En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!

Sökande

Sökande

 

Platsen var Norrmalmstorg, från vilken sökandet skulle utgå ifrån och som miljö var den olik andra miljöer från vilket sökfester tidigare utgått ifrån. Sin centrala position och de många människor som rörde sig i kvarteren var från början något som fått folk att höja på ögonbrynen när meddelandet från Missing people om en nära förestående sökinsats gått ut på den ovannämnda organisationens plattformar.

Vid närmare anblick förstod så också de potentiella deltagarna att mängden folk kanske inte var en fördel i sökandet utan en förskjutning från uppgiften som förde sökandet från att hitta en människa i karg miljö till att bestå utav att hitta en individ i ett samhälle. Många var så redan ute på gator och torg och hade säkerligen stött på den individ som nu anmälts försvunnen men för någon som inte vet vem den söker är det svårt att veta när en funnit henom. Så där stod då en grupp av människor som var fast beslutna att finna det som eftersöktes, jag visste inte om det sedan innan utan sprang på deras samling av en slump när jag sökte det plagg som skulle få mig att passa in och sticka ut i en väl balanserad balansgång mellan att helt ha tappat det och eller precis ha hittat rätt.

Jag identifierade mig som något flytande som definierades av en fast beslutsamhet att bära det som gav mig skäl att behöva förklara och försvara mig själv för människor som säkerligen undrade men som aldrig vågade fråga vad som jag egentligen bar av rädsla att själva framstå som något tappade. Jag fann ingen jacka. Min tygpåse hängandes från axeln var således tom. Tygpåsen jag gärna lämnat hemma och som jag bar med mig för att kunna bära med mig den jacka jag var på jakt efter om jag funnit en på någon butik som av miljöskäl börjat ta betalt för sina påsar. För mig var det en principsak att aldrig betala för att bära en kasse med tryck från det företag jag införskaffat påsen ifrån och vandra runt som en vandrade reklampelare och ha betalt för det. Det var så att jag då hellre införskaffade mig en jacka från en butik av dyrare snitt där påsarna fortfarande var gratis och med det var jag beredd att betala 1500 kr mer för en jacka istället för att betala två kronor extra för en plastkasse. Ytterligare en nivå upp fanns också märken där själva påsen ansågs ha ett högre värde än det innehåll påsarna från en lägre division innehöll. Som om en påse var något annat än ett tomt skal som bar ett värde högre än något som bars i det.

– Vad är det ni söker?

Jag såg hur kvinnan som stod lutad över ett bord med armarna mot bordsskivan och ryggen mot mig sträckte på sig innan hon vände sig mot mig.

– En stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Men hur ser hon ut? Vad är det jag ska leta efter? Några fysiska attribut?

– Hon är som jag, lite längre och smalare bara. Med större bröst än mig och mer kurvor överlag. Hon går självsäkert, har en bra hållning och ett vackert utseende. Inte alls som mitt, mer av en klassisk skönhet än något annat.

– Och hon sågs senast här omkring eller?

– Precis så ja.

– Då hjälper jag er att leta en stund.

– Gör det, jag har letat hela livet.

– Va?

Hon vände sig om och lutade sig över bordet igen som om mitt sista va aldrig hade uttalats och min nyfikenhet var allt för påfrestande. Jag vände åt mitt håll lika så, svepte med blicken för att se om gatorna i sig skulle ge mig svar på åt vilket håll jag borde påbörja mitt sökande. Något sa åt mig att ge mig ut på strandvägen och röra mig mot Djurgården så det var vad jag gjorde samtidigt som jag kände hur något lagts i min tygpåse även om jag visste att den var tom.

Där gick jag i mina egna tankar förbi Dramaten, svenskt tenn och vidare mot hotell diplomat. Tänkte på hur det kändes för personerna som anmält henne försvunnen och som satt och väntade på svar om vart hon tagit vägen, försökte se mig själv först deras situation och därefter hennes. Om jag hade försvunnit hade någon då saknat mig, hade någon gett sig ut för att leta efter mig på samma sätt som vi nu sökte efter henne?

