Beslut

Bonsai

 

Vissa steg anses vara större än andra. Vissa steg har tid bunden till sig för att anses vara redo att tas.

Vad ska man göra när man står vid just ett sådant vägskäl och man undrar för sig själv och gemensamt: Är vi för tidiga på det? Går vi för snabbt fram eller är vi precis rätt i tiden? Vad säger magen? Vad säger känslan?

 

Det var i maj vi tog beslutet att bilda en duo. Innan dess hade vi setts ett tag, vissa säger slutet av mars och jag är beredd att hålla med. Sen dess har vi hållit ihop och saker har gått från självklart till absolut. Och ingenting under den här tiden har fått mig att någon gång stanna upp och tänka efter, för när något känns så självklart finns det ingen anledning till att ifrågasätta det man har.

Då, när allt känns så naturligt och så självklart når man till slut den punkten då man vill utveckla det man har och bygga vidare från den grund man har lagt tillsammans.

Där var vi förra helgen hon och jag. Det var inget beslut som togs ur luften utan hade diskuterats fram och tillbaka ett tag. Var det nödvändigt att ta steget? Var vi tvungna till att göra det? Vi nådde samma konklusion och lät den andre att förstå att vi var redo att ta steget bägge två. Så vi tog oss till den plats där vi kunde gå från ord till handling och förankra det löfte vi givit varandra i något fysiskt som visade vår dedikation till det vi har.

 

Det är ibland onödigt svårt att stilla den önskan man har när det ordinära egentligen bara är en handräckning bort om man så vill. Vi ville ha något mer än det ordinära, sökte något som hade det lilla extra som kunde stilla vår hunger under ett och samma ögonblick. Vi tog aldrig steget förra helgen. Vi fann aldrig det vi sökte. Vi fann inte den rost där fyra brödskivor rymdes samtidigt och som hade ett reglage som gav tillfredsställande motstånd när en vred på det. Nu står vi utan rost men med den vackraste av bokhyllor, nämligen klassikern Ivar. Jag har tidigare sagt att min hem inte på långa vägar var klart och att det saknade något för att kännas som hemma, numera känns det som om det är komplett och att jag har hittat hem på riktigt.

Hyllan är fylld med saker som på något vis definierar det som är jag, allt från sprayburkar till böcker, från skrivmaskin till fotoalbum. På toppen av det står något som växer så länge intresset finns för att hålla det vid liv. Det aviga bonsaiträdet som inte är som andra träd men som står stabilt i sin jord och som har en trädkrona som hela tiden strävar mot nya höjder. Jag kommer nog aldrig sluta vårda det trädet, det är för unikt och för speciellt för att låtas vissna.

In i dimman!

Semester är semester först när man kliver ur sängen klockan 12 på morgonen och man slår ihop dagens tre måltider till en enda stor som genomförs så sent det bara är möjligt. Hungern innan och efter den stora måltiden stillas därefter och dessförinnan med hjälp av frukt. Om godiset man äter är formad som frukt det vill säga, annars är det bara godis i sin ärligaste form man stoppar i sig. Semester har man först när man dricker alkohol som om det vore kaffe och kaffe som om det vore alkohol. När det är lika självklart att vara uppe till 03.00 på en vardag som det är oklart vilken dag det egentligen är.

Vad gör jag på tisdag? Om jag bara visste vilken dag det var igår, idag och imorgon hade jag gärna svarat dig vad jag gör dagen du kallar tis.

Där dimman är finner ni mig. För jag har på pappret haft semester i två veckor, fast enligt min egen definition började den först för någon dag sen, jag vet inte vilken. Det kan ha varit under way out west, det kan ha varit när Sanna Nielsen avslöjade sin framtid gällande allsångslederiet. Det kan ha varit när jag stod och väntade på ett tåg till Göteborg med en biljett från Göteborg.
Vad vet egentligen jag som inte sett klart sen dimman omfamnade mig? Det jag vet är att tiden mellan mina inlägg ökar samtidigt som nivån på dem sjunker.

Jag sprang idag, första gången på flera månader. Hur långt? Vad är ens längd? Vad spelar det för någon roll?
Jag kanske borde, eller borde jag verkligen? Ja ni förstår.

Jag är där nu, den stund på semestern där det inte längre handlar om allt man önskar hinna med utan allt man önskar att man inte behövde hinna med.

Om allt går åt helvete och ljuset försvinner får vi hitta varandra i mörkret.

Semester Snoddas

Jag har semester och har en känsla av att allting är möjligt och att ingenting är värt att lägga energi på. Vem önskar inte att mest ligga i sängen när resten av året går ut på att gå utanför sin lägenhet och fortsätta vara i rörelse tills dess att den dagen är kommen när man åter igen får ledigt över en längre tid?

Men inte stannar jag kvar i sängen inte, nej nej. Jag är ständigt i rörelse för att infria det löfte jag en gång gav mig själv och som när det avgavs kändes som det viktigaste av allt. Nu när flykten från en punkt inte längre är lika akut i och med semestern känns inte det löfte jag avgav som något vidare betydelsefullt.

Sängen ropar efter mig, stillheten lockar mig med allt ingenting som den innebär.

Men jag är inte där, jag är om mig och kring mig fast övertygad om att det steg som löftets inbefriande innebär är ett steg jag bittert kommer ångra att jag aldrig tog om jag står kvar. Så jag ligger i. Utvecklas i den pöl av svett jag lämnar efter mig vart än jag går. För visst går jag, minst tio tusen steg om dagen. Som tur är behöver man en förutbestämd punkt för hur långt man tänkt gå för att veta när man gått för långt och en sådan punkt har jag inte satt. Så jag fortsätter röra på mig, fast besluten om att nästa steg är det sista samtidigt som jag bär på vetskapen om att det är allt annat än det. För sängen har aldrig varit närmre och samtidigt så långt bort förut.

Bitar faller på plats och bilden jag skapar det är du. Jag väntar med att lägga den sista för att jag aldrig vill sluta vara nyfiken på vem du är och vem du kommer bli. Jag älskar allt. Och det är du.