Ett sista avsked


Det är konstigt hur det kan bli ibland, hur saker och ting kan vända så snabbt att man inte hinner med att förstå, vart tog du vägen pappa?

Hur blev det så att du sent på kvällen bekräftade i en av våra Facebook-grupper att vi skulle ha fula jultröjor på oss på julafton för att tolv timmar senare inte längre finnas här hos oss. 

Det känns för overkligt och för stort att begripa att vi är här idag för att du.

En make, en morfar, en bror, en svärfar, en vän, en kollega, har gått bort. Du var något för många men för mig var du min pappa.

Och jag är glad över att ha haft just dig som min pappa. Vi har haft våra duster och våra meningsskiljaktigheter precis som varje son borde ha med sin far och ibland har jag slitit mig i mitt alldeles för långa hår när jag inte förstått mig på dig.

Nu förstår jag bättre och jag förstår att tack vare dig är jag den jag är idag, jag är stolt över dig pappa som givit mig möjligheten och förutsättningarna att forma mig själv till den jag är. En liten del mamma, en liten del pappa och framförallt en stor del av mig själv precis som du.

Jag är tacksam över att du fanns här för mig i 28 år även om jag önskat att du funnits här minst 28 till.

Jag begrundar över den rättvisa i att vi alla någon gång ska gå bort och svär mig hes över den orättvisa att du behövde lämna oss just nu, alldeles för tidigt.

Men du levde ditt liv pappa. Envis som du var lät du inget diktera villkoren för hur du skulle leva det, inte ens ett sargat hjärta. 

Man ska inte glömma att du var en punkare i ungdomen och en hårdrockare i vuxenålder. En slags snäll rebell som gärna gjorde motstånd och satte sig på tvären envist övertygad om att du själv hade rätt och vi andra hade fel. Hur rätt eller fel nu läkarna egentligen hade när de påpekade att du borde göra något åt din hälsa så gav du dem ett tydligt svar.

Säg inte åt mig hur jag ska leva mitt liv, det vet jag bäst själv hur man gör. 

Och det gjorde du verkligen pappa.
Det finns mycket jag kan säga om min pappa men att han bar sina känslor på utsidan av kroppen, kan ingen anklaga honom för. Han hade sitt eget sätt att visa sin kärlek för oss andra och det var genom handling.

Hur många gånger har vi syskon inte ringt honom och frågat om hjälp med hur man ska tänka vid en ommålning eller om han inte kunde ta ett av alla sina överdimensionerade verktyg och komma över för att något behövde skruvas upp på någon vägg.

Han tvekade givetvis först precis som alltid och berättade att det kunde bli svårt att hinna med och om det skulle bli det felfria resultat som han önskade behövde han först handla någon typ av borr ingen hört talas om. Så viktigt kan det inte vara med just den borren tänkte man då för sig själv men för pappa var det just det, det var viktigt att allt skulle göras korrekt och att man inte slarvade, han hade en stolthet i sitt hantverk och den tummade han aldrig på. 

Men även om han inledningsvis lät skeptisk så lät han sig alltid övertygas, han var nog redan på väg till bilen för att komma över när han gav sitt första tvekande svar. 

Jag undrar vem som nu ska komma över för att flytta på den tavla han hjälpte oss att sätta upp för något år sedan. Jag tänker då inte göra det själv. Jag såg hur förskräckt pappa blev när han med sin slagborr drog ett hål rakt in i väggen efter bara ett tryck på avtryckaren. Förmodligen var han bara någon millimeter från att nå in till grannen och ge upphov till en allt för överraskande grannsamverkan för att någon inblandad part skulle känna sig riktigt bekväm. Men han lugnade mig och sa att det nog inte var någon fara. 

Som den hårdrockare pappa var så hade han inte mycket över för religion och det är därför vi är här idag och inte i kyrkan. Men samtidigt trodde han att det var highway to hell som gällde när det väl var dags för honom att vandra över till andra sidan. Jag är inte lika säker, jag tror att han är där uppe och vandrar runt utanför pärleporten för mån om sin tuffa image för att fråga om han får komma in. 

Kanske ser han Sankte Per stå där uppe och måla om porten in till himlen och långsamt smyger han sig närmre för att granska hans arbete.

Kanske vänder sig då Sankte Per om och säger:

– Björne! Är du redan här? Du skulle ju inte komma förens om flera år. 

Varpå pappa långsamt lutar sig närmre och formar orden på sina läppar.

– Du använder alldeles för mycket färg!

Sådan var han, det var viktigt att saker gjordes på rätt sätt och kanske framförallt på hans sätt. Han har berättat för oss hur han ville att hans begravning skulle vara och om han var här idag hade han nog sagt åt oss att vi använder för mycket tårar.