Och av vilken anledning hade jag valt att försvinna? Om jag gjort det under en period som definierades av en grandios självbild hade jag då ens blivit saknad eller hade mitt försvinnande uppfattats som ett välkommet avbrott av omvärlden. Då när jag önskade att folk såg mig som mest hade det inte varit någon som letat efter mig.
Om jag däremot försvunnit under en av mina sämsta och mörkaste tider hade jag förmodligen gjort det för att jag hittat hem och var med det i egentligen meningen inte förlorad. Och där i en sådan period när jag önskade att vara borta mest av allt hade säkerligen de försökt hitta mig som mest.
Jag gick vidare och försökte sätta mig in i den unge kvinnans förehavanden och räkna ut vart jag tagit vägen om jag vore henne. Djurgården och dess lummiga skogar för att hitta sig själv i naturen?
Lil Jansskogen var ett alternativ, men då framförallt om någon bragt henne livet och försökt bli av med kroppen.
Innerstaden var full av människor och möjligen hade hon funnit någon som fått henne att helt försvinna i dennes värld.
Jag såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster och kom och tänka på mitt eget försvinnande igen. Hur hade jag beskrivits för allmänheten och vad hade de accentuerat för att skilja mig från andra som var lika mig. Hur man nu beskriver luft. Det kändes allt mer som om mitt försvinnande inte skulle ha uppmärksammats och det var något som någonstans gladde mig då jag visste att ett försvinnande aldrig skulle ha skett utan min egen vilja. Och med en beskrivning av ingenting alls var det lätt att försvinna in i mängden och inte bli påtvingad uppmärksamheten från sökande blickar.

Vid Djurgårdsbron fick jag syn på en kvinna som passade på pricken in i beskrivningen och jag sprang med lätta steg mot henne fast övertygad om att jag löst mysteriet.

– Hej hallå där, hej hej

– Ja hej?

– Du vet om att halva stan letar efter dig va?

– Öh, nu har du nog gjort bort dig, jag är själv här och deltar i sökandet.

– Och vem är det ni söker?

– En kvinna, kortare än mig med mindre bröst. Större självdistans och utan min arrogans. En nyanserad kvinna som inte ser allt som svart eller vitt.

– Då söker du inte efter samma person som de andra eller har jag missuppfattat allt? Vem är det jag söker efter då?

Hon vände sig bort från mig och gick ut mot Djurgården igen som om min sista fråga aldrig yttrats. Än en gång vände jag mig åt mitt håll, hörde hur min tomma tygpåse gav ifrån sig ett ljud som om två ting slagits mot varandra hur nu ingenting kan ge ifrån sig ett ljud.

Jag visste att det förmodligen var ett långskott men jag kunde inte göra annat än att lyssna till den del av mig som sa åt mig att röra mig mot Kaknästornet. Inte primärt för att hitta henne, någonstans i mig ansåg jag att sökandet blivit allt för abstrakt i sin form och ett sökande krävde enligt min mening ett mer figurativt uttryck. Kanske mest bara för att hitta något snarare än någon. Inspiration möjligtvis.
Hunden som närmade mig var just ren i sin form och den kom springandes mot mig som om den funnit något den en gång tappat bort. Jag kunde inte se någon ägare till den gyllene retrievern och som den viftade på svansen och skuttade runt omkring mig verkade det som om den trodde att jag var vad den skulle hämta vart nu den trodde att den skulle lämna mig. Hundar var bra på att söka, betydligt bättre än oss människor, tyvärr verkade de bara söka vad de för stunden var ute efter utan att se någon större bild. Där var vi annorlunda. Bra på att forma ett större begrepp för vad vi trodde veta att vi egentligen sökte, desto sämre på att faktiskt finna det. Någonstans var vi ändå lika, de och oss. Vi såg oss gärna tillsammans i ett större sammanhang där vi inte bara delade med oss av vår vilja till gruppen i sig utan kanske framförallt till den utsedde ledarna under vilkens viljor vi lät oss kuvas. Många var vi som var ämnade att följa, några få för att leda. Desto mindre var det som av naturen bar den förmågan att balansera en grupp för allas välmående skull och som inte kämpat sig till makten just för själva maktens skull och inte ledandets.

