Glen Snoddas i publiken!

Eftersom mitt behov av att uttrycka mig inte står i linje med min mentala hälsa så kommer jag nu något högtravande att publicera saker som i mina ögon anses vara oklara. I dubbel bemärkelse då. Låt säga att jag kommer testa tankar snarare än att skriva välfungerande inlägg. Och den meningen är på något vis talande för vart jag befinner mig i livet just nu. Jag går mest runt och tänker halvklara grumliga tankar i väntan på att något annat som framstår som mer klart om inte självklart ska uppenbara sig för mina ögon. Här någonstans är det bäst att jag avslutar min utläggning eftersom varje ord jag skriver får mig att ifrågasätta det som står precis innan. Ibland undrar jag om det ens är svenska jag talar fortfarande. Nåväl, jag är snart i fas med mig själv igen, håll till godo!

 

Nu över till inlägget jag tänkt publicera.

 

 

Dramaqueen

 

På teater

Jag är sprungen ur en pragmatisk inställning till tid och ser tiden som ett mått vi alla är bundna efter, således är en timme alltid just en timme och kan inte vara mer eller mindre än just en timme för att vara en timme. Det vi lärt oss om Glen Snoddas är att han alltid är villig att utmana sina fasta principer för att hitta de bästa förklaringar till varför saker och ting är och inte är som de är.  Nu har han kommit till ett vägskäl igen. Är måttet på tid verkligen skrivet i sten? Kan en timme vara mer eller mindre än en timme och fortfarande vara en timme?

Jag var på teater igår.

Enligt klockan var jag på teater i en timme men jag är övertygad om att jag var där betydligt längre än så. Det kändes som om dagar passerade förbi medan jag satt på tredje raden på teater Brunnsgatan 4 och stirrade in i ett svart hål av ingenting som åt energi och spottade ut resterna av ett liv.

Vi gick i pausen, som alltid. Det är bara en gång som vi har suttit kvar genom hela föreställningen och det var när Andreas T Olssons spelade Sufflören på Lilla Scenen.

Jag skulle inte säga att vi är svårflörtade eller kräsna, vi är bara väldigt måna om vår egen tid och om vi ska överlåta den till kreatörer och skådespelare kräver vi att vi ska bli roade från start till mål utan undantag. Jag tycker vi är värda att visa mer respekt till det som är vi snarare än till det som är dem.

 

Total Fräschhet

Är då namnet på föreställningen vi belönade med en timme av våra liv och 175kr av våra pengar.

Total förvirring.

Må så vara att vi är för dumma för att förstå, den risken kan man aldrig tar ur ekvationen, för vi begrep ingenting av det som försiggick på scenen tre meter framför oss. Redan efter två minuter hade vi försvunnit någonstans långt ifrån den värld som skådespelarna ville att vi skulle befinna oss i och från vårt nya perspektiv såg vi skämt efter skämt och referens efter referens passera över våra huvuden.

Jag såg min vän dra upp ärmen på sin vänster arm för att kolla på sin klocka, jag såg hur luften gick ur honom när han insåg att det bara gått fem minuter av föreställningen. Han var en slagen man min vän, en man utan mål och förhoppningar om att kunna ta sig ur den situation han själv satt sig i när han valde att följa med mig på teater. Han ångrade sig nog.

Jag ångrade ingenting, jag roade mig med annat och fann lyckan i det lilla som var min vän som inte var att känna igen.

Således var min stora behållning under vår tid på teatern att känna den negativa energi min vän utstrålade med eskalerande styrka. Han höll på alla faller sönder framför mina ögon och jag älskade det.

 

Teater som flykt från vardagen.

2 av 5.

Ett äventyr tillsammans med en vän.

5 av 5.

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.

 

 

Glen läser böcker, en missad titel.

Namnlöst-1

 

Här har jag inte skrivit på länge inser jag samtidigt som jag stoppar min tredje ballerina för kvällen i munnen och sköljer ner med en munfull jordgubbssaft. Det har nog blivit en del ballerina på senare tid tänker ni ömmande snarare än dömande, och ja, det har blivit en del ballerina på senare tid.