Han ville ha en ljus glädjefylld begravning och en festliknande mottagning och det var ju lätt för honom att önska som inte är här idag och delar vår sorg.

Men jag tycker ändå vi ska försöka göra det bästa vi kan för att se till att mottagningen efteråt blir en tillställning som går i dur och inte i moll, precis som pappa önskade. 

Tack för allt pappa, jag saknar dig och jag älskar dig.

En ny kurs!

KURS

Jag har nu bestämt mig för att anmäla mig till en kurs med start efter årsskiftet för att undersöka om det finns något mer att utvinna ur mitt skrivintresse än den här sporadiskt uppdaterade bloggen. Jag har påbörjat en kurs förut och jag valde att avsluta den redan efter min första och så även min sista inlämnade uppgift.
Det var en distanskurs inom området psykologi och gud vad jag tog begreppet distanskurs på allvar när jag distanserad mig så pass mycket från kursen att jag troligtvis visste mer om psykologi innan jag påbörjade den än efter jag avslutade den.

Det var helt enkelt inget för mig det där med att sitta och chatta med andra deltagare och publicera uppgifter i det gemensamma forumet för andra att kommentera.
Jag beslutade mig rätt omgående för att sluta göra våld på mig själv och lämnade således min grupp och hela kursen via en fransk exit och har inte tittat tillbaka sedan dess. Ska man avsluta något gör man det bäst genom att inte informera andra involverad parter om sitt beslut och på så sätt slipper man höra deras försök till att få en att omvärdera beslutet man fattat. Plötsligt slutade jag helt enkelt att logga in och så var det med den saken. Inga farväl, inga ursäkter och förmildrande ord om att det här nog inte var något för mig. Bara ett enkelt irländskt farväl och så var jag borta.

 
Samma taktik använde jag mig av med mycket goda resultat i mina första förhållanden som tonåring. När jag inte längre fann det intressant att vara tillsammans med någon slutade jag helt enkelt att höra av mig och tvingade på så sätt min partner till handling vilket ledde till att vi gick skilda vägar på grund av mitt frånvarande intresse för det gemensamma välbefinnandet.

Den första och sista uppgift jag lämnade in mottogs med både ris och ros av den inte alls av mig omtyckte kursledaren. Hennes obefogade svidande kritik av min text gav mig inget annat väl än att placera henne på min lista över tveksamma individer man gör bäst i att inte beblanda sig med.
Jag minns fortfarande hennes ord som hon lämnade helt ogenerat precis under min text där på forumet för förhoppningsfulla, eller förhoppningsvis fulla, hobbypsykologer.

”Bra men kanske för kort”.

Kanske för kort?

Där borde istället stått:

Bra och framförallt kort, wow, en fingervisning i hur alla borde utforma sina uppgifter.

För hur kan man ha mage att kritisera någon som kokat ner hela Freuds livsgärning och teorier till några få mycket omsorgsfullt utvalda meningar? Själva essensen av allt han ville förmedla reducerat till en delikat dessert av kunskap som var för vem som helst att äta när den ville stilla sitt sötsug efter psykoanalysens fader. Utan att först behöva kämpa sig igenom en hel buffé för att komma till efterrätten längst ner på bordet.

Jag är inte bitter. Jag kan ta kritik.

Passande nog tänker jag gå ner till 80% arbetstid i vår så det passar perfekt att påbörja en kurs någon kväll i veckan och fortfarande få ihop det energimässiga livspusslet.
Jag förväntar mig inte att kursen ska revolutionera mitt sätt att skriva på utan jag är mer ute efter att få små tips och tricks att lägga till min verktygslåda som för närvarande ekar rätt så tom. En verkstad skaffade jag mig förra helgen när jag köpte det skrivbord jag så länge gått och suktat efter att få introducera till mitt hem. Nu står det där i all sin prakt men det saknar sin hantverkare som med stor fingerfärdighet utformar finurliga lösningar på vardagliga problem och förhoppningsvis blir jag den som en dag sitter där med mina nya verktyg. Men då måste jag klara av att gå klart den där kursen och huruvida jag lyckas med att få mitt gesällbrev eller inte i slutändan är en cliffhanger vi alla väntar att få svar på.

Medelmåttig underhållning

Gratis är gott så jag och sambon har gått på två plus ett museum som efter konstens alla regelrätta mått nått upp till sina medelmåttiga namn. Vi var måttligt roade av Medelhavsmuseet och Medeltidsmuseet vars största pull faktorer ligger i att de ligger på lagom avstånd från varandra och inte tar betalt för inträde. Vi trädde in i våra mest historieintresserade jag och gav oss verkligen hän till det ändamålsenliga lärandet vi gett oss ann denna milda lördag i November. Sarkofagerna i källaren på medelhavsmuseet gjorde mig till en provokatör men jag var tvungen att säga orden jag inte kunde få bort från mina läppar. 

