Jag kommer nog aldrig finna mig själv men jag har i alla fall hittat hem. Hem till mina 30 kvm, mitt slott, mitt eget kungarike där jag själv väljer hur höga murar jag vill bygga upp mot omvärlden. Just nu är de knappt en tröskel höga.
Jag välkomnar det som finns där utanför, spenderar mer tid där än i mitt eget hem och det måste ses som ett trendbrott.
Kanske utvecklas man trots allt? Även om det känns som om man står och stampar på samma plats. Kanske har man blivit mer social och öppen? Kanske är ordet. Kanske är det så enkelt att min avsaknad av bredband tvingar mig ut i verkligheten. För bredband har jag inget, min lägenhet finns än så länge inte i leverantörens databas och det känns på någotvis spännande att leva ”off the grid”, utanför systemet och internets ständiga påminnelse om allt man missar och kunde ha gjort.
Min nya smart-tv känns genast som en dum investering, den står bara där som en svart skärm att spegla sig i. Det ser mörkt ut, en lysande beskrivning.

Här kommer ljuset.

Jag älskar min lägenhet. Den är min, den är helt ny och den har den bästa dusch jag någonsin duschat i. Jag är klar med inredningen för stunden, ljusår ifrån i det stora hela. Jag tog mitt förnuft till fånga och avvaktande med att köpa allt på en gång och har istället givit mig tid att få känna efter vad det är jag egentligen behöver och vill ha. En omskrivning för snålhet?

Väggarna är än så länge kala men snart har jag tre ordentliga konstverk att spika upp. Tre stycken härliga tavlor från tre olika konstnärer. Givetvis kommer jag någon gång fota lägenheten för alla er att se, jag ska bara bli klar först.