Ett helt vanligt inlägg

​När jag seglar vidare på livets hav låter jag minnena av pappa vara vinden som för mig framåt och inte ankaret som håller mig tillbaka.




Jag hade tre inlägg på gång innan det tragiska hände och nu äntligen känner jag mig redo att göra en så alldaglig sak som att skriva ett helt vanligt blogginlägg igen.
Jag är trots allt fortfarande jag även om jag är en sorglig erfarenhet rikare och för min egen skull tänker jag försöka återgå till mitt vanliga liv. Det känns inte helt problemfritt om jag ska vara ärlig. Jag slås av tanken att jag trivialiserar det som hänt och försöker hitta tillbaka till mitt tidigare jag allt för fort utan att ta hänsyn till den tid det kanske borde ta att återhämta sig.

Har jag mått tillräckligt dåligt? Har jag gråtit nog? Har jag vart i sorg tillräckligt länge?

Jag vill tro att man ska vara i den känsla man befinner sig i oavsett vilken den är, när man är ledsen får man vara det utan att behöva tvinga på sig själv en glädje man inte känner och är man glad behöver man inte tvinga på sig den sorg man bär på men som vid tillfället rör sig i periferin.

Med de tankarna luftade tänkte jag ta ett nytt andetag och lyfta upp de tre inlägg jag planerade att skriva vid ett tidigare tillfälle och i ett sammandrag presentera tre inlägg i ett med självförverkligandets helande egenskaper som en något långsökt gemensam nämnare.

1. Jag har köpt mina lurar och jag bär dem med stolthet och glädje vart än jag befinner mig och vilka jag än har omkring mig. Ett samtal med sambo kan gott och väl genomföras med ett par hörlurar över öronen och om hon blir irriterad över den potentiella fokus frånvaron kan hon med enkelhet ringa vederbörande och genomföra samtalet via telefon.

För att bäst beskriva hur underbara mina brusreducerande hörlurar är går vi till bakverkens värld för att hitta en lämplig jämförelse.

Om vanliga hörlurar är sockerkaka är brusreducering glasyren och kokosen som gör den till en utsökt kärleksmums.

2. Kärleksmums a.k.a Snoddas bakade jag för någon vecka sen för att åtnjuta till ett lördagsfika och för att det finns något intressant i att jag, Glen Snoddas, bakar något som av vissa kallas för just Snoddas. Ursprungsplanen var att låta dokumentera hela förloppet med ett antal härliga bilder i lifestyle stil men mitt något bordusa sätt att föra mig i ett kök lämnade mycket övrigt att önska. Det blev således varken några före, under eller efter bilder på mitt färdigställda mästerverk till bakverk. Jag åt en bit innan jag hann fota den och så var bollen i rullning och det accelererade fort, så fort. Innan lördagen var över så var på något sätt min lilla form av kärlek definitivt slut. Oops.

3. En ugnsfast form har fyra kanter och ett djup, vet ni mer vad som har fyra kanter och djup? Den ram som äntligen åkt upp på väggen här hemma efter att jag och min sambo tillslut enats om ett motiv värdigt nog att få ta plats på vår vägg av fame. 

Vi enade våra krafter och samarbetade för att uppnå ett resultat som vi båda två kan se på med stolthet och glädje. Hon med sitt känsliga öga för stil, färg och komposition sen jag med mina fyrkantiga kunskaper inom ramarna för ett bra ramhantverk. Resultatet finns att beskåda här nedanför.

Självförverkligandet är över för den här gången. Tack för mig. 

Min pappa.

Det var i söndags den 15 oktober som döden slog upp dörren på vid gavel och fyllde mitt liv med allt det jag visste att jag någon gång skulle behöva hantera men som jag önskade att jag aldrig skulle  behöva lära mig leva med.

Min pappas bortgång.

Hur mycket jag än försökt förbereda mig för den dagen då hans hjärta inte längre skulle orka mer kunde jag aldrig förbereda mig för det här.

Den kalla stenhårda sanningen.

Den overkliga tomheten och den allt för verkliga och gränslösa sorgen, dagarna som bara passerar och löper in i varandra utan att ta hänsyn till varken tid eller rum. Mitt liv har pausats men jag försöker låta det få pågå som vanligt fast jag vet att allting har förändrats. Jag har accepterat det som har hänt och även om jag vet att mitt liv någon gång åter kommer bli som vanligt förstår jag att det aldrig någonsin kommer bli som det en gång varit. 

Du saknas oss.

Jag försöker finna orden. Hur beskriver man den där smärtan i bröstet när sorgen tar tag i en och vägrar släppa taget för någon som aldrig upplevt den. 

Hur beskriver man den smärta som bara den här saknaden och sorgen kan frambringa.

