Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

4 reaktioner på ”Punkare och Powerade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s