Jag följde vägen ut mot Kaknästornet som blev svårare att se ju närmre det jag kom. Hunden hade lämnat min sida när den fått syn på någon annan mer intressant person att anförtro sig till och lika väl var det. Jag önskade inte bli den som skulle leda vår nybildade flock och att lämna över det ansvaret till en hund hade blivit allt för impulsivt för min smak och tycke.
Jag trodde jag skulle vara själv så pass långt ut från de centrala delarna av staden så det var med förvåning jag insåg att jag närmade mig en man med samma jacka som de andra jag tidigare talat med haft.

– Hittar du något?
– Det verkar dessvärre vara omöjligt att finna något i dessa tider.
– Vad tror du hänt henne?
– Henne?
– Ja, tjejen som är försvunnen.

– Jag söker ingen tjej, jag söker en ungdomlig man med livet framför sig som är beredd att ta den plats han önskar att han alltid vågat ta. En ung man som får rum att stanna upp när han kliver in i dem. En man som genomför den där resan som han så länge fantiserat om att ge sig ut på och en man som inte är rädd att blotta sina känslor för den kvinna han vet om att han älskar men vars reaktion till orden han aldrig vågar uttala är den största rädsla han känner.
– Jag antar att han är lik dig men med vissa skillnader?
– Precis. Som mig fast bredare axlar, rakare rygg och ett mer markerat ansikte utan vare sig rynkor eller mina trötta ögon.
– Självklart.

Jag såg upp mot Kaknästornet och såg hur det formats till ett frågetecken som reste sig från jorden upp mot himlen. Fanns svaret där? Hur det kommer sig att så många samlats för en gemensam sökinsats när ingen tycktes leta efter samma person.

– Vem är det du söker?

– Den unga kvinna som anmälts försvunnen vars försvinnande är hela anledningen till att vi befinner oss här idag?

– Någon sådan har jag aldrig hört talas om. Hur ser hon ut? Hon är lite kortare än mig men annars är vi rätt lika. Om vi bortser från hennes kvinnliga former och hennes röda hår det vill säga. En person som tydligen är en stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Och du är säker på att det inte är någon annan du söker? Någon som ser ut som du fast är lite längre och smalare, har en stil som bärs upp med en självklarhet och med en jacka som inte bara skyddar mot väder och vind utan också är precis över dårskapens gränser men är så självklar på honom att andras ord inte bekommer honom. En person som inte ser tillbaka på sin dåtid som ett misslyckande utan en grund från vilken han kan bygga den framtid han önskar för sig själv ifrån. En man som ser på sig själv med stolthet och inser sitt värde inte bara som människa utan också som person.
– Det är nog det sista jag söker just nu som sagt.
– Är du säker?
– Absolut, jag ska leta vidare in mot city igen. Det verkar som om jag tog fel håll från första början. Hej hej.
– Om du öppnar ögonen ska du nog finna det du söker.

Jag vände mig om och gick mot staden igen som om hans sista replik aldrig uttalats och jag aldrig förstod vad han for efter. Ännu en gång kändes min tidigare tomma tygkasse än tyngre, jag visste om att varken jag eller någon annan hade placerats något i den så det kändes än mer påfrestande att bära runt på ingenting. Framme i staden igen såg jag mot samma skyltfönster som jag speglat mig i tidigare. Den här gången gick jag på andra sidan gatan så spegelbilden var svårare att tyda, trots det såg jag att det i den fanns något som inte stämde. Det var som om jag inte var gestaltad i spegelvärlden som något annat än konturer som var fylld av någon annan. Jag började gå över gatan för att se närmre vad det var som blockerade min spegelbild från att synas på det vis jag var van vid att den alltid gjorde. Såg åt höger och vänster för att vara säker på att inte bli överkörd av en spårvagn och sluta som en platt person i en rund värld.

Framme vid rutan såg jag det så klart, det jag saknat och det jag sökt efter så länge. Jag såg inte mig själv i spegelbilden, jag såg henne. Hon stod där som om hon aldrig gjort något annat och som om hon aldrig varit försvunnen, bara inte funnits där jag befunnit mig. Men det gjorde hon nu och hon bad mig se in genom fönstret för att se vad jag egentligen sökte.

Påsen vart tyngre igen, tyngden av ingenting. Hon bad mig öppna den och se efter vad som egentligen fanns där. En penna och ett block, inte alls vad jag förväntat mig skulle tynga ner mig så pass mycket. Hon bad mig öppna blocket, jag lät bli.