Men det är inte därför jag inte har skrivit något, å nej, att skylla på kakor är allt för svagsint. Min ursäkt vilar i mitt nya intresse jag har förkovrat mig i. Nämligen att läsa.

Läsning, vilken grej hörni. Varför har jag inte sysslat med det under så många år?

Jag har hissat mitt segel i förändringarnas vindar och nu för den mig mot nya oupptäckta delar av mig själv. Eller oupptäckta och oupptäckta, jag har ju läst förut, det har jag sannerligen. Men det var många år sen sist, ska vi säga fem?

Nåväl, jag ska inte gräma mig över misstag i det förflutna utan ska istället fokusera på att göra det bästa av det nutida. Därför har jag bytt ut sju sorters kakor mot åtta ryska mästare, utgång på lördagar mot en Fest för livet. I Glens rockärm ryms inga romaner men ur Gogols kappa kan det trilla ut en och annan novell.

 

Mitt nya liv längst pendeltågslinjen är kantat av både stress och oro över tågets vara eller icke vara i tid på morgon och dag när jag ska ta mig till och från arbetet. Hittills har det på två veckor blivit runt två timmar extra väntetid och jag saknar inte på något sätt att bo längst tunnelbanan med sex minuter till jobbet, nejdå, jag saknar det inte alls. Inte det minsta. Den extra tid som pendlandet tar gav mig till en början ångest men med en kniv mot strupen är det lätt att välja livet. Och det gjorde jag, jag valde att ta mitt pseudointellektuella jag till Akademi bokhandeln och unna mig något gott att läsa. Ett slappt försök att verka förmer och positionera mig över andra gråa ansikten som liksom jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag.

 

Jag hör inte hemma på ett pendeltåg, den tiden har jag lämnat bakom mig, jag är en tunnelbanekille ut i fingerspetsarna.

 

Sen vaknade jag upp efter ännu en sömnlös natt och gjorde mig klar för att ta mig till jobbet, i min ficka bar jag på min nyinköpta bok ” Ur Gogols kappa” men den visade sig vara mycket mer än bara en novellsamling. Det var en ljuspunkt i mörkret, en varm bris en kall vintermorgon och den visade sig vara svaret på frågan hur jag skulle orka med all den extra tid jag spenderade på väg någonstans.

Där satt jag på min sedvanliga plats längst bak i vagnen längst fram i tåget och glömde bort tid och rum, jag befann mig någon annanstans och så på en sekund hade 15 minuter gått och jag gick av tåget utan den tunga klump av ångest jag burit med mig varje morgon.

Vilken grej. Vilken oväntad kraft det är i att få ersätta sin befintliga värld med en annan som står beskriven i den bok man håller i sina bägge händer. Nu ser jag fram emot att sätta mig på tåget varje dag och få tid att läsa vidare, förseningar bekommer mig inte längre, de ger mig bara en möjlighet att få läsa ännu mer.

Också de sömnlösa nätterna har jag lämnat bakom mig tillsammans med min ångest, tydligen är böcker även ett mycket potent sömnmedel som får mig att somna i tid varje kväll istället för att ligga och grubbla fram till 02 tiden.

 

Jag är frälst.

 

Nu återstår bara problemet att lista ut vilka böcker jag ska köpa, jag är en novis i ämnet och handlar mest på omslag och mindre på inlaga. Jag har en plan att läsa mig från 1920-talet fram till nutid. En plan som är lika illa genomtänkt som den är framtvingad av att jag nyss läste om 1920-talet i ”En fest för livet” och av en slump lyckades välja ”Den okuvliga friheten” i hyllan på bokhandeln, en bok som tydligen speglar det sena 1930-talet.

Har ni några tips på böcker med anknytning till 1940-talet och 1950-talet får ni gärna dela med er så kan jag fortsätta min resa fram till nutid.

Samma gamla historia upprepar sig igen.