Den smärta som får mig att trycka mina fötter hårt ner i madrassen samtidigt som jag skjuter ifrån allt vad jag kan, den smärta som gör att jag ligger och vrider mig fram och tillbaka i min säng, den smärta som gör att jag pressar en kudde hårt mot min mun för att kväva ett skrik som aldrig kommer.

Hur beskriver jag den smärta som jag önskar ska få honom att komma tillbaka men som finns där för jag vet att han aldrig kommer göra just det. 

Ändå är det tillbaka jag går, jag går tillbaka och försöker återuppleva alla de minnen jag har tillsammans med honom för att vara säker på att aldrig glömma. Jag återberättar dem för min sambo, mina syskon och min mamma. Jag vill förmedla den bild jag har av honom så att de ska veta vem han var för mig och i gengäld får jag lyssna på deras historier om vem han var för dem och genom våra berättelser ser jag alla de detaljer som utkristalliserade den han var för oss.

Sorgen är en process jag långsamt lär mig att leva med och vid sidan av. Jag börjar få ett perspektiv på allt som har hänt nu när alla tankar och känslor jag känt hittills fått ta precis den plats de har krävt. Nu står jag i stiltje med en massa halvfärdiga tankar och känslor, de är inte längre lika påtagliga och det är på både gott och ont. Det gör inte längre lika ont och jag vågar känna efter vad jag egentligen känner vart jag än befinner mig för jag är inte rädd för de uttryck känslorna kan ta när de väl dyker upp då jag har lärt mig hantera dem.

Men allt finns fortfarande kvar inom mig som ett lågmält sorl och fyller mitt synfält med en dimma som jag precis kan se igenom om jag kisar. När de är så lågintensiva är det svårt att handgripligen ta tag i dem och hantera dem med samtal och tårar. Det framkallar frustration, en svag irritation, en kort stubin, en ovilja att träffa andra människor och en ilska över den orättvisa att han var tvungen att dö.

 

Där står jag idag, hela situationen känns overklig, alla tankar och känslor för verkliga. Något som är så naturligt som döden känns bara så sjukt onaturligt.

Familjen och släkten är ett fantastiskt och ovärderligt stöd i all den här sorgen och det är fint att se hur vi alla samlas kring vår mamma för att trösta och bli tröstade av varandra. Vi är bäst.

Låt oss aldrig mer tala om politik. 

Jag har slutat vara rädd för det okända och börjat utmana mig själv genom att testa på nya saker här i livet.

Ikväll har jag sett på partiledardebatten. 

Och vad ska jag göra med all den nya fakta jag har fått serverad till mig ikväll? Ska jag ta med den till vallokalerna i september och noga överväga vad jag stoppar för valsedel i mitt valkuvert innan jag stoppar ner det i valurnan innan jag går hem och ser på valvakan och får reda på valresultatet? 

Valresultatet kommer jag garanterat hålla koll på, valvakan kommer jag absolut se, valurnan kommer få mitt kuvert i sig men om kuvertet innehåller någon valsedel är jag inte lika övertygad om. 

Vad ska jag rösta på? 

Jag gjorde för ett tag sedan ett sådant där test på internet som ska peka på vilket parti som är bäst lämpat för mig baserat på de 200 frågor jag var tvungen att svara på. Glad i hågen satt jag och bockade i det bästa bland de sämsta svarsalternativen och kände hur glädjen fyllde mig när jag äntligen skulle få svar på vilket parti som egentligen gällde för mig. 

En timme senare satt jag storögt framför svarsresultatet med hakan i tangentbordet. Kunde det jag såg på skärmen verkligen stämma? Kunde det verkligen vara så illa? Vad hade jag gjort? Vad hade jag svarat fel på? Hade jag svarat helt ärligt på alla frågor? 

Spännande stämningen etablerad, läsarna väntar förväntansfullt på svaret med andan i halsgropen. Dags att ge dem det förlösande svaret, vad var det egentligen jag såg där på skärmen framför mig? 

Det svar jag fick var att socialdemokraterna var partiet för mig. 

Det är väl inte så farligt? 

Nej det är inte så farligt.

Det jag grämer mig över är den procentsats som presenterades innan varje föreslaget parti och att det skiljde så lite mellan alla partier. 

Socialdemokraterna hamnade runt 18 % 

Moderaterna på runt 17%

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna strax där efter på precis samma procent. 

Liberalerna, Centern och miljöpartiet inte långt efter. 
Sist hamnade Kristdemokraterna. 

Kunde jag inte få ett ordentligt resultat som svar i alla fall? Vad ska jag göra med det här vaga resultatet?  Vad ska jag som konservativt miljömedveten liberalt borgerlig socialdemokrat med öppet hjärta bakom stängda gränser med egenföretagandet i åtanke som vill höja samt sänka skatten och samtidigt stärka och försvaga staten rösta på? 

