, lite klippa, lite klistra och så sitter man där med ett färdigt resultat någon timme senare och undrar om man gör någonting fel som har så mycket tid att lägga på egen förnöjelse.
Bara därför försöker man involvera sin sambo i skapandet och göra det hela till en romantisk get together snarare än personlig förlustelse. Hon tackar så hjärligt för min invit men avböjer och så sitter man där på golvet och känner sig fånig och euforisk om vart annat samtidigt som man ser Miró någonstans i sin skapelse. Kan han så kan jag och vips har man lanserat sin konstnärskarriär med en skål flingor och mjölk i ena handen och den andra vilandes över publicera knappen här på wordpress.

Coola katter!


Idag var vi och såg Cats på bio lite sådär i hemlighet vid 11.30 när staden fortfarande var någorlunda nyvaken.
Spaning om 11.30, det är tidpunkten när en ensamma förälder tar med sig sitt eller ett av sina barn ut på äventyr. Man kan fråga sig vart de var på väg och om man tror att svaret är Cats så tror man fel. Idag var det inte många som hade Cats som destination, i salongen som tar 588 besökare kunde vi en kvart innan föreställning välja mellan 583 platser. Folk är kanske inte intresserade av att se människoliknande katter sjunga och dansa längre eller så har de låtit den svidande kritik denna nyproduktion mottagit påverka dem.
För mig har varje negativ kommentar blivit till en sporre som fick min vilja att se filmen växa än mer. Jag väljer allt som oftast att stå emot det medryckande grupptrycket eftersom jag är speciell.

Väldigt speciell.

Så ska man tro på en kritikerkår som tycks tävla i att hitta de mest originella och lustiga sätt att göra narr av Cats?
Eller ska man tro på mig och det jag nu kommer att säga?
Jag har aldrig sett eller hört Cats tidigare, förutom memorys låten då och den är ju så fantastisk bra att den gott och väl klarar av att stå på egna ben, så för mig var det enkelt att ta mig an filmen utan att berövas ett kärt minne från tidigare uppsättningar av musikalen. Att det är just en musikal är hela behållningen och jag tycker det håller måttet, jag var road mest hela tiden och kunde förkovra mig i den ena nya sången efter den andra fram tills min höjdpunkt dök upp i rutan. Memorys berör mig. Så pass att tårarna knackar på dörren fastän ingen är hemma. Jag är ingen recensent och har inga intentioner att framstå som en heller, så här avslutar jag mina tankar om vårt biobesök med ett betyg.

Cats på bio, 5 av 7 tassar.

Ett annat kulturtips som inte innefattar ett biobesök återfinns just nu på public service. Min favorit dansföreställning (ja precis, jag bär på ett sådant stort kulturelltkapital att jag för mig med en favorit dansföreställning, det trodde ni inte om en tidigare hockeyspelande förortskille. Se på mig idag Lillemor, det anade du inte att den där grundskoleeleven du skickade iväg till talpedagogen i tredje klass hade i sig va?)
Eskapist går nu att se på svtplay.

Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!