Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

Det finns en park precis utanför min lägenhet där man ibland kan se hundar som är ute och promenerar. Bland hundarna finns det en speciell unghund som sticker ut i mängden, bushunden kallar vi honom. Han är en golden retriever som alltid går sin egen väg även om han är ute och går med matte eller husse. Vid ett tillfälle i somras fick bushunden nog av sin kvävda frihet och satte sig emot sin ägare genom att sittstrejka. Han vägrade lämna parken hur mycket matte än drog i kopplet och lockade med godis, han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin rätt att själv bestämma hur länge han fick rulla runt i gräset, ligga i skuggan under ett träd och få njuta av livet. Jag vart glad av det jag såg, hurrade för mig själv inifrån min lägenhet och hejade på honom. Han drev en kamp för vad han ansåg vara hans medborgerliga rättigheter och han gjorde det med stil. Ung med drömmar om förändring och en allt är möjligt attityd, ett flytande stål som ännu inte stöpts i en form för att passa in i samhället som allmänheten kräver. 

En gång var jag som honom.

Vi var unga och fria utan några planer på att låta några andra diktera villkoren för våra liv. Vi var rebeller redo för den revolution som skulle göra oss fria från samhällets kedjor, krav och måsten.Vi var på gränsen till anarkister redo att ta steget över till den autonoma sidan men så slog klockan 20.00 och revolutionen fick vänta. Då var vi tvungna att springa allt vad vi hade mot pendeltåget för att inte komma hem efter 21.00 och göra föräldrarna besvikna.

Reclaima gatorna var en sak men att komma hem efter den tid ens föräldrar sagt att man skulle vara hemma var något helt annat, något direkt otänkbart.

Jag var med handen på hjärtat aldrig intresserad av de politiska poänger arrangörerna till Reclaim-rörelsen försökte göra, om det nu fanns några sådana. Som ung hade jag sett bilder från tidigare års reclaim manifestationer och jag förstod att om jag ville tillhöra subkulturen graffitimålare var det obligatorisk närvaro för aspirerande konstnärer som gällde. Sagt och gjort stod jag som oskyldig 14-åring plikttroget i ett demonstrationståg på väg mot Vitabergsparken. 

Oroligt ovetande om vad som förväntades av mig och mina vänner, skulle vi behöva förstöra skyltfönster, plundra butiker och kanske till och med slåss mot poliser? Som tur är slapp jag göra allt ovanstående och kunde fokusera på att inte stöta ihop med andra demonstranter som kanske inte hade lika liberala tankar kring hur ett reclaim the streets skulle gå till och som gärna hade slagit till mig bara för att ha något att göra. 

Vi nådde tillslut vårt mål och så satt vi då på Vitabergsparkens hårda kalla träklädda läktare och lyssnade på musik resten av dagen tills det var dags att springa till tåget. 

En omvälvande och läskig upplevelse samtidigt som det var fascinerande och gav vår existens som graffitimålare ett berättigande. Det fanns andra som oss.

Så varför började jag klottra? Någon subkultur behövde man väl tillhöra som ung och mitt val landade på graffitikulturen. Förmodligen för att hiphop fascinerande mig som ung och graffitin är som alla vet ett av hiphopens fyra element. 

Att tillhöra en destruktiv subkultur har sina baksidor och jag kommer på ett antal exempel som gjorde min karriär inom graffitisvängen relativt kortvarig. 

Min höga moral gjorde att det tog emot varje gång jag gjorde något som var olagligt.
Nervositeten som omgav målandet på nätterna gjorde mig illamående.
Andra som man mötte inom graffitin stod oftast långt ifrån ens egen moral och värderingar.
Sist men inte minst vart jag aldrig nöjd med något jag skapade.

Trots allt som talade emot mitt engagemang inom graffitikulturen var jag ändå fast då jag behövde något som identifierade vem jag var och vart jag var på väg som person. Att vara klottrare gav mig en anonym identitet som någon som stod utanför samhället men samtidigt krävde att få ta sin plats i det. Nu när man har fått perspektiv förstår man hur splittrad man egentligen var inför det man gjorde. Man ville gömma sig och verka i det fördolda samtidigt som man målade för att synas och få uppmärksamhet. Ingen fick veta vem man var bakom sin tag samtidigt som man ville att alla skulle veta just det och känna igen en.

