Den hårfina gränsen.

GRÄNSEN

 

Tre veckor kvar nu bara, tre ynka veckor tills jag får min efterlängtade lägenhet och kan flytta mitt stora ego från ett litet rum till ett litet hem. Jag trodde allt redan var bestämt, vilka möbler jag skulle köpa och hur jag skulle inreda. Nu har IKEA släppt ett antal nyheter och jag har med nöje fått ompröva flertalet beslut. Ut med det som jag trodde var bestämt och in med nya intryck och influenser. Om någon trodde annat än att jag skulle jobba färg, färg och åter färg trodde den fel, jag tänker nytt, lämnar det enkla, det rena, för något betydligt svårare . Det är inte vitt längre, det är djärvt, det är utmanande och det är rivigt. Hur kombinerar man en massa färg utan att det ser ut som en cirkus? Helt ärligt vet jag inte och jag är inte intresserad att ta reda på det innan jag väl står där med en palett av färger, värdig en konstnär som använde mycket färger, och försöker få ihop en verklighet som liknar den fantasifulla bild jag har i huvudet.
Det kan bli genialt, det kan bli en katastrof. Det är på den hårfina gränsen jag balanserar numera och jag tänker fortsätta göra det tills någon ifrågasätter min inställning.

41blwh4qNWL
På tal om den hårfina gränsen har jag passerar den angående mitt hår. Och jag har tagit mitt förnuft till fånga och bokat en ny tid hos min underbara frisör jag övervägde att lämna. Beviset för att jag gjorde rätt finner vi i de fina ord frisören yttrade när hon förstod att det var jag som ringde och bokade tid.

”Ååå min favoritkund, jag tyckte jag kände igen rösten, Glen, vars hår är en fröjd att arbeta med och vilken kille det sitter på sen, jag borde betala dig för att få klippa ditt hår”

Nu parafraserar jag men innebörden var något liknande. Typ. Hon vart glad i alla fall.

 

Min envishet att motsätta mig det jag lärde mig på kursen har helt raserats. Tror ni inte knepen jag inte trodde ett dugg på faktiskt fungerar? Även om jag är envis är jag också ödmjuk nog att erkänna när jag haft fel. Jag hade fel, jag ska vara mer öppen i framtiden och allt sånt där.

Jag befinner mig på en ny kurs.

Jag har börjat min kurs nu. Ni vet den i kreativt skrivande. Jag drömde mardrömmar om den i natt, Jag drömde att hela gruppen av kreativa skribenter bestod utav sköna killar som hyllades för sin sköna stil av en äldre manlig lärare som tycktes känna alla deltagare utan mig sen innan. När han presenterade de andra lät han superlativen dugga tätt i sin beskrivning av deras livsgärningar. Erik fick ta emot en oproportionerligt stor hyllning för att han sålt lotter för psoriasisförbundets räkning.

När läraren skulle presentera mig sa han bara ”Och så är Glen här”.

Jag blev sur över att bara ha en massa sköna killar runt mig och rasande över att läraren inte såg mig som en av dem. Jag vaknade ur min dröm klockan 04.00 och den satte sig så djupt i mitt inre att jag inte kunde somna om innan första alarmet ringde vid 06.

 

”Jag har väl aldrig velat vara en skön kille? Varför blev jag då så sur när han inte såg mig som en sån?”

 

Timmarna gick och kvällen kom och jag infann jag mig där jag trodde att jag ville vara och tog min plats vid ett bord.

 

Nu har jag genomfört min första lektion av kursen och insett att den går emot allt vad min kropp säger åt mig att göra. Jag vill fly, jag vill sticka därifrån, långsamt moonwalka ut från rummet och bara lämna utan ett ord. En yngre version av mig själv hade också gjort just det, stuckit och hittat på någon ursäkt för att rättfärdiga mitt beslut. Nu är jag som tur är äldre och förstår att det som sliter i mig är det som kommer göra att jag lär mig något och får ut något konstruktivt av kursen.

Tanken med kursen är att bara låta handen röra sig och skriva utan att ta hänsyn till struktur, stavning eller grammatik. Jag är skeptisk till upplägget men låt gå för den här gången. Glen Snoddas skriver alltid med huvudet och aldrig på känsla, jag försökte argumentera för min sak men fick finna mig slagen av en skicklig kursledare.

 

Nu kör vi!

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Propellerhattspersonlighet

PROPELLERHATT

 

 

När man står och hänger med i ett större samtal, insuper allt som sägs omkring en, värderar och analyserar varje ord utan att själv delge sina egna tankar och funderingar kring ämnet som avhandlas. Kroppen står med bägge fötterna på jorden men man känner att ens sinnen lättar och plötsligt betraktar man sig själv och sammanhanget ur ett helikopterperspektiv. Så kommer frågan, någon undrar plötsligt vad man tycker om det ena eller det andra och man hinner inte med att landa i sig själv innan munnen tar kommando och ger ett svar utan att förankra det i ens själ och man känner sig som en som talar rövarspråk när alla andra talar latin.

