En liten bit frihet

FRIHET

Han gick där på perrongen för sig själv när min tunnelbana rullade in på Hornstulls tunnelbanestation, jag såg bara hans ryggtavla till en början och snabbtänkt som jag var bildade jag mig snabbt en uppfattning kring vem han var.

Hans gråa hår och den tilltufsade frisyren som höll en längd som skvallrade om att han rätt nyligen besökt en frisör men valt att gå därifrån utan någon produkt att forma sin frisyr med hemma framför badrumsspegeln. Den bruna illa åtsittande kavajen, jeansen som var så långa att ben sluten trampats sönder av hans bruna skor av läder som var blekta och slitna efter att ha gått i samma spår dag ut och dag in. Det kändes som om han införskaffat hela sin outfit vid ett och samma tillfälle, möjligen inför starten på ett nytt jobb som skulle förändra allt i ett försök att få en nytändning i livet och att han hållit kvar vid den svaga lågan allt för hårt och kvävt elden genom att använda sin outfit i allt för stor utsträckning utan att tillföra nytt syre till den. Outfiten var hans uniform som om tankarna på förändring satts i rörelse från insidan och bars vidare av det han täckte sin annars nakna kropp med på utsidan och utan sina kläder var han samma man han var innan han tagit på sig sin nya kavaj som förmodligen redan från början var för stor men likt förbannat ändå en kavaj. Det nya arbetet visade sig lämna honom med samma otillfredsställande känsla när han stämplat ut som hans gamla arbete gjort. Den nya miljön kändes till en början spännande och att få lära känna nya kollegor en utmaning han gav sig fan på att klara med bravur, de skulle få lära känna en ny honom samtidigt som han lärde känna ett nytt jag. Och så gick tiden, miljöerna blev samma kvävande ramverk som alltid och de nya kollegorna visade sig vara samma gamla personligheter han lärt känna och tröttnat på vid den tidigare arbetsplatsen, det var bara namnet på företaget och kollegorna som var annorlunda. Inte ens han själv hade förändrats och det var som om vart han än hamnade hittade han aldrig rätt, sin plats, sitt hem, sitt sammanhang där han kände sig som mer än ett bihang. Han ville brinna upp i natten, resa sig ur askan varje morgon och känna hur hans eld växte sig större för varje vaken timme han spenderade i sitt liv för att till slut brinna upp igen varje natt och blända andra med sitt sken och skänka värme åt de som med ett svalnat intresse för livet levde ett liv i skuggorna.
En slagen man, besegrad av besvikelse och allt för högt ställda förhoppningar. I vänster hand bar han en portfölj och i höger hand något som jag ännu inte visste vad.
Tunnelbanan åkte långsamt förbi honom och jag vände mig om för att se vad det var han höll i sin hand och våra blickar möttes utan att han vek undan trots att han bar på all skam. Han förde skammen mot munnen och tog skamlöst en tugga av sin glass som om allt livet lärt oss om glass och dess negativa inverkan på blodsockernivåer, vikt och kolesterolvärden aldrig nått honom. Han var friheten personifierad, han var en ensam man som åt av en 88an som om han ägde all rätt att unna sig precis det han kände för i stundens hetta. Kanske var det hans inre glöd som behövde svalkas? Kanske var det en hunger på livet som behövde mättas? Kanske var han allt annat än tvekan som omger ordet och kanske var han helt klar med det självklara att varje vuxen individ själv väljer när en glass ska införskaffas och ätas utan att omvärldens värderingar av ens leverne spelar någon roll.

Jag la alla tankar om honom som ett slaknat libido åt sidan och konstaterade att han var just det bländande ljuset och den heta eld som gav värme åt ett svalnat intresse för livet som jag trodde att han önskade vara.
Han inspirerade mig, fick mig att tända min eld även om jag aldrig skulle äta en glass för mig själv. Jag tog mig ut en lördag med förgyllda utsikter och guldkantade insikter.

 

ETET4EVER

Glassen är nonchalans och nonchalans är frihet, friheten att få göra det en behagar bara för att en behagar att ta sig friheten. Jag var fri i lördags och var enbart bunden till min önskan att få göra vad jag önskade och mina önskningar gick i uppfyllelse. Jag vaknade och ville ta mig till Tantolunden och måla så jag tog mig till Tantolunden och målade. Jag ville besöka Abba the Museum så jag tog mig till Abba the Museum och besökte.

Jag ville ut i natten och dansa så jag tog mig till en klubb och väntade. Väntade på att dansflugan på riktigt skulle ta tag i mig och föra mig ut på dansgolvet och visa kidsen hur vi dansade på min tid.
Det fanns inga kids på dansgolvet, där fanns överhuvudtaget ingen alls, så jag fann mig själv sittandes vid sidan av och såg på den stora yta där ord saknade betydelse och kroppsspråket talade sitt tydliga språk och var en evighetslång mening utan punkt.
Om ingen annan dansade så var det väl upp till mig att visa vägen tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var ett tag sen jag dansade och som jag mindes min dans innehöll den en hel del fysiskt krävande rörelser och en genomgående ögonhöjande elastisk estetik. Så jag gjorde det alla män i min ålder borde göra innan de utsätter sina kroppar för det dem en gång klarade av i sin ungdom, jag värmde upp och jag stretchade.
Under tiden jag gjorde det infann sig ett antal kids på golvet och jag kände tryggheten att kunna försvinna i mängden komma krypande. Rusande mot mig kom känslan av att jag gjorde bäst i att sluta värma upp och istället sätta mig ner igen. Det fanns inget jag kunde visa kidsen som de inte redan visste. Att förlika mig med att vara den första som dansar på ett dansgolv kan jag göra rätt kvickt, någon måste visa ju vägen. Att som första utomstående part ansluta till ett dansgolv som befolkas av ett danskompani är något jag aldrig kommer kunna förlika mig med.
Ja jävlar vad kidsen kunde dansa, de rörde sina kroppar på sätt jag aldrig ens i min fantasi lyckats med själv. De var överallt och ingenstans medan jag satt uppvärmd på bänken och spelade det coolt tills jag bestämde mig för att slita fram min metaforiska glass och nonchalant ställa mig på dansgolvet och göra det jag behagade. För frihetens skull.
Idag är jag fängslad i min sargade kropp med träningsvärk i både rumpa och vader men oj vad jag känner mig lös och ledig i övrigt.
Att du var där med mig hela vägen är den guldkantade insikt jag bär med mig,
en bra tjej – om än lite galen i alla fall inte så tokig.

9 reaktioner till “En liten bit frihet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s