Ett spel för Galleri Snoddas

Så går dagarna vidare och jag är fortfarande upp över öronen kär, det är trevligt att hitta någon som inte bara får en att våga drömma utan också får en att digga verkligheten för vad den är. Kanske har drömmen blivit till verklighet eller också har verkligheten blivit till en dröm.

Hemma fortsätter jag att vara som alla andra på mitt egna sätt och försöker att inreda min lägenhet med både stil och finess. Det är svårt att hitta det som sticker ut på ett tillfredställande vis samtidigt som det är tillräckligt strömlinjeformat för att jag ska känna mig bekväm i och kring mitt egna möblemang. Ett effektivt sätt att sätta sin egen prägel på sitt hem är att hänga upp konst på väggarna och konst mår bäst av att befinna sig inom ramar av alla dess slag. Som tur är har jag som dagligen arbetar inom och kring ramar en ”fri” tillgång till dessa vilket möjliggör att jag kan visa upp min konst för omvärlden på ett vördnadsfullt sätt, i kvalitéts ramar med både distans och reflexfritt glas.

Tavlor kräver hål och som jag borrat i väggar. Hittills har jag lyckats borra och plugga igen ett tiotal hål som jag skruvat in skruvar i och hängt upp tavlor på.

Välkomna till Galleri Snoddas, där urvalet är lika hårt som livet och bara de hårdaste finns representerade.

Merparten av tavlorna har funnits i mina ägor sen dess att jag flyttande in utan att jag gjort någon vidare ansträngning för att få upp dem på väggarna. En del av förklaringen ligger möjligtvis i att i mitt tidigare liv blev det till en grej att min far alltid kom över när jag behövde hål i väggarna vilket av förklarliga skäl inte går längre. Om han sett med vilken slapphet jag och Filippa borrade våra hål hade han vänt sig i sin grav, nej så kanske jag inte kan skriva. Skämt åsido hade han inte vänt sig någonstans då han är spridd för vinden. Skämt åsido åsido slår det mig ibland att han aldrig fick se min lägenhet och det medför en känsla som når direkt in i det utrymme i mig själv där jag placerat min sorg och saknad. Nåväl, inte mycket att göra åt.

En bit av lägenheten är i stort sätt klar med allt vad det innebär och det är skrivbordsdelen där jag i ärlighetens namn spenderat noll tid hittills. Det finns där mer som en markör över vilken typ av man jag försöker framstå som snarare än den man jag faktiskt är. Ovanpå skrivbordet står det mest pretentiösa ting jag har i mina ägor, en skrivmaskin som med sin blotta närvaro för mig ett steg närmre att bli en parodi av mig själv. Ännu har jag inte tagit det sista steget och lagt en prydlig hög av böcker om skrivandets konst bredvid men fortsätter det så här är jag väl bara veckor ifrån att löpa linan ut och börja skicka in underfundigheter till Namn & Nytt i DN.

.

Att hamra på skrivmaskin är väldigt tillfredställande och ger skrivandet en ny dimension och tyngd när varje ord och formulering måste vägas på guldvåg innan de sätts på pränt. Det är en aspekt jag uppskattar med min Facit Privat och vore jag inte allt för bekväm hade det kunnat bli det nya huvudsakliga verktyget för mig att skriva mina blogginlägg på, även om det inneburit vissa logistiska problem att skicka ut maskinskrivna blad till var och en av er som läser det här.
Sin genuina känsla till trots så väljer jag att skriva på dator framför maskin alla dagar i veckan. Det jag förlorar i känsla tar jag igen på bekvämligheten med ordbehandlingsfunktionen i Word.

Tack för mig!

/ G.Snoddas

”Får jag drunkna i dig?”

KÄRLEK

 

Jag satt på en bänk på Västertorps station och väntade på en tunnelbana som bar på något jag ännu inte visste vad som jag önskade finna svar kring sen. Jag hade lika gärna kunnat vara någon annanstans än just där. Varit hemma, varit på jobbet, varit i stan, begravd, på flykt, på jakt, jag hade kunnat vara överallt än just där i väntan på vad.
Jag har väntat så länge att jag aldrig förväntat mig att sluta. Sluta vänta efter det jag en gång kallat svar men som jag nu kallar dig.
Skylten visade fyra minuter, det kunde lika gärna varit en, sju, tolv, tjugofem, det kunde lika gärna inte stått något alls.
Vad vet jag som längtar om tidens värde annat än att jag vill spendera den med dig.
Den tid som springer oss förbi när vi ligger i min säng, samma tid som kryper fram när vi är isär.

Tiden allt vi har, vad är ord värda, hur mycket väger ett löfte om inte tyngden tiden lägger vid dem fått utvisa att vi menade att hålla dem. Jag håller kvar vid dig, tills tiden dragit oss isär. Ger dig ett löfte inte för att jag måste utan för att jag vill. Vart är du om tio år och vad är vatten under broar när vi går ovanpå dem?
Du är tidlös. Jag ett klockslag. Vi ses en tidpunkt men jag vill inte kalla det för en start då det alltid tycks följas av ett slut. Kanske är det vad tiden är för mig, det som orsakar min längtan nu är det som ska få mig att sluta längta sen. Sen, det som alltid kommer men aldrig tycks vara här.

 

PRICK

För att göra en lång historia kort och gå från obegripligt ”poetiskt”-svammel till en krass verklighetsbeskrivning så har jag gått och blivit kär. Jag som inte trodde kärlek existerade efter 28 har fått finna mig i att ha blivit motbevisad av en ball brud från Skåne som svept mig av fötterna och fått mig att flyga. Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för någon/några veckor sedan men annat kom emellan och försenade det här inlägget tills nu. Det är nu det händer, det är nu det blir offentligt och till en nyhet i den bloggsfär som består av mig och er tillsammans i harmoni, tyvärr ladies, ni läser rader skrivna av en självupptagen man…

Hon har varit på resa och kommer hem igen först imorgon och då är min längtan över. Den saknad jag skrev om i slutet av mitt förra inlägg kommer då ersättas av ett lugn och jag kan sluta knyta min näve i fickan. Det är nämligen så jag hanterar saknad. Jag knyter näven i fickan så hårt jag bara kan och lägger band på mina tankar för att tona ner mina känslor så pass mycket att jag knappt känner dem längre. Det här är en väl beprövad variant av ”hantering av knepiga situationer” och fungerar ypperligt för någon som lagt tio tusen timmar på att öva upp sin förmåga att distansera sig från sitt inre. Till de som planerar att gå en liknande väg har jag bara ett råd att ge, gör det inte! Det är rätt knepigt att upprätthålla en perfekt balanserad fasad av mänsklighet när man ställt in sig på att vara en robot och en kortslutning ständigt är ett litet moment bort.

 

Vi har inte setts sen i fredags och jag har väntat i över en vecka på att få se henne igen men vad är egentligen en vecka när vissa skulle säga att jag väntat snart i 29 år på just det här.

 

 

ETET!

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.