 
– Veni, vidi, vici
– Victoria concordia crescit
– Et tu, Glen?
– Fofoitotta.

 
Saken är den att det man sagt inte på något vis behöver vara vidare konstigt eller ”fel” för den delen. Men när den introverta eftertänksamma sidan som analyserar allt som sägs och händer innan man reagerar får finna sig i att för en gångs skull stå i skuggan för spontana kvickheter blir känslan av att vara en kuf större än allt annat.
Det känns som om man för sig i ett sammanhang där man är klädd enligt samma regler som alla andra, man ser ut som alla andra och rör sig som alla andra förutom den lilla detaljen att på toppen av ens cylinderhatt snurrar en aldrig avstannande propeller på högvarv.
Det är inget fel i att ha en propellerhattpersonlighet, den kommer oftast med ett stort inre liv som få andra får ta del av. Det kvarstår dock det lilla problemet i att man ibland känner sig udda, utanför och speciell. Ibland så pass utanför att om man varit med när Jesus brutit sitt bröd hade det förmodligen tagit slut när det var ens egen tur att få sig en bit.
Lösningen är lika enkel som den är svår. För att lätta från marken och ta luft med hjälp av sin propeller prydda hatt krävs det tillit till sin egen förmåga. En förmåga man med all säkerhet besitter eftersom man gått igenom varje konversation man någonsin fört och troligtvis kommer föra i livet i sitt eget huvud. De flesta av oss sitter på de rätta verktygen för att kunna ta på sig en mask och klara sig igenom situationer man egentligen inte lägger någon vidare stor vikt vid. Det är bara att lita på kroppen och låta den föra samtalen du egentligen inte bryr dig om och låta ditt luftburna inre få flyga fritt tills situationer uppstår där du vill vara i fas med dig själv och få ta del av någon annan och ge någon annan hela dig med både kropp och själ. Låt kroppen leva i nuet och dina sinnen blicka framåt, ge dig själv tillfällen att landa i dig själv innan du lever som ett rö för vinden och om du följer dessa små enkla knep så är du fri som en fågel.

Vad du än gör lägg inte propellerhatten på hyllan för den är den del av din personlighet och så länge du är förankrad i dig själv kan du bryta ditt eget bröd och mätta din egen mun.

 

Det här är ännu ett sådant där inlägg jag försökt komma vidare med men väljer att släppa trots att jag inte känner mig riktigt klar med det. Jag kastar mig ut i det okända! Hej och hå!

Ett kontrakt för livet.

SIGNATUR

 

Det här inlägget började tidigare med en betydligt mer allvarlig ton, det gör det inte längre. Som sagt arbetar jag med halva tankar och oklara grunder i mitt skrivande just nu och kastar ut många barn med badvattnet i mina försök att fortsatt hålla den nivå jag skämt bort er med. Det här inlägget om att åter hitta en näringsrik jord att slå sina rötter i kanske hade blivit så mycket bättre om jag valt att göra det på det andra sättet med nu gör jag det så här.

Jag skrev på ett kontrakt igår. Jag ingick ett avtal med djävulen.

Nej det gjorde jag såklart inte, men det höjde genast insatsen i det här inlägget och en våg av spänning sköljde över oss som läser. Om inte ett avtal med djävulen, vad kan jag då ha skrivit på för ett kontrakt?

Svaret hänger i luften.

Den som önskar finna kärlek gör bäst i att vara uppriktig om vem man är och vart man befinner sig annars riskerar man att tappa bort sig själv i kärlekens rus. Att undanhålla delar av sanningen är inte att ljuga, det är bara att vara strategisk. Så när frågan om vart jag bor kommer upp kan jag med enkelhet slira på svaret och angripa frågan från ett djupare perspektiv.
”Är inte ett hem bara fyra väggar som ramar in platsen där man sover?”
Det skulle säkert fungera på en tjej i gymnasieålder som precis sett Döda poeters sällskap för första gången och längtar efter något mer i livet än den bistra verkligheten.

Jag siktar högre än så.

Jag ger kärleken en chans genom att för tillfället hålla mig undan från den. För när frågan väl dyker upp under ett sammanhang som kan leda till ljuvlig kärlek vet jag att svaret skulle döda all romantik som byggts upp och en andra dejt aldrig skulle bli aktuell.

Vart bor du?

Hos mamma för tillfä….

Jag hade inte hunnit genomföra hela min utläggning innan domen fallit över mig och jag blivit DEN killen istället för killen jag egentligen är.

”Det här är inte den jag är, det är den jag blev.”

När jag skrev mitt kontrakt ställdes frågan om hur min situation såg ut idag.
Jag började med att svara att jag bodde hemma men innan jag hunnit fortsätta min mening frågade hon om det var min första lägenheten, jag svarade ja, men innan jag hann fortsätta att berätta att jag hyrt i andrahand i 9 år hade hon skiftat fokus till kontraktet jag skulle skriva på.
Det grämer mig fortfarande att jag inte fick berätta hela min historia och jag är sugen på att ringa upp igen och förtydliga mina svar och få berätta min historia. Givetvis finns det ingen mening med ett sådant udda beteende men något i mig känner att det vore på sin plats.
 

