Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.
Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.
Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.
Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.
Pussel alltså, vilken grej!
Leve Katalysatorerna!
Minst sagt!
Andra kunde dumt säga: – Kasta inte bort tiden på pussel!
Jag gillar att pyssla med andra o minns de tio åren i kollektiv. Vi bodde stort hus och hade plats för pusselbord!
Tio år i kollektivt?!
Tur att det fanns pussel! =D
Samliv är ett detaljerat pussel med bitar som hela tiden ändrar form och även bildinnehåll. Man lägger det dessutom aldrig klart, i varje fall inte förr än pusselläggandet helt missat sin charm. Men jag börjar misstänka att jag missuppfattat något. Det pussande som anges som en av parbildningens fröjder kanske inte har med munrörelser att göra alls,utan är helt pusselrelaterat. Så fel man kan ha.Men lycka till med aktiviteten!
Ja pussel är verkligen roligt att lägga om man är fler. Ensam är trist. Och att man inte har småbarn. När pusslet vilar ett dygn tenderar det som redan är lagt bli ituplockat. Det är trist. Eller att småbitar försvinner. Det är ännu tristare. Två ensamma vuxna är nog perfekt för pussel. Lycka till!😀🤗
Haha, låter som en mardröm! Får alltid panik när jag tror att sista biten är borta 😀
Härlig kreativitet!!!
Pussel är ju lite lugnande och tålamodsprövande..
Japp, och samtidigt så tillfredsställande när en är klar! 😀
Verkligen!!!😊