Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.

WhatsApp Image 2019-04-24 at 22.03.40

 

Den här tiden när man sitter fast på en plats och känner att det vore idealiskt att skapa och så är det sista man orkar med just det.

Vad är egentligen grejen med att inte kunna göra något produktivt fastän resten går på räls?

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.
Ungefär så långt kom jag häromdagen när jag befann mig i min plats på tåget som tog mig från Skåne tillbaka till Stockholm.

Vad jag gjort?

Konstrunda på Österlen.

Vad jag köpt?

En skulptur i stengods alldeles för stor för att tas med på tåget om en förväntat sig få hem den i ett stycke.

Sen kom jag inte längre.

 
Det här gått några dagar till sen dess och jag har tagit mig hela vägen hit. Det har ni med.
Gratulationer till oss.

 
Insikt! av hur mycket mina tjugo procent av frihet betyder för mig:
Väldigt mycket!

 
Jag känner för att strejka
Bara sluta acceptera
Omhulda kraften i att vägra
Sätta mig ner
Utan att berätta varför
Se om jag bryr mig
Vad säger ni nu då?
Tänkte väl det.

 

Jag har arbetat heltid i två dagar, mottagits som en hjälte. Precis så bekväm har jag blivit och för någon som har tillräckligt är pengar inte allt.

Jag har svårt för det där att tänka rätt.

Gjorde mig ett test i häromveckan som en direkt konsekvens av en diskussion jag och en vän förde en tisdag kväll efter några allt för många enheter alkohol.

Vi stod på motsatt sida gällande klimatet och den enskilda människans möjlighet att faktiskt kunna göra någon skillnad.
Han sa sig kunna förändra en värld genom sina beslut och att det gav hans klimatångest skäl till att finnas.

Jag stod på andra sidan.

Sa att det krävs något mycket mer än att vi medelklass-Svensson har ångest över våra val för att någon egentlig skillnad skulle kunna uppnås. Det är struntsamma vad vi väljer att göra eller inte göra, det krävs politiska beslut för att få till en hållbar ändring.
Han beskyllde mig för att flytta över problemet på någon annan, jag sa inte emot.

Att stå sådär på andra sidan är något jag burkar göra, kasta upp en finkalibrerat finger i luften för att se vart vinden blåser och sen ställa mig i motsatt riktning bara för att.
Det blir roligare så, jag har trots allt en förkärlek till det där obekväma och udda.

Kanske är det samtalet jag är som mest förälskad i. Utmaningen att få testa sina vingar där ingen vill se en flyga.
Att vara djävulens advokat bland övertygade föder oftast en diskussion (så länge folk inte från början avfärdar en som en idiot) och i samtalet som följer stöter och blöter man tillsammans argument och uppfattningar tills dess att man är uttömd och har blivit blanka blad igen.
Då brukar jag ta upp en penna och med hjälp av det som framkommit under samtalat fylla sida upp och sida ner med mina nya, välgrundade, världsuppfattningar.
Jag har svårt för det där att tänka rätt.
Dubbelt.
Många tycks alltid tänka rätt som genom en reflex. Jag tänker rätt först när jag låtit tankarna få vandra och få kött på benen.

Med det i åtanke gjorde jag det där testet som påbörjade den här texten, testet gällande mitt klimatavtryck på jorden.

Resultatet?

Om alla levt som mig hade vår påverkan på jorden halverats.

Klapp på axeln!

Ändå var jag inte bra nog och låg två ton över den nivå som krävs för att temperaturen inte ska skena.

Just snyggt.

Förbryllad.
Jag som i stort svarat den minsta möjliga nämnaren testet igenom, hur kan jag skala av två ton ur mitt liv?
Testet kom som tur är med förslag för hur jag kunde bättra mig.

Köp mindre duschgel och hudvårdsprodukter.
Ett råd med både djup och tyngd!

Om mig och min schampokonsumtion.
Jag handlar en flaska duschgel i månaden, givetvis av typen fem-i-ett som funkar för håret, kroppen, slitna leder, gula tänder och en stressad mage.
En flaska i stället för fem. Tolv gånger på ett år.
Jag har svårt att se hur jag kan skala ner min redan minimala förbrukning för klimatets skull.

Som slutsats i min text författad på mitt blanka blad.
Visst kan vi i stor utsträckning påverka läget genom våra val och att vara klimatsmarta men det krävs något mer för att nå hela vägen fram. Det måste till att de med reell makt kliver in och fattar de överhängande besluten som vi här nedanför har svårt att påverka med hjälp av våra röster och vår konsumtion.
Någon måste våga ta ett radikalt beslut.

Med fingret i luften, för jag till diskussionen fram en potentiell lösning.
Det kanske inte är helt fel att tvinga folk utanför Europa in i fattigdom igen så att de inte har råd att konsumera. Det om något borde göra skillnad!
Gällande mina egna val har jag skärpt till mig gällande källsorteringen.
Så då har jag väl gjort vad jag kunnat för att bevara vår planet?

Jag diggar RuPaul Dragrace.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Vardagspoesi – En genre för sig.

WhatsApp Image 2019-04-04 at 21.28.18

Elefantöron växer inte på träd.
Men vi talar inte om den saken
Den enda av sitt slag
som hör hur tystnaden låter
Vem vet egentligen hur en murgröna ska tas om hand
Själv har jag berört alla punkter utom just den
Jag blommade ut först efter att min far gått bort.
Är det att ta bladet från munnen?
En murgröna klättrar om den har något att luta sig mot
Jag binder upp mig kring nonsens
Jag skojar förstås.
Pappaskämt och sånt.