Drabbad av Glen?

Det var uppseendeväckande länge sen jag skrev något nytt här och till mitt försvar vill jag påpeka att jag väntat på ett spökskrivet inlägg från en person jag trodde jag var överens med men som gång på gång påpekar att jag bara var överens med mig själv och att hon aldrig accepterade mitt, vad hon kallar, krav men som jag kallar en önskan huggen i sten.
Så nu får jag skriva ett inlägg helt efter eget huvud och vad det ska handla om har jag ingen aning om. Jag bad henne om hjälp och hon undrade om hon var min musa, jag förnekade det inte, hon kunde få vara min musa, hon kunde få vara mitt allt bara hon gav mig ett svar. Det gjorde hon också. Hon sa åt mig att skriva om ett specifikt hörn i min lägenhet och visade med det upp en ny tvetydig sida av sig själv. Att skriva om hörn kan vara genialt eller helt galet, det lutar åt det senare så jag väljer att skriva om något annat samtidigt som jag placerar henne i facket ”småtokig”.
Vad har jag gjort senaste tiden undrar nog ett fåtal av er och jag ska inte hålla inne på svaret.

Dels har jag varit i Scalateaterns källare och lyssnat på två pågar som spelat acidjazzfusion med hjälp av ett trumset och en elektrisk orgel. Fungerar beskrivningen ”omvänd hockeyklubba” för att beskriva vad jazz gör för mig? Det börjar så ofantligt högt att jag undrar varför jag inte spenderar varje kväll på någon av alla Stockholms jazzklubbar men efter en tid sjunker intresset snabbt och planar ut i en känsla av att befinna sig på någon sunkig bar på en finlandsfärja.

Jag har varit på en liten resa och min uppfattning att Göteborg är som Stockholm fast sämre står kvar. Det som stör mig mest är all nonchalans utan vidare finess, jag tycker om nonchalans, ni ska inte tro något annat, fast det krävs att den utövas med någon form av eftertanke och en viss mängd elegans. Jag menar, har ni gått en vända längst Andra lång en lördag natt? Totalt fritt från ackuratess.

Ackuratess är för övrigt ett ord jag precis synonymade mig till så jag kan mycket väl använda det på fel sätt och vill med det ha sagt att ingen är perfekt.

En vända längst ovannämnda gata räcker gott och väl för att tappa all tro på mänskligheten i allmänhet och Göteborgarna i synnerhet.
Målet med resan uppnåddes i alla fall och det är glädjande, tyvärr innebär det också att jag kommer behöva återkomma till Göteborg på en mer regelbunden basis och inte på samma smått sporadiska manér som nu och tidigare.
En lärdom jag tar med mig från resan är att min och min väns koncept kring att outsourca våra samveten till varandra fungerar ypperligt, vi har inte haft ett dåligt samvete sen 1997 och det är något jag gärna fortsätter med. Man bollar upp idéer eller beskriver handlingar man utfört och frågar den andra vad den tycker och svaret tycks alltid vara positivt. Det finns liksom ingen anledning att inte säga till varandra vad den andra önskar att höra, det är vad jag kallar sann vänskap.

Krystad kreativitet – Glen Snoddas går på pumpen.

SVART

 

 

”Den som använder humor för att ta sig genom mörka tider har alltid nära till skratt”

En tredjedel. Det är mängden av skrift som skrivs för att publiceras på den här bloggen. En tredjedel skrivs hit, en tredjedel till en längre text jag arbetar på och så en tredjedel i rent terapeutiskt syfte för att sätta ord på mina skenande tankar. Den personliga tredjedelen innehåller sådant som bara är för mig att läsa och det är de texterna jag använder mig av för att skriva mig upp ur en nedåtgående trend. Trenden har vänt och pekar nu uppåt igen och med det har all kreativitet försvunnit ut ur mina sinnen. Viljan att skriva finns fortfarande där, suget efter att publicera något på bloggen är alltid närvarande. Det är tyvärr inte förmågan att ge ord en mening. När jag mår bra och är i balans försvinner förmågan att skriva något som jag finner tillfredsställande och om jag inte är tillfreds med mina texter finns ingen anledning för mig att skriva dem.
Under de uppåtgående trenderna vill jag bara leva utan att tänka, vilket är svårt för någon som drunknar i sina egna känslor om den inte skriver ut dem.

 

Hur stillar man ett behov som inte låter en sitta still? Man ger sig själv små nålstick av bekymmer för att vara säker på att man aldrig tappar fotfästet i sin strävan att nå stjärnorna. Små påminnelser om lyckans falskhet och det faktum att den bara är små ljuspunkter på en svartmålad tavla. Till slut har man stuckit så många hål i sitt uppblåsta välmående att trenden vänder nedåt igen och all kreativitet kommer tillbaka för att kunna skriva upp värdet på ett annars värdelöst liv. Texter som när de skrivs är den enda sanning som jag känner men som när jag läser mest framstår som en samling lögner. Det är då resan uppåt påbörjas igen. Välkomna till mitt inre liv gott folk!

 

Och hur utlämnande var inte det här inlägget? Inte ett dugg. Alla bär vi på ett mörker och jag har bara tydliggjort en del av mitt. Det är nyttigt att vara bekant med sitt mörker men man ska nog akta sig för att göra det till sin bäste vän.

Söndagsblues, ett inlägg i tre delar.

Del.1

Nu har nonchalansen nått sin yttersta nivå, jag har köpt ett par byxor med revär
och min vän ska köpa ett par likadana. Vi förbereder oss för en händelserik sommar genom att etablera vår arrogans redan nu. Om ni är i stan och ser två pappskallar som står och kattkallar brudar i crop toppar och top notch kroppar så är det förmodligen vi.

Han och jag.

Vi mot dom.

Allt och ingenting.

Del.2

Säga vad man vill om konstnärer, Rädda Joppe – Död eller levande, är med handen på hjärtat en riktigt bra referens.

Del.3

Jag är hundvakt igen. Att vara hundvakt och äta picknick är för mig besläktat. Tanken på att ha en hund runt sig är lika lockande som tanken om att sitta på en filt på en gräsmatta en vacker sommardag och äta gott i goda vänners lag. Sen står man där och får verkligheten man förträngt under de långa upphållen mellan hundvaktandet och picknicksen kastad i ansiktet. Jag är allergisk mot hundar och är allt för osmidig för att hitta ett bekvämt sätt att sitta på under picknick. Vackra tankar om en stenhård verklighet.