Ett helt vanligt inlägg

​När jag seglar vidare på livets hav låter jag minnena av pappa vara vinden som för mig framåt och inte ankaret som håller mig tillbaka.




Jag hade tre inlägg på gång innan det tragiska hände och nu äntligen känner jag mig redo att göra en så alldaglig sak som att skriva ett helt vanligt blogginlägg igen.
Jag är trots allt fortfarande jag även om jag är en sorglig erfarenhet rikare och för min egen skull tänker jag försöka återgå till mitt vanliga liv. Det känns inte helt problemfritt om jag ska vara ärlig. Jag slås av tanken att jag trivialiserar det som hänt och försöker hitta tillbaka till mitt tidigare jag allt för fort utan att ta hänsyn till den tid det kanske borde ta att återhämta sig.

Har jag mått tillräckligt dåligt? Har jag gråtit nog? Har jag vart i sorg tillräckligt länge?

Jag vill tro att man ska vara i den känsla man befinner sig i oavsett vilken den är, när man är ledsen får man vara det utan att behöva tvinga på sig själv en glädje man inte känner och är man glad behöver man inte tvinga på sig den sorg man bär på men som vid tillfället rör sig i periferin.

Med de tankarna luftade tänkte jag ta ett nytt andetag och lyfta upp de tre inlägg jag planerade att skriva vid ett tidigare tillfälle och i ett sammandrag presentera tre inlägg i ett med självförverkligandets helande egenskaper som en något långsökt gemensam nämnare.

1. Jag har köpt mina lurar och jag bär dem med stolthet och glädje vart än jag befinner mig och vilka jag än har omkring mig. Ett samtal med sambo kan gott och väl genomföras med ett par hörlurar över öronen och om hon blir irriterad över den potentiella fokus frånvaron kan hon med enkelhet ringa vederbörande och genomföra samtalet via telefon.

För att bäst beskriva hur underbara mina brusreducerande hörlurar är går vi till bakverkens värld för att hitta en lämplig jämförelse.

Om vanliga hörlurar är sockerkaka är brusreducering glasyren och kokosen som gör den till en utsökt kärleksmums.

2. Kärleksmums a.k.a Snoddas bakade jag för någon vecka sen för att åtnjuta till ett lördagsfika och för att det finns något intressant i att jag, Glen Snoddas, bakar något som av vissa kallas för just Snoddas. Ursprungsplanen var att låta dokumentera hela förloppet med ett antal härliga bilder i lifestyle stil men mitt något bordusa sätt att föra mig i ett kök lämnade mycket övrigt att önska. Det blev således varken några före, under eller efter bilder på mitt färdigställda mästerverk till bakverk. Jag åt en bit innan jag hann fota den och så var bollen i rullning och det accelererade fort, så fort. Innan lördagen var över så var på något sätt min lilla form av kärlek definitivt slut. Oops.

3. En ugnsfast form har fyra kanter och ett djup, vet ni mer vad som har fyra kanter och djup? Den ram som äntligen åkt upp på väggen här hemma efter att jag och min sambo tillslut enats om ett motiv värdigt nog att få ta plats på vår vägg av fame. 

Vi enade våra krafter och samarbetade för att uppnå ett resultat som vi båda två kan se på med stolthet och glädje. Hon med sitt känsliga öga för stil, färg och komposition sen jag med mina fyrkantiga kunskaper inom ramarna för ett bra ramhantverk. Resultatet finns att beskåda här nedanför.

Självförverkligandet är över för den här gången. Tack för mig. 

8 reaktioner på ”Ett helt vanligt inlägg

  1. Ovanligt vanligt om bakning – men ett litet minus att vi inte fick någon bild. Fake news? Det tror jag inte…Var kallas denna kaka för Snoddas? Aldrig hört. Nu lärde man sig något nytt igen.
    Det där med närvarhur och hurmycketochlänge har du ett gott resonemang med. Önskar en fin vecka.

  2. vi sörjer på olika sätt och olika länge. jag sörjer fortfarande min älskade gosse som dog för drygt fem år sen. enormt! en del tycker att jag borde sörjt klart och jag önskar också smärtan ville försvinna, men det är som det är.
    när min far dog för drygt fyra år sen och jag fortfarande var i tårar efter en vecka tyckte min syster att jagt borde ha sörjt färdigt! hon var klar med det. det tog väl ett par år innan jag kände att jag kan gå vidare. en del berodde väl på att jag inte kunde slappna av förrän allt var färdigt med skatteverket. det var jag som skötte om allt som måste tas om hand efteråt.

    1. Jag är glad att jag är yngst i en syskonskara på fyra så jag har äldre syskon som hjälper till med alla jobbiga formaliteter så som kontakt med olika instanser och dylikt.

      Jag beklagar sorgen.
      Jag tycker man ska vara öppen för allas sätt att hantera sin sorg och inte lägga sina egna värderingar på andra i sådana svåra tider. Det måste få ta den tid det kräver helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s