Jag är man.

Idag var jag hemma hos mitt ex medans hon var på jobbet och hämtade det skrivbord jag anser vara mitt. Om inte det vore nog så passade jag också på att sno åt mig ett grönt skåp, hon hade ändå två. Tyvärr kunde jag inte vara där för att se hennes ansiktsuttryck när hon insåg att jag tagit tillbaka det jag anser vara mitt. #Svärmorsdröm

Och om sanningen ska fram.

Idag var jag hos mitt ex och hämtade det skrivbord vi kommit överens om att jag skulle ta med mig till mitt nya hem. Som bestämt monterade jag ner det där på plats för att sedan transportera det hem till mig två tunnelbanestationer bort. Hon nästan tjatade på mig att jag skulle ta en taxi men jag vägrade, jag är en självständig man som inte behöver en kvinnas råd för hur jag ska sköta mina angelägenheter.

Fy fan vad tungt det var. Alltså, fy fan vad tungt det var. Jag stannade första gången efter 30 meter och såg upp mot himlen, hur i helvete ska det här gå?

Det gick. Jag fick offra känseln i mina armar den närmsta timmen efter jag kommit hem men det var det värt. Jag gjorde det på mitt sätt och hon och hennes välvilja, förstånd och rimlighet fick sig en knäpp på näsan!

Nästa gång är det jag som tar en taxi.

Om jag började montera ihop skrivbordet utan att först kolla upp monteringsanvisningen och därför fick börja om två tredjedelar in i monterandet?

Det vet ni att jag gjorde.

Rödvin och solnedgångar. En krystad titel.

Den som går på vernissage i en vit jacka gör bäst i att undvika folk med rödvin. Den som går på vernissage med vit jacka får också vara beredd på att den vita jackan har ändrat utseende när den lämnar vernissaget.
Den som står öppen inför konsten finner också spännande nyanser och en möjlighet till en konstnärlig skildring av de lila fläckar som pryder den vita duk som råkar vara en själv.
Fläckarna är ett minne från en fantastisk kväll, ska dem få sitta kvar eller ska jag låta dem försvinna?

Idag spenderar jag tid i min nya tvättstuga och jag är som vanligt skeptisk till dessa nya maskiner och deras funktionalitet. Nog blir det rent alltid men kommer det hinna bli torrt? Jag skriver den här delen av inlägget från tvättstugan och om ni inte hör mer från mig är det för att jag stått upp för min rätt till torra kläder och har motat Olle i grind. Alltså personen som har tvättiden efter mig från att komma in och tvätta och på så sätt tvinga mig att lämna tvättstugan eftersom det enligt reglerna icke är okej att låta kläder hänga på tork efter bestämd tvättid, tvärfjantig regel enligt mig.
Om jag har stått upp för min rätt kommer jag nog ha större problem framför mig än blöt tvätt, om ni förstår vad jag menar.

Igår levde jag rockstjärneliv i en outfit värdig ett popsnöre. Kebab vid 12, bärs vid 13, järn vid 14. Någonstans på kvällen skulle en champagne från två dårar till en annan insupas också men vi tog förnuftet till fånga och åt glass istället. Rockstjärna på dagen, ansvarstagande vuxen på kvällen. Jag hade trots allt tvättstuga i morse vid 07.00, varför jag nu valde att boka den tiden?

Vårtecken från Västertorp!

Jag kommer nog aldrig finna mig själv men jag har i alla fall hittat hem. Hem till mina 30 kvm, mitt slott, mitt eget kungarike där jag själv väljer hur höga murar jag vill bygga upp mot omvärlden. Just nu är de knappt en tröskel höga.
Jag välkomnar det som finns där utanför, spenderar mer tid där än i mitt eget hem och det måste ses som ett trendbrott.
Kanske utvecklas man trots allt? Även om det känns som om man står och stampar på samma plats. Kanske har man blivit mer social och öppen? Kanske är ordet. Kanske är det så enkelt att min avsaknad av bredband tvingar mig ut i verkligheten. För bredband har jag inget, min lägenhet finns än så länge inte i leverantörens databas och det känns på någotvis spännande att leva ”off the grid”, utanför systemet och internets ständiga påminnelse om allt man missar och kunde ha gjort.
Min nya smart-tv känns genast som en dum investering, den står bara där som en svart skärm att spegla sig i. Det ser mörkt ut, en lysande beskrivning.

Här kommer ljuset.

Jag älskar min lägenhet. Den är min, den är helt ny och den har den bästa dusch jag någonsin duschat i. Jag är klar med inredningen för stunden, ljusår ifrån i det stora hela. Jag tog mitt förnuft till fånga och avvaktande med att köpa allt på en gång och har istället givit mig tid att få känna efter vad det är jag egentligen behöver och vill ha. En omskrivning för snålhet?

Väggarna är än så länge kala men snart har jag tre ordentliga konstverk att spika upp. Tre stycken härliga tavlor från tre olika konstnärer. Givetvis kommer jag någon gång fota lägenheten för alla er att se, jag ska bara bli klar först.

Tintin i Tindertider.

TINTIN_TINDERTIDER

 

Att umgås med en konstnär är att umgås med de mest kreativa sidorna av en själv utan att ens förstånd skjuter ner ens idéer med sans och vett innan man kommit igång. För mig som aktiv åskådare handlar det inte om att försöka tolka, förstå eller kritisera det som händer framför mig, det gör konstnären redan i sitt inre. Min roll i skapandeprocessen är att mata det ego som står framför mig och växer vid varje penseldrag som vidrör canvasduken. Jag är perfekt i min roll som bisittare med ett konstruktivt synsätt som för konstnären vidare i sitt skapande och inte bakåt. Det inspirerar mig att se hur tavlor växer fram och det får mig att tänka till, denna galning som rör sig framför mig kunde lika gärna varit jag om inte jag var belamrad av allt det där andra som står längst vägen från tanke till handling och sätter krokben för en.
För krokben sätter jag för mig själv, det gör vi nog alla.

I måndags var jag på kurs igen, eller var och var, min kropp var där men mina sinnen rörde sig längst helt andra breddgrader. Jag försökte, det ska ni veta att jag gjorde, landa i mig själv och genomföra de uppgifter vi fick efter bästa förmåga. Oförmåga är ett ord som kommer till mig när jag skriver det här.
Sinnet försökte formulera meningar som kroppen inte var beredd att skriva. Kroppen skrev något annat som sinnet var snabbt med att kritisera, håna och bespotta.
Så satt jag där i min hopplöst hoppfulla situation och önskade inget annat än att gå hem och ifrågasätta min existens. Det gjorde jag inte, jag tog mig till min konstnärs vän och landade i allt det där som är så enkelt att göra för andra men som är så svårt att göra för en själv. Att uppmana till att bara fortsätta, utan att tänka och gå på känsla och våga lita på sin egen förmåga.

 

Jag har slutat lita till min frisörs förmåga. Hon bokstavligen slaktade mitt hår i tisdags och lämnade mig med en frisyr som rör sig åt alla håll och kanter som armen hos människor med beslutsångest ovanför en glassbox.
Det är för kort. Väldigt mycket för kort och saknar förmåga att stanna där jag säger åt det att vara. Vad kan man göra? Håret växer ut igen och jag får inte låta det bli ett hinder att jag inte kan porträtteras som Tintin på mina bilder i dessa Tindertider utan jag får glatt fortsätta att sms:a individer om måltider och deras åsikter kring halvtorr äppelcider och bag in box viner tills håret sent omsider växt ut och jag kan ta mina bilder.