Ett sista avsked


Det är konstigt hur det kan bli ibland, hur saker och ting kan vända så snabbt att man inte hinner med att förstå, vart tog du vägen pappa?

Hur blev det så att du sent på kvällen bekräftade i en av våra Facebook-grupper att vi skulle ha fula jultröjor på oss på julafton för att tolv timmar senare inte längre finnas här hos oss. 

Det känns för overkligt och för stort att begripa att vi är här idag för att du.

En make, en morfar, en bror, en svärfar, en vän, en kollega, har gått bort. Du var något för många men för mig var du min pappa.

Och jag är glad över att ha haft just dig som min pappa. Vi har haft våra duster och våra meningsskiljaktigheter precis som varje son borde ha med sin far och ibland har jag slitit mig i mitt alldeles för långa hår när jag inte förstått mig på dig.

Nu förstår jag bättre och jag förstår att tack vare dig är jag den jag är idag, jag är stolt över dig pappa som givit mig möjligheten och förutsättningarna att forma mig själv till den jag är. En liten del mamma, en liten del pappa och framförallt en stor del av mig själv precis som du.

Jag är tacksam över att du fanns här för mig i 28 år även om jag önskat att du funnits här minst 28 till.

Jag begrundar över den rättvisa i att vi alla någon gång ska gå bort och svär mig hes över den orättvisa att du behövde lämna oss just nu, alldeles för tidigt.

Men du levde ditt liv pappa. Envis som du var lät du inget diktera villkoren för hur du skulle leva det, inte ens ett sargat hjärta. 

Man ska inte glömma att du var en punkare i ungdomen och en hårdrockare i vuxenålder. En slags snäll rebell som gärna gjorde motstånd och satte sig på tvären envist övertygad om att du själv hade rätt och vi andra hade fel. Hur rätt eller fel nu läkarna egentligen hade när de påpekade att du borde göra något åt din hälsa så gav du dem ett tydligt svar.

Säg inte åt mig hur jag ska leva mitt liv, det vet jag bäst själv hur man gör. 

Och det gjorde du verkligen pappa.
Det finns mycket jag kan säga om min pappa men att han bar sina känslor på utsidan av kroppen, kan ingen anklaga honom för. Han hade sitt eget sätt att visa sin kärlek för oss andra och det var genom handling.

Hur många gånger har vi syskon inte ringt honom och frågat om hjälp med hur man ska tänka vid en ommålning eller om han inte kunde ta ett av alla sina överdimensionerade verktyg och komma över för att något behövde skruvas upp på någon vägg.

Han tvekade givetvis först precis som alltid och berättade att det kunde bli svårt att hinna med och om det skulle bli det felfria resultat som han önskade behövde han först handla någon typ av borr ingen hört talas om. Så viktigt kan det inte vara med just den borren tänkte man då för sig själv men för pappa var det just det, det var viktigt att allt skulle göras korrekt och att man inte slarvade, han hade en stolthet i sitt hantverk och den tummade han aldrig på. 

Men även om han inledningsvis lät skeptisk så lät han sig alltid övertygas, han var nog redan på väg till bilen för att komma över när han gav sitt första tvekande svar. 

Jag undrar vem som nu ska komma över för att flytta på den tavla han hjälpte oss att sätta upp för något år sedan. Jag tänker då inte göra det själv. Jag såg hur förskräckt pappa blev när han med sin slagborr drog ett hål rakt in i väggen efter bara ett tryck på avtryckaren. Förmodligen var han bara någon millimeter från att nå in till grannen och ge upphov till en allt för överraskande grannsamverkan för att någon inblandad part skulle känna sig riktigt bekväm. Men han lugnade mig och sa att det nog inte var någon fara. 

Som den hårdrockare pappa var så hade han inte mycket över för religion och det är därför vi är här idag och inte i kyrkan. Men samtidigt trodde han att det var highway to hell som gällde när det väl var dags för honom att vandra över till andra sidan. Jag är inte lika säker, jag tror att han är där uppe och vandrar runt utanför pärleporten för mån om sin tuffa image för att fråga om han får komma in. 

Kanske ser han Sankte Per stå där uppe och måla om porten in till himlen och långsamt smyger han sig närmre för att granska hans arbete.

Kanske vänder sig då Sankte Per om och säger:

– Björne! Är du redan här? Du skulle ju inte komma förens om flera år. 

Varpå pappa långsamt lutar sig närmre och formar orden på sina läppar.

– Du använder alldeles för mycket färg!

Sådan var han, det var viktigt att saker gjordes på rätt sätt och kanske framförallt på hans sätt. Han har berättat för oss hur han ville att hans begravning skulle vara och om han var här idag hade han nog sagt åt oss att vi använder för mycket tårar.

Han ville ha en ljus glädjefylld begravning och en festliknande mottagning och det var ju lätt för honom att önska som inte är här idag och delar vår sorg.

Men jag tycker ändå vi ska försöka göra det bästa vi kan för att se till att mottagningen efteråt blir en tillställning som går i dur och inte i moll, precis som pappa önskade. 

Tack för allt pappa, jag saknar dig och jag älskar dig.

17 reaktioner på ”Ett sista avsked

  1. Mina tårar rinner när jag läser dina kärleksfulla ord om den far. Du kommer att sakna länge, det mildras med tiden men saknaden finns där till och från hela tiden. Jag var nästan gammal när min Pappa gick för att träffa Sankt Per och ändock känner jag ff saknad MEN minns också hur mycket roligt vi har haft.Glada minnen har en förmåga att ta över med tiden.
    Mina tankar är hos er alla för jag vet att det är en sorglig dag.
    Kram ❤
    Ps du har en väldigt fint sätt att skriva, ett vackert språk Ds

  2. Tungt och sorgligt att ta avsked från en far som dör alldeles för tidigt. Du skriver ändå så osentimentalt och rakt på sak om och till honom och jag vet att du kommer att fortsätta dina samtal med honom. Visst är det egoistiskt av våra kära att önska sig en glädjefull begravning. Jag kommer tvärtom att önska att alla gråter många tårar under begravningen och kanske möjligtvis därefter sitter och småskrattar vid mottagningen vid tanken på hur trevlig jag var.
    Mina varmaste tankar till dig, Glenn.

  3. så vackert du skriver!

    men så är det. det kan gå fort när man mister nån. förhoppningsvis kommer man till insikt om det viktiga i livet dvs relationer. att vårda dom. att ta vara på dom man bryr sig om och som bryr sig om dig. dom andra energitjuvarna kan man släppa. och att inte lägga nån krut på trivialiteter. det har iallafall jag lärt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s