”Får jag drunkna i dig?”

KÄRLEK

 

Jag satt på en bänk på Västertorps station och väntade på en tunnelbana som bar på något jag ännu inte visste vad som jag önskade finna svar kring sen. Jag hade lika gärna kunnat vara någon annanstans än just där. Varit hemma, varit på jobbet, varit i stan, begravd, på flykt, på jakt, jag hade kunnat vara överallt än just där i väntan på vad.
Jag har väntat så länge att jag aldrig förväntat mig att sluta. Sluta vänta efter det jag en gång kallat svar men som jag nu kallar dig.
Skylten visade fyra minuter, det kunde lika gärna varit en, sju, tolv, tjugofem, det kunde lika gärna inte stått något alls.
Vad vet jag som längtar om tidens värde annat än att jag vill spendera den med dig.
Den tid som springer oss förbi när vi ligger i min säng, samma tid som kryper fram när vi är isär.

Tiden allt vi har, vad är ord värda, hur mycket väger ett löfte om inte tyngden tiden lägger vid dem fått utvisa att vi menade att hålla dem. Jag håller kvar vid dig, tills tiden dragit oss isär. Ger dig ett löfte inte för att jag måste utan för att jag vill. Vart är du om tio år och vad är vatten under broar när vi går ovanpå dem?
Du är tidlös. Jag ett klockslag. Vi ses en tidpunkt men jag vill inte kalla det för en start då det alltid tycks följas av ett slut. Kanske är det vad tiden är för mig, det som orsakar min längtan nu är det som ska få mig att sluta längta sen. Sen, det som alltid kommer men aldrig tycks vara här.

 

PRICK

För att göra en lång historia kort och gå från obegripligt ”poetiskt”-svammel till en krass verklighetsbeskrivning så har jag gått och blivit kär. Jag som inte trodde kärlek existerade efter 28 har fått finna mig i att ha blivit motbevisad av en ball brud från Skåne som svept mig av fötterna och fått mig att flyga. Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för någon/några veckor sedan men annat kom emellan och försenade det här inlägget tills nu. Det är nu det händer, det är nu det blir offentligt och till en nyhet i den bloggsfär som består av mig och er tillsammans i harmoni, tyvärr ladies, ni läser rader skrivna av en självupptagen man…

Hon har varit på resa och kommer hem igen först imorgon och då är min längtan över. Den saknad jag skrev om i slutet av mitt förra inlägg kommer då ersättas av ett lugn och jag kan sluta knyta min näve i fickan. Det är nämligen så jag hanterar saknad. Jag knyter näven i fickan så hårt jag bara kan och lägger band på mina tankar för att tona ner mina känslor så pass mycket att jag knappt känner dem längre. Det här är en väl beprövad variant av ”hantering av knepiga situationer” och fungerar ypperligt för någon som lagt tio tusen timmar på att öva upp sin förmåga att distansera sig från sitt inre. Till de som planerar att gå en liknande väg har jag bara ett råd att ge, gör det inte! Det är rätt knepigt att upprätthålla en perfekt balanserad fasad av mänsklighet när man ställt in sig på att vara en robot och en kortslutning ständigt är ett litet moment bort.

 

Vi har inte setts sen i fredags och jag har väntat i över en vecka på att få se henne igen men vad är egentligen en vecka när vissa skulle säga att jag väntat snart i 29 år på just det här.

 

 

ETET!

9 reaktioner till “”Får jag drunkna i dig?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s