Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En kväll på museum!

Sen så kom dagen jag länge längtat efter och jag måste säga att jag inte var besviken även om jag inte blev bjuden till den stora galapremiären. Jag fick inte ens ett svar på mitt sista mail vilket enligt mig är en aning oförskämt men förståeligt, ibland är det lättare att ignorera problemen än att ta tag i dem.

Min oro att behöva konkurrera med diverse äldre människor på lördagen löste vi genom att inte gå dit på dagen utan först vid 19.45 på kvällen. Obefintlig kö. Är det något jag vet om det äldre gardet är det att deras mest produktiva timmar på dygnet är någonstans mellan 04.30 och 14.00, varvid bara de som ännu förnekar sin ålder var på plats på nationalmuseum samtidigt som vi var det.

Med något glas vin innanför rockarna klev vi genom de stora entrédörrarna och befann oss plötsligt i en svunnen tid vi snabbt lämnade i jakt på en toalett. Och toaletter fann vi i mängder en trappa ner, stort plus till Nationalmuseum för att tiden i toalettkö minimerades så att tiden framför konst kunde maximeras.
Mycket konst fanns det sen också, kanske för mycket om en får säga sitt och eftersom det här är min blogg får jag också göra det. Byggnaden var mer grandios än jag kom ihåg att den var och konsten höll givetvis hög standard, om jag ska vara något kritisk var vissa rum målade i nyanser så starka att viljan att ens gå in i dem försvann tvärt när en anade färgen på dess väggar. Trots vissa färgmässiga missöden står sig museet i helhet som ett självklart val för ett besök av er som törstar efter en trevlig upplevelse i en än trevligare miljö.

Det fanns ett rum, det gamla biblioteket tror jag att det var, som jag lämnade lika snabbt som jag klev in i det. Jag är fast övertygad om att det spökar där eftersom det gick kalla kårar längst min ryggrad så fort jag kom och tänka på att om det ska spöka någonstans på Nationalmuseum så vore just biblioteket ett ypperligt ställe att vara spöke på. Hade jag spökat hade jag definitivt spökat just där, den saken är säker.

En timme senare ringde klockorna stängning så vi tog oss ner till presentshoppen som sig bör och där köpte jag min date en t-shirt som ett minne över vad vi precis varit med om. Hon ville inte ha den, jag insisterade, så vi kompromissade och nu har hon ett ny t-shirt att sova i.

Inte var det slutet på kvällen, inte på långa vägar.
För där nationalmuseum firade nypremiär efter fem års frånvaro firade samtidigt jag och min sambo fem månader i varandras närvaro som ett par. Något som får en att klia sig i huvudet, hur kan en människa få tiden att gå så snabbt och samtidigt så långsamt på samma gång? För tiden springer fram när jag är med henne, något som resulterat i att det känns som om vi känt varandra i flera år när sanningen är att vi bara varit tillsammans i fem månader.
Hur firar man bäst ett fem-månaders-jubileum? På burleskklubb tyckte i alla fall vi så efter en snabb, guppig och allmänt obekväm färd i en podd-taxi fann vi oss stående på en balkong och betraktade inte bara ett utan två uppträdanden i burlesk stil. Sannerligen en väldigt trevlig lördag.

Med det är min rapportering av min lördag klar och efter lördag blev det söndag, en söndag vi spenderade i hennes ateljé. Jag har börjat lägga mer och mer fokus kring att berätta hur almanackan är uppbyggd vilket kan ses som ett ålderstecken? Nu är det tisdag.

Ramat och klart!

Här kommer ett inlägg som helt drivs framåt av bilderna i det vilket är ett annorlunda stilgrepp för mig som annars mest fokuserar på text.

Bilderna visar resultatet av den inramning som genomfördes av min sambo och mig igår kväll. Och det som är inramat är givetvis konsten vi köpte tillsammans i söndags. Jag valde att rama in det verk jag köpte med en dubbel-passepartout med 1 cm distans mellan konstnärens och min passepartout. Min sambo valde att gå lite mer crazy och köra någon form av flytande inramning med ett mer klassiskt utsnitt. Som ram valde vi en tunn svart profil just för att ramen inte skulle ta över motivens stjärnglans och som glas valde vi givetvis ett reflexfritt sådant.

