Upploppet!

Så jag sätter mig vid skrivbordet som så många gånger förr. Känner stolens skrovliga tyg mot min rygg om jag väljer att luta mig tillbaka för att kontemplera. Så jag låter bli. Lutar mig istället framåt, förbi datorn och vidare mot adventsljusstaken med sitt första redan tända och släckta ljus längst ut till vänster. För ner fingrarna i mossan som börjat torka på ytan, för dem vidare för att känna fukten från det som fortsatt hoppas förbli vid liv, vet inte riktigt varför. Jag bara gör, så himla skönt där nere i den fuktiga mossan, mums. Svamparna som sticker upp här och var är lustiga att se på, tanken på hur flugsvamp och jul egentligen hör ihop är till och med rolig att fundera över. Behöver och önskar inget svar, så slutar ställa frågor innan fakta har förpassat charmen till kylboxen.
Det är bara distraktioner, svamparna är inte ens det jag säger att dom är. Det är små julgranskulor med ståltråd tvinnad genom den lilla öglan tilltänkt för ett snöre att kunna hänga i granen.

Det är inte mycket att hänga i granen.

En farbror brukade vända sig mot sin fru och säga, jag har varit på butiken och där stött på en underlig typ som gick med shorts i december, är det värt att berätta? Att skriva hem om?
Du ställer så fåniga frågor kunde hon då svara och ta ett bestämt tag kring hönans hals och vrida om.

Det är inte heller sant, bara distraktioner.

Att min kollega fick en skriftlig varning på jobbet idag är däremot sant. Å, jag önskar att få mig en egen varning en dag, gärna efter att ha stått upp mot den orättvisa som drabbat honom. För den är oförtjänt den varning han fick, så oförtjänt att jag vill demonstrera och göra min röst hörd för hans skull. Hej, här kommer Joe Hill utan varken sångröst eller karisma!