De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar.

WhatsApp Image 2019-06-22 at 18.12.17

 

Där satt vi alla upplevelsetörstande själar samlade i samma sal och såg mot scenen i centrum där ännu ingen stod.
Samma gamla tanke kom krypandes igen, den om hur tryggheten som kollektivet ger snabbt kan övergå till otrygghet om en enda av oss många individer bestämmer sig för att agera lite galet.
Jag försökte analysera varenda en av de hundratals besökarna för att förstå varför de kommit dit och om de har något illavarslande i görningen. Först och främst de i min direkta närhet, men även de som egentligen sträckte sig utom mitt egendefinierade ansvarsområde.

– Varför sprang hon plötsligt upp för trapporna igen?
– Finns det något skäl för hans vridande rörelser i stolen och det ständiga tittandet över axeln?
– Nu gör han det igen.

Jag kategoriserar honom som ett potentiellt hot, räknar ut att jag har tre sekunder på mig att förhindra honom att genomföra sitt illdåd om han ställer sig upp med en pistol i handen. Fyra rader ner, sju platser åt höger. Om jag tar vägen runt har det redan gått sju sekunder, fyra för mycket, tre personer kan redan ha fallit offer.
Vägen över stolarna?
Smidighet och spänst är inte längre de två adjektiv som beskriver mig som bäst.
Ett välriktat kast med tygpåsen jag har i min famn kan få honom ur balans tillräckligt länge för att jag ska hinna runt, greppa någons öl att kasta i hans ansikte när jag väl kommer fram och kan tackla ner honom.

Patti! Patti! Patti! Patti!

Och så står hon där på scen och tar emot vårt jubel som aldrig tycks ta slut. Vi jublar för allt hon en gång har gjort och allt det hon har kommit att symbolisera. Jublet håller i sig, vi vill inte sluta. Som om våra applåder och spontana tillrop är vad som håller henne vid liv. Vi är medvetna om att det är en ynnest att få se en 72-åring stå på scen och uppträda för oss som om hon vore 60.

Jag försvinner bort för en stund, befinner mig någonstans djup inom mig själv och kan se mig själv från utsidan som om jag lämnat min kropp fast tvärtom. Det är ingen flykt från mig själv, det är den raka motsatsen. Att kunna se mig själv från det perspektiv som tycks vara det svåraste att uppfatta, inte det spegelbilden ger, inte det som video- eller röstinspelningar redovisar.
Utan perspektivet från kärnan av mig själv.

Musiken slår mot mina trumhinnor, de utkristalliserade ljuden från en gitarr, en bas och ett trumset. Jag hör hur hon sjunger utan att uppfatta ett ord. De saknar betydelse, har ingen mening. De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar, de som börjar som en viskning och slutar i ett rop.
Jag ber mig själv att lyssna om än bara för en sekund och där när jag reflekterar över mig själv som minst är jag mig själv som mest. Vi håller varandra i handen jag och Filippa, en brygga mellan mitt inre som hon tillåter mig att finna och det medmänskliga som hon får representera.
Hon släpper min hand och långsamt dras jag tillbaka mot den yttre världen och jag når dit när publiken runt mig börjar ställa sig upp. Situationen vill att jag följer efter, mitt inre säger åt mig att stanna. Jag sitter ensamt kvar och känner mig lika fri som jag tänkt att de jag sett reagera på musiken genom oplanerade rörelser måste känt sig.
Frihet är ett omöjligt begrepp. Tanken var att den här texten skulle handla om hur en dag i frihet skulle ha sett ut. Jag kom inte längre än till att jag skulle vakna en morgon och inse att frihet är en egoistisk tanke och att jag älskar henne allt för mycket. Kanske kan vi en dag förstå det omöjliga konceptet tillsammans och att våra egon visar sig löpa intill varandra. Om det nu har någon betydelse när friheten begränsas redan efter steget att vi vaknar tillsammans i vår säng. För vi kommer att känna oss hungriga och visst, vi måste inte äta då men kommer behöva göra det någon dag och är vi då fria när vi är bundna till våra naturliga behov?

