Herr Snoddas fantasier.

​​Jag är en vän av teknik och inte alls någon bakåtsträvare egentligen. Med det sagt brukar jag ibland romantisera om hur det hade varit att leva i en svunnen tid, att vandra runt i ett Stockholm under början av 1900-talet och njuta av livet. Centralt i denna fantasi är att jag är en del av överklassen och kan leva på min familjs tillgångar utan att behöva utföra något arbete. Hur realistiskt hade egentligen det varit? Om jag överför min nuvarande position i samhället som en hederlig arbetare till min fantasi om att leva på 1920-talet så är det inte längre en romantisk bild som målas upp bakom mina ögonlock. 

Då hade jag förmodligen varit en sjubarnsfar (med tanke på mitt virila och fertila tillstånd) som arbetade 12 timmar om dagen under förhållanden som inte gav mig något annat val än att spendera större delen av lönen på ölkaféer eller liknande inrättningar för att orka leva. Troligtvis hade jag till slut också omkommit i en tragisk olycka på arbetsplatsen då Andersson inte hunnit nyktra till innan han ställt sig vid sin maskin och startat den även fast jag stått med överkroppen nere i maskineriet varpå mitt vackra huvud avlägsnats från min kropp.

Så låt oss glömma detta tragiska människoöde och minnas tillbaka till en mer närliggande dåtid. Jag pratar om tiden före streamingtjänsterna tog över mitt liv och revolutionerade mitt sätt att se på tv.

Jag vann en frihet att alltid kunna välja vad jag ville se och när jag ville se det men förlorade allt vad det innebar att samarbeta för att hinna klart med diverse sysslor i hemmet före programmet man ville se började. 

När jag tänker tillbaka på de fredagskvällar man stod tillsammans och lagade mat med varsitt glas dricka och en klocka som tickade är det en bild av ren och skär vardagsromantik som dyker upp när jag sluter ögonen. De ögonblick när man precis hann klart med maten innan man sprang in i vardagsrummet så fort man hörde idols signaturmelodi gå igång på tv:n. 

Nu springer jag aldrig längre, jag anpassar inte matlagningen efter något annat än vår hunger och vi väljer halvhjärtat något att se på från någon av de fyra streamingtjänsterna vi prenumererar på. Vi samlas inte längre framför något intressant program, slappnar inte av i den gemenskap diskussionerna de framträdande vi ser på Tv:n väcker. Vi går miste om den fina gesten att ta hand om disken i reklamen så att ens bättre hälft kan lägga sig under en filt i soffan och ta helg på riktigt.

Det är då små delarna av verklighet i vardagen som bygger den stora samhörighet man känner i ett lyckligt förhållande och inte några romantiska fantasier. Så ta inte de små tingen för givet. 

Glen Snoddas – Kärleksguru.

Och det är jag som äger det problemet.

Min plan att i helgen som var göra ett inredningsreportage om den nyinredda delen av mitt vardagsrum gick i stöpet och jag ber om ursäkt för det. 

Anledningen till att det inte blev något reportage är enkel, jag spenderade fredagen med att förgylla innerstaden med min alkholdoftande närvaro och som oftast när jag och min vän är ute på stan hamnade vi på burleskklubb. 

Lördagen spenderades således med att omtöcknad ligga i sängen och reflektera över alla omvälvande intryck ifrån fredagskvällen. Det sysslade jag med tills det var dags att förbereda sig inför min bror och hans sambos stundande besök senare på kvällen. De skulle in och förgylla stan med sin alkoholdoftande närvaro men kom förbi mig och min sambo för en ledig taco och en spontan enkelriktad förfest. 

Söndagen spenderades således med att reflektera över lördagskvällens kompromisslösa intryck, att spela fia med knuff kan förvandla de bästa vänner till bittra fiender. I de färgglada brädspelens värld är alla beslut som fattas antingen svarta eller vita, att knuffa ut eller låta bli.

Reflektionerna pågick tills det var dags att förbereda sig inför mor och fars välmenande besök, i en söndagsfikas förespegling är det enkelt att sätta folk i arbete. Far med sin slagborr och gardinstångskompetens, mor med sina flinka fingrar och gardinhängskompetens, tillsammans skulle vi se till att få det sista kvarvarande steget i renoveringen ur världen. De drog bägge två sitt strå till stacken och visst vore det bra om även jag hade gjort det men så är jag en främling i gardinernas landskap och det krävs uppenbarligen en mer bevandrad människa för att veta hur man ska gå till väga när man hänger upp dem. Tydligen finns det något som heter fingerkrokar och tydligen är de en basal del i att både hänga upp och att få till veck i önskad mängd och storlek i gardiner.

Utan fingerkrokar har man inga gardiner.

Utan gardiner har man inget inredningsreportage.

Utan ett inredningsreportage har man inget blogginlägg förutom det här haveriet till ursäkt.