Semesterläsning.

Eftersom jag ska på semester och inte riktigt vet hur ofta jag kan eller kommer ha lust att uppdatera bloggen så tänkte jag bjuda på ett längre stycke text, ett sådant jag skrivit och inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det tillhör ett ännu längre men jag har valt att lyfta ut den här delen. Allt är fiktion och nästa intill oredigerat.
Nu kör vi! Glad semester på er!


Det var en del av spänningen det faktum att han aldrig visste vem han skulle vakna upp som. För det kunde vända snabbt, en natts sömn på sex timmar kunde räcka för att förändra uppfattningen om hans egen existens.

Att på kvällarna ställa sig frågor kring;

Hur kan jag få världen att se hur underbar jag är?

Finns det några bättre än oss?

Till att vakna upp med svaren skrivna på sina hornhinnor så att vart än han såg stod de lika tydligt framför hans ögon.

Gör världen en tjänst och sluta upp att existera.

Det finns nog ingen som är sämre än jag.

Lika snabbt kunde ordningen vända från det allt för mörka till något mer ljusskimrande och det var det positiva med att leva i ovissheten om sin egen förmåga att fungera i ett samhälle.
Han visste om att förmågan var åsidosatt vissa dagar och att hans hjärnas ständiga försök att skapa balans alltid kompenserade med att göra honom allt för fungerande i andra perioder av sitt liv.
Där emellan fungerade han utåt sätt ordinärt och förde sig som människorna han hade omkring sig, härmade deras sätt att tala, anpassade sin energi till deras nivå och försökte framstå som så mycket människa han bara kunde. Inåt sett betraktade han omvärlden genom sina egna ögon medan bilderna han tog in processandet av någon annan, tolkades av någon som kopierat hans tankar till näst intill perfektion. Näst intill. Det fanns de där tankarna som han aldrig känt igen att han själv funderat på, de små skillnaderna i de svar han visste att han skulle känna och de han faktiskt fick. Inte helt ur mönstret, bara tillräckligt för att göra honom obekväm. Som de där humanoida robotarna som ser mänskliga ut men har något över sig som gör en illa till mods.
Hans högsta önskan var att få vara ständigt blå, skimrande blå. Den typ av blå drömmar om Medelhavet förmedlade. I Medelhavet hade han varit, han hade sett sina drömmars hav med egna ögon och det var precis som honom själv, en färgmässig besvikelse. Gröngrumligt.

Att tala med någon om sina tankar var något som passerat förbi i periferin som en skugga av sitt forna förhoppningars jag.
Tankarna hade förts på tal kring nära och kära som reagerat försiktigt oroligt. På det sätt där det försökte men inte lyckades gömma sin rädsla för hans välmående. Oron lyste igenom och fick i sin tur honom att bli orolig för vad han själv var kapabel till.

Du gör inget dumt va?

Bör man vara orolig?

Det fanns bara ett svar på de två frågorna som alltid var desamma i hans tre versioner av sig själv. Att göra något dumt, sättet frågan ställdes på var implicit riktat mot honom själv och svaret var alltid nej.
Det var en omöjlig tanke.

Var han där uppe fanns ingen anledning till att beröva världen en sådan underbar individ som honom själv och befann han sig där nere var han inte värd att finna ro. Däremellan var tankarna inte hans egna och än hade den andra han inte fört det på tal.

Borde de vara oroliga?

Frågan var vad oron grundade sig på, oron att han skulle förändras och det till det sämre eller den att han skulle försvinna helt. Och vad var egentligen skillnaden. Han hade fantiserat om hur det vore att bli någon annan ett steg i taget, förändra en liten del av sig själv mellan gångerna de sågs för att se om de i slutänden fortfarande kände igen honom som den han var.
Vad hade krävts, hur små var förändringarna tvungna att vara för att ingen skulle avslöja hans planer och uppmärksamma honom om att något förändrats. Han var inte helt på det torra med hur han skulle gå till väga, fast han hade formulerat några alternativ.
Troligtvis vore det lättare att genomföra planen om han först gick upp kraftigt i vikt och sen dolde sina förändringar bakom sin viktnedgång.

Du ser annorlunda ut.
Jag har gått ner tre kilo.

Hon låg bredvid honom i sängen ovetandes om vem det var hon skulle vakna upp intill, samma man hon gått och lagt sig med eller hans raka motsats.

Han visste precis.

När de mjuka påslakanen av linne runt hans fjäderlätta täcke kändes som sandpapper under ett betongblock mot hans kropp visste han. Han såg på henne och konfronterades av samma gamla fråga.

– God morgon

hon log när hon såg att han redan var vaken.

– Sov du gott?

– Jadå, inga problem.

Han log tillbaka, ljög henne rätt upp i ansiktet på en decimeters håll.

– Hur var din natt?

– Jag sov som en stock

Hon sträckt på ryggen och förde sitt ansikte närmre hans, bad om en puss och väntade på svar.
Han besvarade hennes varma mjuka läppar med sina torra spruckna och tänkte att det var så åska blev till innan han for upp som en blixt ur sängen.

