Brobyggare Glen till er tjänst.

KÄNSLANS

 

Befinner mig någonstans mellan Snooza och Punkdrömmar, pendlar mellan ett tillstånd av att söka lugnet och att vilja fly det. Zig zaggar mellan ett organiserat kaos och en oorganiserad ordning. Ni förstår grejen, jag slits mellan två världar, sitter på dubbla stolar, mina känslor skickar ett överflöd av signaler till mitt förnuft och då jag fortfarande inte lärt mig jonglera tappar jag allt i mitt försök att ta förnuftet till fånga.
Så jag lägger allt som handlar om att greppa omvärlden på is. Nu lever jag bara och så får det vara bra med det…

 

Ånej ånej, jag skämtar bara. Vem försöker jag lura? Skulle jag, Glen Snoddas, acceptera att leva i en gråzon? Vad är ens en gråzon om inte bara en väntan på ett svar? Ett svar finns där alltid, någonstans kan jag alltid finna det som är svart eller vitt kring varje dilemma eller annan fråga som mitt nyfikna jag tvingar mitt svarslösa jag att svara på. Ibland tar det bara längre tid än vanligt att hitta det och det är i de stunder jag stammar mig fram i min vilja att tala om mitt liv. Ja – ja -jag mår bara bra, va – va – vatten under broar.

 

Konkret, inramad, fyrkantig, anal. Kalla mig vad du vill och jag ignorerar dig. Kallar du mig rund å andra sidan svarar jag att det blivit lite mycket kakor på sista tiden och att jag arbetar på det, okej?

 

Svaret kan ibland vara så enkelt att det blir svårt, svårt att acceptera att känslan ska få styra utan att jag hunnit låta den ställas inför rätta i min för känslans skull inrättade tribunal. Mitt inre krig skördar inga offer förutom mitt välmående som jag offrar på självgodhetens altare. Visst är väl jag mer resonabel och rationell än att jag låter mina känslor styra mina beslut? Jag är bland det mest logiska och eftertänksamma som finns där ute, ett propert stycke förnuftig människa, en stadig stock i en skog av veka stammar, helt enkelt ett geni som låter fakta styra över känsla.

 

Jag vill må bra, så jag väljer nog att gå på känslan och river min inre tribunal avsedd att hålla mig kvar vid mina lågt ställda förväntningar och högt ställda krav. Använder hammaren som jag slagit i bordet för att förkunna domar och förpassa känslorna till ett fängelse omgivet av förnuftets murar till att istället bygga broar över dem. Steget ut från mig själv känns så mycket enklare när det är du som fått mig att vilja ta det.

 

Se där, så fann jag till slut ett svar.
Och Snooza är en riktigt bra låt, till och med bättre än Punkdrömmar.

 

Helgen är här och jag hoppas ni får en trevlig sådan, nu kör vi alla balla läsare, mot oändligheten och vidare!

 

 

 

Svärtat samvete.

SVÄRTATDär stod jag med två tomma händer och sökte något vackert som stod ut ur mängden, var enkelt att ha att göra med och som satte guldkant på min tillvaro. Något som när folk såg genom fönstret in till mitt liv fick dem att känna att jag var en person som hade koll på läget och som var beredd att investera tid i något annat än mig själv. Jag hittade det jag sökte, jag hittade någon som vårdade mig samtidigt som jag vårdade den med min omsorg och min vilja att se den växa till höjder jag visste att den hade i sig men som den tvekade på att den kunde uppnå. Den kunde kanske inte själv förstå men jag visste redan då att mitt mål var att få den att växa sig så stark att den till slut förstod att den förtjänade något bättre och lämnade min sida för att hitta sin plats i det fria någon annanstans i denna värld. Den stannade kvar i min närhet och jag såg den växa för varje dag och det gjorde mig glad, samtidigt som jag visste att det inte var en fråga kring om utan när den skulle förgöras av min närhet och mitt tilltagande o-ansvar. Jag sa till mig själv, lämna mig nu medan jag fortfarande kan ge dig det vackraste jag har som svar, att jag önskade att du valde att stanna kvar och att du inte väntade så länge att jag blev likgiltig inför ditt beslut.

Du valde att stå kvar vid min sida och så kom till slut den dagen som jag väntat på och jag förstod att jag hade dränkt dig i mina försök att få dig att växa och leva lyckligt. Mina gröna fingrar är nu svärtade av skammen att ha drivit en blomma in i döden, som tur är har jag fortfarande tre stycken kvar vid liv men det är väl bara en tidsfråga innan de också går i graven. Jag frågade på blomsteraffären efter blommor som var omöjliga att döda och det fina i kråksången är väl att jag mot alla odds lyckats med just det omöjliga och haft ihjäl en pelargon. Som tur är känner jag mig inte likgiltig utan tänker ta lärdom av denna fadäs det innebär att vattna en pelargon utan att ta i beaktande att allt överflödigt vatten samlas på botten av krukan och förvandlar den till en plaskdamm för blomman att bada i. Jag simmar i ett blodrött hav.