På bilderna står ramarna på golvet vilket de givetvis inte kommer göra i framtiden. Vi kanske inte är världens mest lugna och ljudlösa grannar, vi är ändå nykära, men vi kände i våra hjärtan att det inte var läge att spika upp ramarna igår kväll vid 23.30 tiden.

En riktigt trevlig helg!

Västerås.

 

Vi ställde våra alarm på 08.30 på lördagen för att vara säkra på att vi inte skulle missa tåget som avgick från Stockholm Central redan klockan 11.14. Sen är vi som vi är och vaknade först 09.00 vilket gjorde att det blev en smula stressigt sådär redan på morgonen. Som tur är hann vi med den tilltänkta tunnelbanan så det fanns tid nog för oss att införskaffa varsin tetraförpackning med juice på centralen innan tåget mot Västerås avgick. Glädjande nog avgick det i tid, oturligt nog var det ett tåg av tvåvåningstyp som lovar gott men har ett ytterst begränsat benutrymme kring sätena placerade vid bord. Eftersom resan bara var på en timme var det ändå uthärdligt, kanske mest på grund av sällskapet och de böcker sällskapet bar med sig.

 

BÖCKER_DIT

 

Väl i Västerås begav vi oss direkt mot det tilltänkta målet och anledningen till hela resan, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2. Det var skyltat hela vägen från stationen så det var inga problem att hitta rätt, de enda problemen vi stötte på var att intervallerna på trafikljusen i Västerås verkar vara betydligt mycket längre än de vi är vana med i Stockholm. Möjligen för att poängtera att stressen gjorde vi bäst i att lämna kvar i storstaden, för på landet tar vi det lugnt. Det andra problemet var att flaggorna med museets namn som vajade på flaggstängerna utanför vad vi trodde var konsthallen snarare ledde fram till entrén för Migrationsverket. Och att migrera till Västerås är inget vi hade något intresse av. Men flaggorna stod strategiskt placerade, det var bara att gå vidare genom tunneln intill entrén så hade vi hittat rätt.

 

Efter varsin kopp kaffe med obligatorisk mazarin var RAMvi redo att ta oss an den konstnärliga utställningen

Abstrakt – Reflexioner från samlingen.

I de överraskande stora och många salarna fanns några vackra verk av konstnärer var namn jag aldrig la på minnet och definitivt redan har glömt bort. Överlag är jag mycket positivt inställd till både konstmuseet och Västmanlands länsmuseum som låg i samma byggnad, väl värda ett besök bägge två för någon som har timmes färd dit!

 

Efter att ha varit på museum begav vi oss ut i centrala Västerås för att besöka det lokala Myrorna, där jag köpte mig själv två böcker att ha som underhållning på resan hem. Innan vi begav oss mot tåget passade vi på att unna oss själva en bit mat och ett glas vin som fick sätta punkt för vår dagstur till Västerås.

 

BÖCKER_HEM

 

 

Idag gav vi oss ut på stan i jakt efter en affisch att rama in och hänga upp i vårt badrum eftersom vi aldrig tycks få nog av att hänga upp saker på väggarna här hemma. Det fanns något ställe på Söder där det passande nog var någon form av postermarknad under helgen så det var dit vi begav oss. Det var trångt i den lilla lokalen så möjligheten att bilda sig någon egentlig uppfattning om vad som visades var svårt, så vi lämnade tomhänta och begav oss vidare. Efter något av en slump hamnade vi till slut på Hornsgatan och ett galleri där ett gäng äldre konstnärer gått samman för en gemensam utställning. Jag brukar ha svårt för gallerierna kring Hornsgatspuckeln men utanför just det här stod några marschaller tända så vi fick svårt att bara passera förbi. Väl där inne blev vi imponerade av speciellt en konstnärs verk så det slutade med att vi köpte två av hennes verk. Små verk, väldigt små. Med stor karaktär! Nu ska de bara ramas så är vi hemma och har två nya bilder att hänga upp där vi önskar ha dem. Och bilden i badrummet blir en av min härliga sambos, varför gå över ån för vatten när man bor tillsammans med en briljant konstnär?

KONST

Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas