Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.

 

 

24 reaktioner på ”Jag heter inte Morgan.

  1. Morgan kan också vara av den sorten som jobbar på Ullared. Men jag har en Morgan på jobbet, han är väldigt klok, smart o liksom har sin shit together så att säga, in control.

  2. Det sägs att vi alla har en. Dubbelgångare. Jag har blivit misstagen några gånger…en gång för en känd dam från Chicago.
    Underbar text och tanke. Du förvaltar den mycket väl. Jag har väl rekommenderat filmen ”Sliding Doors”? Om inte, så gör jag det nu. Svindlande härlig/oroande tanke!

    1. Vem är denna kända dam från Chicago? 🤔 Jag hade en dubbelgångare som åkte samma buss som mig varje morgon för en tolv år sen, det som skiljde oss åt var att han såg bra mycket elakare ut 😀
      Har hört massa om den men aldrig sett den, hoppas den finns på Netflix för då ser jag den redan ikväll😄

      1. Ja du, jag kände inte henne, men personen visade en bild på damen – skådespelare tror jag – och visst fanns det likheter. Jag minns inte namnet, så hon kanske bara var känd i USA…

  3. Spännande möte och vem vet om Morgan verkligen har ett så bra liv? Bättre att vara sig själv. När jag var liten fantiserade jag om att mitt liv var en film. Att någon gick och filmade mig när jag var ute och gick. Hade dialoger i mitt huvud där jag berättade om vad jag såg. Knäppt? Kanske men jag kände mig aldrig ensam då.

  4. hahaha… vilken story!

    jag såg min dubbelgångare en gång för över fyrtio år sen. hon var på pricken lik och hade likadana kläder. efter några förvirrade sekunder insåg jag att jag såg min spegelbild i ett skyltfönster!

  5. Kul tanke. Det skulle finnas second-handaffärer där man kunde gå in och välja en ny identitet från en hängare på bekvämt avstånd från provrummet.
    ”Hmmm ja kanske den? Nej den där ser mer kul ut.”
    Sedan gå ut och testa och dan därpå lämna tillbaks den och återfå sin egen, som i sin tur varit utlånad, och aldrig veta vad ens egen identitet hade varit med om under tiden.

    1. Jag gillar hur du tänker!
      Jag räds tanken att lämna ut min identitet utan att veta hur den nya ägaren behandlar den. Samtidigt är jag taggad på att få gå en mil i någon annans skor då och då. Kan man låna andras identiteter utan att lämna ifrån sig sin egen tror du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s