Livet är en reduktion med locket på.

Springaren_1-1200x800

 

Jag besökte den mysiga, genuina, vackert slitna och härligt opretentiösa biografen Tellus igår kväll.
Det är många adjektiv i en mening utan att kunna stå för ett enda ett av dem, de får vara kvar där ändå.
Det hör liksom min persona till att tala gott om ideella föreningar som står emot vinstkravens kvävande händer och främjar det lokala kulturskapandet utan att kapitalet får styra vilka uttryck som ska ges plats.

Det är bara den jag är, den jag måste vara. Det bara måste vara så.

Livet är en reduktion med locket på.

Sen smyger sig de där icke revolutionära tankarna på som säger att många ideella föreningar hade mått bra av en välbärgad välgörare som sköt till kapital och fräschade till stället.
Förlåt mig socialismen ty jag har syndat igen.

Det dunkla rummet med sin mossiga inredning och slitna stolar fick oss i en klaustrofobins gärning att byta våra platser från de väl seende längst bak mot mindre
nogräknade en rad nedanför.
Från fria ryggar till svängda ryggrader, försökte jag få en glimt av filmen mellan huvudena av de strikta tyskarna framför oss och att höra något under uppehållet av godispåseprasslet från de flamboyanta engelsmännen bakom oss.

They shall not grow old, en kolorerad dokumentär om första världskriget i regi av Peter Jackson.

Vi var som harar i ingenmansland fast mellan två stridande parter utan att själva kunna välja om vi ville delta eller inte.

Anpassning är livets nyckel.

Vi skuttade metaforiskt fram och tillbaka för att inte tillintetgöras av explosionerna från tyskarnas bakåtvända huvuden till artilleri eller engelsmännens pappers prasslande till kanoner.

Där satt vi i tystnad och funderade över människans förstörande natur.

De äldre männen jag kallat tyskar var utan förståelse för att deras passivt aggressiva vridande i sätena störde oss minst lika mycket, om inte mer, som familjen med elva till trettonåringar och mamma gjorde när de åt sitt godis.

Vi var neutrala på ett sådant sätt bara en svensk kan vara, där vi i smyg i det öppna gjorde små små ställningstaganden för den ena parten utan att väcka för mycket uppmärksamhet hos den andre.
Så att vi när framgångens vindarna vänder snabbt kan svänga kappan efter den och ge den andra parten samma form av behandling fast väldigt mycket mer, så att historien minns oss för vad vi gjorde för segrarna och tillika de som skrivit den.

Jag stirrade tillbaka på dem när de vände på sig, försökte få de att se den större bilden om det positiva i att så unga individer tar till sig av den olycka som drabbade världen för hundra år sedan.
Om de å andra sidan öppnat munnen och fått medhåll från andra i salongen kan ni vara säkra på att även jag vänt mig om för att skuldbelägga ungdomen.

Hur folk nu har mage att vara så småsinta att gnälla över småljud när krigets fasor så som död och misär högljutt blir till sprängstoff på en bioduk tio meter framför dem.

Filmen får av mig fem av sju poäng.

Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

Det blev en text trots allt.

Der-kleine-monde_frame-1-1200x1799.png

 

Det är mycket jag tänkt på att göra den senaste tiden som jag sedan aldrig gjort.

 

Det finns de där långt gående funderingarna om att prata med någon, göra en ordentlig hälsokontroll eller boka den första tiden hos tandläkaren på tio år. Sen när man är på väg mot telefonen för att ta sig själv i kragen ser man det där perfekta colgate vita leendet le tillbaka åt en i spegeln och konstaterar att man mår rätt bra ändå.

Precis som den som hoppat från taket på ett höghus och på väg ner konstaterar att än så länge är allt bra, eller på engelska: So far so good.

 

Telefonen ligger kvar på sin plats, lagom långt ifrån för att råka missa ett telefonsamtal med flit men tillräckligt nära för att nå den när man vill.

 

Sett till de kortsiktiga jag-borde-nog-egentligen-tankarna är det nog den om att skriva klart den där berättelsen som toppar statistiken över spenderad tankekraft utan handlingsförmåga.

Eller skriva någonting alls över huvud taget.

 

Också det där att jag inte gått till gymmet på ett halvår om inte mer, jag sållar mig numera till den skara som beklagar sig över en frånvarande disciplin och ett slösaktigt leverne.

 

Varför inre den om att klippa sig professionellt nu när sambon fått nog av att stå beredd med saxen när än jag behagar att skjuta min självbild till höjden.

 

Sen var det något mer också, jag har glömt bort vad. Räknar kallt med att min hjärna inom kort kommer återge ett tänkbart scenario där mitt beslut att inte handla på denna mystifierade tanke sätter igång en kedja av oturliga följder på grund av min prokrastinerande natur. Det brukar gå till så.

Sällan i den fysiska världen, alltid i det andliga.

 

 

 

 

Något har jag ändå fått gjort även om något tenderar vara av sådant slag att det inte är något värt att skriva hem om.

Jag gör det ändå.

 

Blivit någorlunda duktig på att baka bröd även om det är en bit kvar till perfektion.

 

Träffat en vän och konstaterat att man i vår ålder börjar tröttna på sig själv och behöver något annat att se efter än ens egna drömmar om livet.

 

Har löst lite mer konst till hemmet.

Vi är en alldeles särskild kombination hon och jag.

Hon som är konstnär och så jag som till och från är rammakare.

Vi bedriver ett galleri numera brukar vi skämtsamt säga när vi lika skämtsamt talar om att vi borde anordna en vernissage hemma i lägenheten. Kul.

 

Det blev en text trots allt.

gud i en handvändning

STRINDBERGSPROPELL

 

Nu när mina konstnärliga sidor fått blomma två kvällar i rad och det på något mirakulöst vis inte lett till att mina drömmar om att leva på konsten gått i uppfyllelse är det dags att gå vidare. Lämna allt vad finansiell otrygghet och det stora vemodet heter bakom sig för ett liv utan färg.

 
Tålamod existerar inte.
Framgång ska uppnås igår.

 
Jag är kraften hos en dröm,
gud i en handvändning.
Distansen till en vän
Närheten hos en främling
Min mun säger att jag inte är Amanda Winberg, pannan något annat.

 

Sen slås man av den där tanken kring att det aldrig varit lättare att leva än nu men att folk från de yngre generationerna tycks vara de som mår som sämst. De som vuxit upp i den digitala eran snarare än oss som vuxit in i den. Det slutade med mig, vi var den sista generationen och sen gick det utför.

 

80-talet kunde verkligen leverera rågryggat folk.

 

Så vart ska jag med min längtan tillbaka till en tid med de långsiktigt smidda planerna där en började som lärling för att sluta som mäster. Jag är en naivismens man när det kommer till att skapa, en teknokrat när det kommer till hantverk.
Jag kanske är värdig att ta nästa kliv upp i hierarkin nu när min mentor och kollega går i pension frågan är bara om jag gjort nog för att förtjäna axla rollen.

 

Kvar lämnade han sina hängslen, nu saknas bara livrem.

 

Så tillbaka med gamla tiders bruk och sed, det vi sysslar med nu fungerar uppenbarligen inte för kommande generationer och vad vore vi äldre om vi inte såg på de unga med förskräckelse. Det var bättre för även fast vi har det bättre just nu, och du med drömmar gör nog bäst i att vända andra kinden till och förbliv vid din läst.