 

Patti Smith på Waterfront: 4 av 7 poäng.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag.

FOLIEN

Den där lilla foliebiten på en ny tandkrämstub som sitter så hårt att kampen att få bort den är så stor att man ifrågasätter hur pass viktigt munhygien, välmående, lycka, relationer eller livet egentligen är, den lilla biten folie är mitt lackmuspapper för hur pass nära väggen jag befinner mig.

Sällan lossnar den vid första försöket även om också en blind höna kan finna ett frö. Oftast sitter den kvar där och speglar mitt humör, när frustrationen är som mest har den bestämt sig för att sitta som bäst.
Med mina missanpassade korvfingrar famlande runt halsen på tuben i jakt på den minimala flärpen känner jag hur ångesten för mina val i livet, att ha ett fysiskt arbete som sliter på handlederna och gör mig oförmögen att greppa små ting, tornar upp och blir till existentiella farhågor.

Om jag bara hade, kunde jag då, nu eller sen, haft förmågan att, aldrig, vem eller vad, jag?

Han får inte nå mig nu i min svagaste stund, vem som helst utom han. Det går inte.
Om det ringer på dörren så har han till slut funnit mig och han gör det stående framför badrumsspegeln. Oförmögen. Helt slut.
Jag kan inte låta det ske, jag måste visa vad jag går för innan han ber mig göra det samma, innan han frågar varför jag inte gjort det förut utan att vara intresserad av svaret.
Han vet redan att problemet han talar om är det jag själv aldrig nämner. Mig själv. Det är vad han kommer att kräva utav mig, att jag ska sluta vara jag. Det är inget jag vill, det är inget jag önskar. Jag önskar bara få borsta tänderna och jag önskar få göra det innan Arga snickaren står i dörren och allt redan är för sent.

Så tar man tuben till munnen, greppar den lilla folien med framtänderna och drar till. Visst kan man vara rejäl när stunden kräver. Belåten med folien kvar mellan läpparna. En vindpust senare ligger den i handfatet och man förväntar sig att resten reder sig själv vilket är den största lögn vi inbillar oss själva vore sann. Ena stunden tycks den vara försvunnen, upplöst till partiklar eller nedsköljd i avloppet, för att i den andra ligga där igen. Fastklistrad mot handfatet där inget annat fäster lika väl som just den lilla biten som ger så stort motstånd. Så följer den med och dyker upp här och var, där den inte ska vara, där den absolut inte borde. Jag trodde jag kastade den efter några dagar i handfatet, jag måste ha trott fel. Den kanske har delat på sig, kanske öppnar jag tandkrämstuber oftare än jag vill veta.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag. Semestern är snart här, bara tre veckor i från. Att den där folien kommer finnas runt mig till dess är något jag bara vet.

Ett totalt jävla mörker.

Förutom solkatterna från de få ljusglimtar som reflekteras i den där jäkla folien och sprider ett brutalt och ärligt löjeväckande skimmer över tillvaron.
För någon som har svårt att greppa de få sakerna verkar jag ha allt för lätt att haka upp sig på desamma.

Tecknen.

Lakan!

En kan beskriva det mesta

Som hur lakan känns en dag i maj

När solen visar sig från sin vackraste sida

Och lakanets tomma innehåll är allt jag önskar bli.

Det kan bli för mycket av det goda

En tankspridd dos sköljmedel Vanilla Orchid.

Inre livet skaver en del,

som lakan, känslig hud och eksem.

Jag utstår ändå, utslag till trots.

Binder lakanet kring en pinne över axeln och så far jag min kos

Allmosor för min sång på gårdar mellan höghus som ekar tomma

En idé som doftar bättre än den låter

Jag går nog och lägger mig igen.

Trevlig helg!

Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest: