Vardagarna som vandrar.

Jag har glömt bort hur man lever.

Jag vet att jag skriver.

Inte varför orden mellan punkterna är min mening.

Varför jag är på jobbet.

Ingen aning.

Fast kaffe är ju gott.

Att vi ska tvätta ikväll,
det kan jag förstå.

Kanske dammsuger vi, eller jag, eller ingen.

Ryggar vill ibland annat.

Växterna behöver flyttas

De tycks fått för mycket sol.

I februari.

Sen så middag förstås.

Det måste vi göra, äta.

Och sova.

Själv sover jag rätt gott om nätterna, vet inte riktigt varför jag ska somna.

Sen det där med snuset

Inte lika ofta.

Det har jag sagt åt mig själv.

Varken piska eller morot

Bara jag mot mig själv mot världen mot något.

Livet.

Se upp här kommer vi.

Mobilen sen

vem håller egentligen i vem.

Lika mycket varandra

Han och jag

Vi två

Och fingret som brygga.

Det vet nog vad.

Sak samma

Samma sak.

Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.

Trailblazer

Stig_Klar

 

Det var så att jag var så pass redo för vår att jag om jag vore en sådan typ av person som ställde sig upp för uppmärksamhet hade ställt mig upp för att uppmärksamma att vi klarade det hörni, vi gjorde verkligen det. Vi genomlevde ännu en av denna definition av kamp till årstid.
Och vi gjorde det bra, utan varken löften om belöning eller omvärldens förtjusning. Vi bara gjorde det, som alltid. Utan att klaga.

Utåt sätt.

För om någon utifrån frågar hur vi mår i mörkret är det just mörkret som definierat oss, enat oss. Skapat den gemenskap som bara vi som överlevt den ena vintern efter den andra får ta del av.
Vi nordbor med sol i sinnet.
En dag i taget gnäller vi på inom vårt skrå, ständigt med blicken mot det datum jag var beredd att säga skulle varit igår men som tydligen tänker infinna sig först sen, någon annan gång.

Nog.

Vi är det faktum att efter julen känns vintern klappad och klar. Och med det i åtanke sa jag i fredags kväll till henne allt det jag skrev där uppe att jag skulle sagt om jag vore av sådant snitt.

”På måndag blir det plusgrader, vi är där nu. Jag kan känna det.”

 

 

FLIPPAN

 

 

När jag gick till jobbet igår var det fjorton minusgrader.

Inte nog med det.

Det var snö upp till knän längst min föredragna väg och med det har vi nu landat titeln till inlägget. Valet stod ju egentligen bara mellan två alternativ. Att ta den enklare plogade vägen som innebar att jag skulle behöva frångå min invanda och föredragna eller gå på rutin och skapa min egen stig.

Vilket jag också gjorde. För att ge andra som är dumma nog fotsteg att följa.

Jag är nog ingen vidare bra meteorolog. Inte heller någon vägvisare av rang.
Jag är nog mest mig själv och någon ska väl vara det.

 

Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.