Mina försök att få håret klippt har gått och blivit en följetång i den lilla värld som kallas mitt liv och som beskrivs på min blogg. Jag har skrivit om det förut och nu har det visat sig att jag har skäl att gå tillbaka till samma gamla ämne igen och ge er en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Den icke syriska frisören som jag inte litade på men ändå ansåg gjorde sitt arbete gott nog för mig att fortsätta gå till bommade nyligen igen sin verksamhet  utan att ge sken om att något liknande var på väg att hända. Där satt jag hemma i min soffa sviken på ett sätt som jag svikit min tidigare frisör genom att helt plötsligt försvinna utan varken ursäkt eller förklaring.

Vad gör en man som inte har kvar sin frisör? 

Låter håret växa. 

Mitt hår var under stunder så långt att det stod åt alla håll och kanter utan att påverkas av våra naturlagar, samtidigt var det inte tillräckligt långt för att på ett snyggt sätt kunna föras bakåt med en hands svepning genom håret. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisyr men den hjälpte föga för att föra samtalen framåt.

Inför julafton tog jag tag i min situation och gick med andan i halsen till en ny frisör för att få saken ur världen. Vilken upplevelse, vilket uppvaknande, sicken skicklig frisör. Hon gjorde saker med mitt huvud som en frisör aldrig tidigare gjort. Hon förklarade varje steg, berättade entusiastiskt och med stolthet om sin karriär och visade med sin sax genom mitt hår den erfarenhet bara en äldre frisör kan besitta. Hon visade mig en värld bortom min fantasi och jag satt förstummad i stolen och betraktade den vackra man som långsamt tittade fram bakom luggen när den ena hårtussen efter den andra föll till golvet. 

Hon frågade om jag var nöjd och jag svarade med att berätta för henne att jag aldrig varit med om ett så tryggt frisörbesök, hon replikerade med att pussa mig i bakhuvudet. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisör men hon hjälpte föga för att föra samtalen framåt. 

Jag kände mig trygg och gudarna ska veta att jag vart jävligt snygg under mitt besök hos denne äldre kvinna som öppnade upp ett nytt sätt för mig att se på hur ett besök hos frisören kan se ut. Tyvärr är hon verksam 100 meter från den lägenhet som numera bara är en påminnelse om den värld som en gång var centrum i mitt lilla liv. Jag är således på jakt efter en ny frisör som behandlar mig och mitt hår med samma vördnad och respekt som hon en gång gjorde. Jag är osäker på om jag någonsin kommer finna någon som kan få mig att känna samma trygghet som hon fick mig att känna men jag tänker inte ge upp, det måste finnas någon där ute för mig. 
Jag ska inte skylla mitt och min frisörs uppbrott på mig och min sambos uppbrott men det hjälper föga för att föra samtalen vidare.

Aldrig får man vara riktigt nöjd. 

Hot n Heavy, Det oundvikliga beslutet.

HIT MEN INTE

En gemenskap av två individer där den ena stod högst upp på en klippa redo att kasta sig ut i det okända och den andra stod på marken redo att tända eld på världen bara för att se vad som skulle hända. Om vi hade kunnat hade vi gjort allt för varandra men när VI blir en belastning för oss är det svårt att finna en annan väg än att gå isär. När strävan efter en fungerande gemenskap blir till bojor som hindrar en att ta sig vidare som individ gör man bäst i att ta ett kliv bakåt för att någon gång kunna ta två steg framåt.
Det finns säkert något vi kunde ha gjort för länge sedan för att förhindra att vi skulle hamna här men det är lätt att vara efterklok. Visdom är det man får med sig när man lever och det är just genom att leva man lär sig, om vi gjorde rätt i att ta det här beslutet får tiden helt enkelt utvisa.

 

Jag älskar dig Clara och önskar dig all lycka i världen. Du är min bästa vän och jag kommer se tillbaka på vår tid tillsammans som de hittills lyckligaste i mitt liv. Tack för allt!

 

SEXYSINGLE

Det är en ny erfarenhet att leva ensam när man varit tillsammans med någon sen man var femton år gammal. Det är skrämmande och spännande på samma gång och det känns som om jag måste lära mig cykla igen, men som en klok man en gång sa;
Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste man fortsätta framåt och det är precis vad jag ska göra. Mot oändligheten och vidare!