”Direkt fina är de ju inte, det är i detaljerna man kan se huruvida upphovspersonen är en talangfull yrkesperson eller en glad amatör och jag kan då inte se något större omfång av detaljer jag inte och det talar enligt mig sitt tydliga språk. Nä du Clara, jag är inte imponerad, kom så går vi till medeltidsmuseet istället.”

Tre minuter senare befann vi oss i en grottliknande lokal och stod framför en del av den gamla stadsmuren. 
Hej och hå kan ni gissa vad den var gjord av? Sten!

– Där är den Clara.

– ‎Där är den sannerligen Glen.

– En del av historien.

– ‎En sten i taget från grunden och uppåt, så har det nog gått till när det byggde denna mur.

– ‎Det här kommer vi nog aldrig skriva hem om.

– ‎Jag tror dig Clara.

Slut.

För att uppnå perfekt balans i sitt intellekt måste man blanda lika delar historia med samtid så efter två lokaler fyllda med antikvariater bestämde vi oss för att undersöka vad för moderniteter det fanns att beskåda på Skeppsholmen. 

Jag har aldrig varit vidare bra på matematik.

En tur på Moderna museet bör genomföras efter en god fika eller måltid på antingen caféet eller i restaurangen och vi valde det förstnämnda. I kön fram till baristan tedde sig allt lika stillsamt som alltid när kaffesugna kulturintresserade ska få sitt kaffesug stillat men så plötsligt befann jag mig på kollisionskurs med ett ryskt par.
Jag är född 1989 så jag har rysshotet inpräntat i mitt dna och precis som min uppväxt lärt mig tog jag mitt personliga rysshot på största allvar. 

Jag förberedde mig mentalt och övade på meningen jag skulle framföra när de på sitt ryska vis bestämde sig för att påbörja sin anektering av min plats i kön. 

– Spatsiba Mr. And Mrs Vladimir and welcome to sweden, the land where a line isnt something for others to step on or into as they please, its a constitution we form the foundation and ground pillars of our society on, so I must ask you to go to the end of the line you vodka loving corrupt cheating in sports with ryssfemmor bad person.

Jag höll min gräns utan att behöva yttra min förutbestämda fras då vi på ett diplomatiskt vis kompromissade för att undvika en kulturkrock. Det hela blev en aning konstigt då kön såg ut på följande sätt innan sambon ställde sig bredvid mig och återupprättade ordningen.

Jag
Ryssett
Sambo
Rysstvå.

Moderna museet är roligt på så vis att Yves Klein har en egen blå färg och att jag vet att han har en egen blå färg, Klein blå. 

Annars är det kul att peka på olika tavlor och fråga sambon om hon vet vem som har gjort den eller den eller den och det vet hon ibland.

Vi avslutade dagen med att ta in på hotell Scandic Haymarket som är ett relativt nyöppnat hotell i gamla PUBhuset precis intill hötorget. Charmigt var det absolut inte, Scandic hotell är för stora och har för mycket gäster för att kunna vara charmiga och precis hur mycket gäster det var på hotellet blev vi varse om dagen därpå. 

Jag klev ur den sköna sängen för att förbereda mig inför min obligatoriska köttmacka inte ont anande om vad som väntade mig på frukosten två trappor ner.

I samma stund hissdörrarna öppnades gick ridån ner.

Om ni undrar vart Stockholmarna befinner sig en söndag klockan 10.00 så är svaret tydligen på Scandic Haymarket. 

Jag trasslade mig fram till buffén och plockade på mig ett överflöd av allt kött jag kunde finna och så började det.

Om buffén är Nordafrika och en sittplats är Europa så befann vi oss på en gummiflotte som skvalpade runt mitt i Medelhavet. Hela salen var en krutdurk belamrad med människor som hittade på de mest uppfinningsrika lösningar för att ha någonstans att sitta och äta. Stolar blev till bord, bord blev till stolar. 

Hela salen var en gnista från att explodera och sätta folks frustrerande ilska i brand. Om någon tagit det bord vi tillslut hittat mitt framför ögonen på mig hade jag garanterat gått medeltida på han eller henne för att säkerställa min och min sambos välförtjänta frukoststund. Det är konstigt att ett så modernt hotell kan ha en så undermålig struktur över något så avgörande för allas trevnad som en hotellfrukost faktiskt är. 

Skohorn på rummet är givna pluspoäng

Inga platser vid frukost är självklara minuspoäng.

Allt som allt får hotell Haymarket 2 av 7 poäng och betyget undvik om möjligt.