Jag har skrivit kontrakt på en lägenhet, en härlig nyrenoverad etta på 30kvm perfekt belägen med gångavstånd till arbetet och 12 minuter in till stan med tunnelbanan. Jag är eld och lågor över att få mitt egna hem att inreda och rå om helt efter eget huvud och känsla.
Så i mitten av mars är det dags att ge sig ut och rosa singelmarknaden med min varma närvaro och svala yttre. I jakten på kärleken är ett boende signerat Glen Gordon Snoddas ett ess i rockärmen som kan spela hem en kvinnas gunst bara genom att viska de bevingade orden.

”Vill du följa med hem till mig och slänga på några gamla Duke Ellington skivor på min skivspelare och diskutera kärleks grunder samtidigt som vi dricker vin ur mina omaka glas sittandes i varsin fåtölj tittandes på mina originalverk av https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/ och referera till boken ”Västerlandets filosofi” som ingen av oss läst men bägge tror sig förstå innebörden av?”

 

Min lägenhet är en hyresrätt och nu är det äntligen dags för mig att starta min bostadskarriär och som sig bör börjar den med en lägenhet från allmännyttan som jag med näbbar och klor ska se till omvandlas till en bostadsrätt att göra sköna pengar på så att jag kan köpa mig en lägenhet innanför tullarna trots att jag klagat på bristen på bostäder fram tills dess att jag skrev på mitt kontrakt. Nu när jag väl är inne i systemet spelar liksom allmänheten inte längre någon roll och om det är något mitt röda hjärta kan blunda för är det att minska utbudet för de som ställde sig i bostadskön efter mig för när allt kommer omkring handlar allt egentligen om att sko sig själv, eller hur?

Glen Snoddas – Ett stycke värsting.

 

 

 

Och hur var helgen Glen?

 

 

FEBER

 

Man kan tro att man är odödlig, man kan tro att man klarar allt. Efter att ha skrikit ut mina inre demoner rätt ner i toaletten stod det klart för mig hur lite det krävdes för att jag skulle ge upp och önska livet ur mig själv. Det är lätt att vara förklok innan man själv på riktigt sitter i skiten. Jag har då alltid trott att jag ska överleva det mesta som livet väljer att kasta på mig men när det bara tog mig fem minuter med kramper i magen för att vilja ge upp och kasta in handduken börjar jag tveka. Vad är jag för en vekling egentligen som inte ens klarar av att vara magsjuk?

Det fina i kråksången är att jag nu, efter att ha tagit mig igenom mina 24 timmar av rent helvete och tankar på att varje timme förmodligen var min sista i livet, blivit en betydligt mer empatisk människa. Min vördnad och respekt för de som kämpar med riktiga problem, sjukdomar och smärtor har nog aldrig varit större. Vilka krigare!

I fredags var det middag med jobbet på Gondolen, jag har varit där förr och tycker det är överskattat, inredningen för tankarna att vandra till en Finlandsfärja och inte en anrik restaurang. Maten var okej, utsikten vacker.

På väg till denna middag började livet visa sig från sin rätta sida då jag insåg att sömmen i grenen på mina byxor börjat gå upp och att ett litet hål som vilken sekund som helst skulle kunna slitas upp och blotta mitt skrev hade uppkommit mellan mina ben. Själv skred jag till verket och hoppade av tuben några stationer innan jag var framme vid slussen, sprang upp till närmsta H&M och köpte de första bästa byxorna jag kunde hitta.

Beige.

Först var jag klädd helt i svart med en vit T-shirt som fick sticka fram mellan tröja och byxa för att påvisa för de nyfikna att även om jag bär på sorg finns det något ljus där under. De nya byxorna var beigea, ungefär samma färg som mitt humör var resten av kvällen.

Spruckna byxor, brustna hjärtan.
Där har ni en öppning på ett stycke poesi värdigt ett nobelpris.

Sen vart det lördag och jag fick smaka på livet på nytt. Den varma kram jag tänkt dela ut till min vän när vi sågs på hans ateljé delades istället ut till en kall porslinsstol. Sedan dess har jag befunnit mig i karantän från omvärlden och mina största intryck har bestått av mina feberdrömmar i vilka jag trott att jag löst hur allting är uppbyggt och hur allt är sammankopplat. Det tar några minuter när man väl vaknar för att inse att den vetenskap man ägnat sig åt i sin feberyra inte är genialisk utan blott en galen mans tankar och funderingar. Vilket är synd, för om mina teorier om att allt består av ramar som hela tiden ramar in något mindre hade stämt och jag med min nya upptäckt revolutionerat vetenskapen hade jag fått ut något av mina dagar i karantän annat än ensamhet.