Någonstans här i bakhuvet finns också ett växande politikerförakt och ett vill man ha något gjort får man göra det själv tänk. 

Jag kanske ska rösta på mig själv? Inför ett skolval i grundskolan startade jag faktiskt ett eget parti, Glen the Man partiet vars viktigaste och enda fråga rörde hur vida det var okej att äta äpplen från ett träd som växte på privatmark så länge grenen man tog äpplena ifrån hängde över staketet och således befann sig på allmän mark. Jag rönte inga större framgångar det valet och begravde min politikerkarriär utan att ha fått en enda röst. 

Som tur är är det relativt långt kvar till nästa val även om det aldrig varit närmre än just nu. Jag kanske låter mig övertygas av något parti på vägen. Det parti som delar ut mest frukostpåsar eller andra gratisprodukter utanför min tunnelbanastation kommer att ligga bäst till när jag väl ska göra mitt val i september. Alla har vi någon fråga vi brinner extra mycket för och i mitt fall är det just gratis frukostar som väcker störst engagemang. Kom ihåg allihopa att det finns inga gratis luncher men en gratis frukost går fortfarande att få tag på om man är beredd att ge ifrån sig sin röst. 

Glen Snoddas – Politisk vilde, inte vild politiker.

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!

Giftigt Glen, Det här är en lista.

Efter att ha behövt göra vissa eftergifter och frångå min annars kompromisslösa politik tänkte jag ta tillfället i akt att tala om gifter och andra sätt att berika vardagen. Det kommer bli en salig blandning smaker men förhoppningsvis gifter det sig tillslut i munnen när inlägget väl inmundigas.

Hemgift.
Ingift.
Utgift.
Avgift. 
Gifflar.

Och nu inser jag att jag läser allt för lite för att kunna stoltsera med ett välutvecklat vokabulär för mina ord som innehåller gift har tagit slut.
Men gråt inte över spilld mjölk, jag ska nämligen mjölka avgiftskon precis som avgiftsbönderna mjölkat mig på pengar sedan jag valde att anmäla mitt tv innehav. 

Om jag säger Public service, vad säger ni då? 

När jag är så pass härlig att jag betalar min tv-avgift så blir jag extra glad när SVT och SR är härliga nog att servera mig program som faller mig precis i smaken. 
Delad glädje är dubbel glädje så här kommer mina nuvarande glädjeämnen presenterade i en lista utan ordning.

• Konstdeckarna. Min absoluta favorit just nu. För att ta reda på om det är något för dig kan du ställa dig själv två enkla frågor. 

Gillar du konst och gillar du deckare?

Om du svarar ja på någon eller bägge frågorna så kommer du tycka om konstdeckarna. Om du svarar nej på bägge frågorna tycker jag ändå du ska ge programmet en chans, det är värt det!

Den engelska titeln är mer beskrivande av programmets egentliga innehåll, Fake or Fortune. Förfalskning eller förmögenhet borde således blivit den svenska titeln men tråkigt nog för SVT är jag inte anställd där.

• Arvinge okänd. För att ta reda på om du programmet är något för dig kan du ställa dig själv två enkla frågor. 

Gillar du arvingarna och gillar du det okända?

En trevlig timme som kastar en in i bortgångna människors liv i jakt på någon potentiell arvinge. På ett respektfullt sätt och i ett lagom tempo presenteras spännande människoöden och en historia som tar vid där ett liv slutat byggs under programmet på med ny fakta från lika delar dåtid som nutid.

När de ovanstående programmen återfinns i tablån vet jag inte och tänker  inte heller ta reda på. Om man är intresserad finns programmen att se på Svt play och har man en smart-tv eller en chromecast är det precis som om man såg på vanlig tv. Teknikens under!

Vi går vidare till SR avdelningen av det här inlägget och samma princip gäller här som på SVT avdelningen. Jag vet inte när programmen sänds och det gör ingenting då de lyckligtvis återfinns som podcasts.

• P3 Dokumentär, den ständiga ettan när det kommer till radiodokumentärer. Välproducerat och berör allt som oftast intressanta ämnen men absolut inte alltid. Jag lyssnar trots det varje vecka för även i de minst intressanta ämnena finns det något att lära sig.

• Stil i P1. Som den modebloggare jag är vore det tjänstefel att inte tipsa om modepoddarnas motsvarighet till min blogg sett till kvalitét och uttömmande reportage från modevärlden. 
Kommer ut som podd på fredagar runt klockan 10.00 och är ett välkommet inslag under fredagar som aldrig verkar slå 17.00 och hemgång.

Vilken härlig lista från en fashionista som jag va? Jag är för lat för att länka till de tips jag tipsat om men den som söker den finner och innan ni försvinner från det här inlägget så dela gärna med er av era favoriter bland det avgiftsbelagda material som SVT och SR besitter.

Giftigt Glen!