Eftersom mitt behov av att uttrycka mig inte står i linje med min mentala hälsa så kommer jag nu något högtravande att publicera saker som i mina ögon anses vara oklara. I dubbel bemärkelse då. Låt säga att jag kommer testa tankar snarare än att skriva välfungerande inlägg. Och den meningen är på något vis talande för vart jag befinner mig i livet just nu. Jag går mest runt och tänker halvklara grumliga tankar i väntan på att något annat som framstår som mer klart om inte självklart ska uppenbara sig för mina ögon. Här någonstans är det bäst att jag avslutar min utläggning eftersom varje ord jag skriver får mig att ifrågasätta det som står precis innan. Ibland undrar jag om det ens är svenska jag talar fortfarande. Nåväl, jag är snart i fas med mig själv igen, håll till godo!
Nu över till inlägget jag tänkt publicera.
På teater
Jag är sprungen ur en pragmatisk inställning till tid och ser tiden som ett mått vi alla är bundna efter, således är en timme alltid just en timme och kan inte vara mer eller mindre än just en timme för att vara en timme. Det vi lärt oss om Glen Snoddas är att han alltid är villig att utmana sina fasta principer för att hitta de bästa förklaringar till varför saker och ting är och inte är som de är. Nu har han kommit till ett vägskäl igen. Är måttet på tid verkligen skrivet i sten? Kan en timme vara mer eller mindre än en timme och fortfarande vara en timme?
Jag var på teater igår.
Enligt klockan var jag på teater i en timme men jag är övertygad om att jag var där betydligt längre än så. Det kändes som om dagar passerade förbi medan jag satt på tredje raden på teater Brunnsgatan 4 och stirrade in i ett svart hål av ingenting som åt energi och spottade ut resterna av ett liv.
Vi gick i pausen, som alltid. Det är bara en gång som vi har suttit kvar genom hela föreställningen och det var när Andreas T Olssons spelade Sufflören på Lilla Scenen.
Jag skulle inte säga att vi är svårflörtade eller kräsna, vi är bara väldigt måna om vår egen tid och om vi ska överlåta den till kreatörer och skådespelare kräver vi att vi ska bli roade från start till mål utan undantag. Jag tycker vi är värda att visa mer respekt till det som är vi snarare än till det som är dem.
Total Fräschhet
Är då namnet på föreställningen vi belönade med en timme av våra liv och 175kr av våra pengar.
Total förvirring.
Må så vara att vi är för dumma för att förstå, den risken kan man aldrig tar ur ekvationen, för vi begrep ingenting av det som försiggick på scenen tre meter framför oss. Redan efter två minuter hade vi försvunnit någonstans långt ifrån den värld som skådespelarna ville att vi skulle befinna oss i och från vårt nya perspektiv såg vi skämt efter skämt och referens efter referens passera över våra huvuden.
Jag såg min vän dra upp ärmen på sin vänster arm för att kolla på sin klocka, jag såg hur luften gick ur honom när han insåg att det bara gått fem minuter av föreställningen. Han var en slagen man min vän, en man utan mål och förhoppningar om att kunna ta sig ur den situation han själv satt sig i när han valde att följa med mig på teater. Han ångrade sig nog.
Jag ångrade ingenting, jag roade mig med annat och fann lyckan i det lilla som var min vän som inte var att känna igen.
Således var min stora behållning under vår tid på teatern att känna den negativa energi min vän utstrålade med eskalerande styrka. Han höll på alla faller sönder framför mina ögon och jag älskade det.
Teater som flykt från vardagen.
2 av 5.
Ett äventyr tillsammans med en vän.
5 av 5.