I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

storm

 

Och så var man tillbaka till det som alltid är, den lilla platsen i mitt hjärta som upptar störst tankemöda mellan 07.30 och 14.30 varje vardag. Det vara med några få timmar sömn i ryggen jag tackade sängen för det korta men trevliga sällskapet under natten innan jag gav mig ut i onsdagsmorgonen helt ovetandes att jag skulle ha vinden i ryggen under den sällsamma korta promenaden till arbetet. Det var ett kargt landskap som väntade denna till synes ensamma arbetaren som hade ovett nog att bege sig ut och försöka förverkliga sig själv redan vid 07.15. Det är något renande i synen av de små grenar träden verkar ha väntat på att få ge upp och göra sig av med så fort något gör anspråk på dem som blåser omkring på marken och ter sig så onaturliga i sin jordnära form. Lite som döden.

Vägen min var också täckt av ett hinder storlek större, trädet som brutits av och kastat sig över gång och cykelbanan på ett dramatiskt sätt hade valt rätt tid och plats för att säkerställa största möjliga uppmärksamhet från oss som önskade ta oss förbi det. Vi såg dig allt, vi förhöll oss för en gångs skull till dig och inte du till oss. Att jag nu skriver att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet är för att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet och det är hela sanningen.

Trädet hade fallit, jag föll inte.

 

Tid har flutit.

 

Att gå fram till sin närmsta kollega och tacka för dagen när solen fortfarande skiner är en händelse jag fantiserat om i två månader och som kändes än mer förlösande en vad den gjort i mina tankar. Hans frågor på vad jag gör resterande 20% av dagarna fick mig dock snabbt att släppa min frihet och höja garden för att kunna parera det faktum att han var på väg att ta det förbjudna steget från ett av mina liv in till det andra. För jag som inte ens kan skriva under mina tankar och meningar med mitt eget namn på den här bloggen har ännu svårare att stå för mitt intresse att skriva i världen utanför den.

 

” Jag vill egentligen inte berätta mer om mig själv än så, för mig är skrivandet en så viktig grundpelare i min identitet att jag vill låta det står för sig självt bortkopplade från det andra som är jag. Någon motsägelsefullt men också en försvarsmekanism för att inte riskera att den delen faller om resten av mig själv någon gång gör det. Och vise versa.”

 

Jag svarade honom att jag ägnar de sista procenten åt att leva. Och mer levande än nu, det är jag sällan. Kanske bara strax efter den lilla döden.

7 reaktioner på ”I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

  1. Att berätta att man är en skrivande person är krävande. Den man berättar det för vill genast veta vad och hur och om…
    Du lever när du skriver och därför gav du din kollega ett bra svar. Men man får alltid vara beredd på att hen tänker: Vilken pretentiös jävel!

      1. Ja. Jag skriver själv mycket och gärna, men vill som du inte associera det ena livet med det andra. Detta med att vara publikt privat är något helt speciellt, folk frågar om de kan läsa vad jag skrivit, och jag säger ja, så klart, och skriker NEJ, NEJ! inom mig. Samt byter tema så att de inte ber om länken 🙂

  2. När man skriver, när man reflekterar, när man sätter ord på sina tankar…då lämnar man alltid ut sig, mer eller mindre. Att stå för sitt ord, att inte vara rädd, att inte titta bakåt över axeln…det är inte alltid så lätt, men det är en nödvändighet om man skall överleva.

Lämna ett svar till anncha0117 Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s