Om vår jord faller samman

filpa

Om vår jord faller samman och vår existens byter scen
har jag då någon plats i världen om rymden är oändlighet.
Vårt största problem är att livet inte rymmer det vi är större än
Slå hål i rymdens kulisser som om det låg något bakom gränslöshet
Modeller efter äldre skisser målade efter siffror från ett till universum
Grus i skorna, tänk om man hade några

Känslor.

Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!

Jag och mitt skafferi

skafferi_1

 

För att skildra lite mer vardagsrealism på min blogg och återskapa något av det som är jag utanför det här tänkte jag att vi kan gå till mitt skafferi. Där finner vi i mångt och mycket sådant jag gärna döljer från andra och delar med några få, ett skafferis innehåll kan säga en hel del om en människa och vad mitt egentligen säger om mig önskar jag aldrig få veta.

Som det där programmet där en kock dök upp hos en kändis och lagade en måltid av det som fanns tillgodo, visst skakade man på huvudet åt de tomma kylskåpshyllorna och hyllade de strukturerade och välfyllda. Inte utåt sätt, men inåt förstod vi alla det outtalade. I det programmet hade ni aldrig funnit mig, den saken är säker.

Så vad innehåller egentligen mitt skafferi?
Självklart flera sorters pasta i otaliga mängder förpackningar som får en ny position längre bak i skåpet varje gång innehållet i dem minskar. Till slut innehåller de så lite att det inte räcker för en måltid och så får de ligga kvar där längst bak i skafferiet, i väntan på den där tanken som innehåller lika mycket defaitism som nytänkande, visst kan man blanda spaghetti med makaroner? Även fast man vet att köttbullar aldrig gör sig lika bra med spaghetti och köttfärssåsen aldrig är den samma med makaroner. Så blandar man och undrar hur det egentligen blev så här, hur man blev en människa som trotsar traditioner och går emot sed och bruk bara för att inte slänga det man aldrig tänkt äta.

Utöver det finner vi också en mängd med kryddor för att kunna tillföra karaktär till det som tillagas, det är en hel del olika som alla har en ursprunglig tanke i grunden för varför den köptes hem. Det är svartpeppar och dess distinkta smak, saltet med sin runda vällust, citronpepparn för sitt syrliga omfång och så chilin för sin styrka. Ett urval av det jag använder för att få just rätt karaktär, en karaktär som består av en smakrymd som är den samma oavsett från vilken världsdel mitt recept härstammar ifrån. Trots allt ser vi alla samma stjärnor och med det smakar maten lika oavsett dess ursprung.

 

citrus

 

Sen finns där givetvis det syndiga faktum att jag trots alla mina laster vid ett antal tillfällen valt att falla för ännu en. Chokladsåsen som dyker upp som en ständig påminnelse om belöningens goda smak så fort man öppnar skafferidörren och så ser man ner på sin spegelbild i diskbänken och får syn på dess smaklösa baksida. Inte idag säger man när man passera den förbi och berör dess förpackning enbart med baksidan av sin hand, den man känner lika väl som sitt sug efter glass, och sträcker sig inåt för att lyfta ner ett knäckebröd av typ Husman.

 

ohojojo

 

Där någonstans känner jag nu att jag börjar närma mig en brännpunkt jag inte är bekväm att interagera med, jag delar med mig av allt för många bitar i det pussel som är jag och snart börjar bilden av en helt vanlig människa växa fram hos den som lägger det. Så min rapportering från mitt skafferi tar här abrupt slut innan vi ens hunnit fram till kylskåpet och dess innehåll, således får vi aldrig reda på vad denna kock kunnat laga om jag någon gång faktiskt ställt upp i det där programmet jag nämnde där någonstans i början.

En bit till kan jag bjuda på. Idag ska jag äta rotfrukter och qournbitar med en kall sås intill, vad det säger om mig som person? Att jag är anpassningsbar och flexibel med en viss mån av tålamod.