– Vill du äta här eller på jobbet? Jag måste dra om 30 minuter.

– Hinner vi?

– Klart vi hinner, säg vad du önskar ha på så fixar jag det.

Han såg mot henne när hon passerade bakom hans rygg på väg mot toaletten som han alltid gjorde utan att hon visst om det.
Frukosten blev klar lagom till dess att hon kom ut från badrummet, ställde sig framför spegeln och började med sminket.
Han bar fram frukosten på en bricka till bordet och satte sig ner på sin plats med vy över Ivar hyllorna fyllda med sådant de samlat på sig under den korta tid de varit ett par.
Böckerna från olika liv som kommit ihop och låg samlade i högar som pyramider av kunskap. Begravningsplatser för tidigare intressen.
De hade visat engagemang för den andres litteratur, talat om för varandra att de hade spännande smak som de gärna tog del av någon gång. Någon gång verkade aldrig komma. Inte ens de egna böckerna var längre intressanta, de var flykter från det tidigare faktumet att de ännu inte träffat rätt innan de träffat varandra. De behövde inte fly längre och deras tidigare intressen blev monument i deras minnen, trevliga att se på, otympliga att interagera med.
Där i hyllan låg också delar av deras första gemensamma inköp, den blå keramikskålen formgiven av Berndt Friberg som minuter efter att den förts hem från antikvariatet farit i golvet och delats i fem större bitar. Symboliken blev genast något mer än dess ursprung, en gemenskap i delar och inte en enhet. Det var för dråpligt för att inte visas upp, en rolig historia om den sköra grund ett förhållande stod på i början av dess existens.

Hon satte sig mitt emot honom, skymde merparten av deras hylla och slog upp Aftonbladet på telefonen.

– Vi måste gå om tio, bara så att du vet.

– Det är lugnt, jag hinner.

Han tänkte på de glest bebladade växterna i fönsterna som knappt vuxit sen dagen de införskaffade dem.
De älskade verkligen varandra.
Annars hade de låtit växterna de skaffade som ett test för den andras dedikation och förmåga att rå om något annat än sig själva dö. De var inte döda, de levde fortfarande om än knappt och att vattna dem varannan vecka verkade vara ett hållbart sätt att förhålla sig till dem. Han skulle inte låtas de försummas bara för att se hur hon hade reagerat. Som han gjort när han medvetet tappade deras blå skål i golvet för att det var på det humöret han var den dagen.

– Ska vi röra på oss?

De slängde på sig ytterkläderna och gav sig ut i den isande morgonen som få människor valt att trotsa. Det dröjde tills de var på tunnelbaneperrongen innan tanken kring att de missat någon vital information rörande lämpligheten att visa sig utomhus måndag den 7 januari skingrades.

Tunnelbanan, en gammal sådan som bara rullade längst den röda linjen var av den typ av sak han på håll kunde se sig älska men som vid närmare integrering med lämnade övrigt att önska. Ljudnivån med de gnisslande bromsarna som letade sig in genom de slitna listerna mellan dörrarna och fönsterna skar stora revor i atmosfären kring honom. Ljudet tvingade sig på, krävde en reaktion, ett uppvaknande från dvalan av oberörda tankar. De hårda sätena klädda i tyg slitna i ett batikmönster med färgskiftningar från svart, genom det ursprungliga beigea, till vitt var långt ifrån bekväma, om en ens bättre än att stå.
De fick sig varsin plats ändå, fördelen av att bo nära ändhållplats och så satt de bredvid varandra under tystnad med 35 cm mellan knäna i väntan på att skiljas åt när väl hon gick av i Liljeholmen för att ta tvärbanan vidare ner mot Gröndal.

– Idag händer det, hon log mot honom.

– Idag och ingen annan dag.

– Jag älskar dig.

– Jag älskar dig med, vi ses hemma sen.

6 reaktioner på ”Semesterläsning.

  1. Du är modig som publicerar prosatexter så här. Det blir intressant och kul att läsa, tänkte jag och läste medan jag åt frukost. Här är mina tankar: Denne stackars unge man som låter sig drivas av ältandet om jaget – kan du inte ge honom lite humor? Tänk, jag tror han behöver det!
    Jag vet ju att DU har humor. Nu är detta ett utsnitt ur en längre text så jaget i din text kanske har humor redan, i så fall bortse från det jag skrev, likaså om detta är en man i ett förfall av självförakt som helt ska gå sönder!
    PST antikvariat säljer böcker, du menar väl antikaffären eller liknande som kan sälja samlarskålar av BF. 🤔😏
    Skön kreativ och rolig sommar önskar jag dig.
    Agneta

    1. Humor säger du, hmm, låter inte helt fel. Kanske försöker få in mer av det i framtiden ☺️

      Haha, det är klart jag menar det!

      Tack för dina ord och tankar, hoppas du också får och har en kreativ sommar ☀️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s