Jag får det inte att gå ihop.

När jag blev äldre och växte upp lämnade jag min identitet inom graffitisfären bakom mig.
Jag övergav långsamt det som mina tankar cirkulerat kring under hela min tonårstid och som nådde sin kulmen under gymnasietiden för att fokusera på det som egentligen betydde något. Vem jag var och vem jag ville vara inom samhället istället för att värka utanför det. 

Sedan kom en dag åtta år efter jag gjorde min senaste målning.

Som en blixt från klar himmel stod jag överraskande nog plötsligt framför en betongvägg igen med en burk i ena handen och skissade upp bokstäver som så många gånger förut. 

Vandringen längst minnenas allé tog vid.

Det var som om jag lagt alla minnen och känslor i en låda och bevarat dem i mitt inre arkiv så att jag snabbt kunde ta fram dem igen när livet krävde det. Allt var sig likt, lika påtagligt som det var när man var ung och det enda som betydde något var vem man var som graffitimålare.

Den berusande doften av aerosolfärg, det aktiva granskandet av omgivningen för att vara säker på att ingen illvillig såg på, den begravda viljan att få visa att man stod utanför samhället och inte brydde sig om vad andra tyckte för att man var upphöjd till något mer än bara en vanlig medborgare.

Omtöcknad av kraften att få känna mig ung igen var jag tvungen att sansa mig för att inse att det inte är värt att kliva över den gräns mellan det som varit och det som är jag dragit i sanden. De erfarenheter åldrandet givit mig har fått mig att inse att det ibland kan vara okej att luta sig över gränsen till ungdomen så länge man har bägge fötterna i marken på rätt sida av den. Det sista man vill är att riskera att falla huvudstupa in i gamla synder igen.

Känslostormarna jag upplevde under den korta tid jag målade i somras var starkt överdrivna och egentligen helt irrelevanta då jag målade på en laglig vägg och inte behövde oroa mig för något annat än att inte få färg på kläderna.

Med de orden väljer jag att avsluta diptyken om en vunnen ålderdom och jakten på en förlorad ungdom. Man gör nog bäst i att leva i nuet och en bra övning för att lära sig göra det är att upprepa allt man ser när man är ute och promenerar tre gånger för sig själv. Bil bil bil. Hus hus hus. Trappa trappa trapapapapapa.

Glen Snoddas – En välvillig rebell som tar avstånd från gamla synder och lämnar sin identitet som graffitimålare i det förgångna och bejakar sin nya identitet som en bra kille i samhällets mittpunkt.

15 reaktioner på ”Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

  1. Thihihi….rolig jämförelse. Jag gillar människor som har egen åsikt, står för den och vettigt kan propagera för sin åsikt/tro. Jag gillar människor som känner solidaritet med sina medmänniskor, försvarar de svagare, propagerar för jämlikhet, rättvisa och solidaritet.

    Men hunden kan inte resonera så. Den är ett flockdjur, där den måste veta sin plats i flocken. Uttrycket ”Lyckliga, lydiga hundar” stämmer perfekt. Den får aldrig bli den som bestämmer. Men den ska respekteras och behandlas så som en hund ska. Dvs den ska lära sig att lyda husse/matte.

    Olika hundar har olika sätt att vara på, varav en hel del är rastypiska. En Golden anser jag av egen erfarenhet är en underbar hund. Glad, tillgiven, älskar bus. Men den blir aldrig vuxen….! En schäfer är också en underbar hund. Älskar att jobba. Lättlärd. Blir faktiskt vuxen men kan ändå busa. Det gemensamma är att båda behöver få utlopp för sin arbetsiver och vilja att lära. Gjort på rätt sätt blir de lyckliga och lydiga hundar, som slipper känna stress/oro om vem/vilka som är flockledare i familjen.

    1. Jag håller med dig om det översta, du beskriver egenskaper jag värderar högt hos människor!🙌

      Golden är väldigt fina, det kommer alltid vara ett alternativ när vi ska välja hund någon gång i framtiden.
      Men först vill vi se till att befinna oss på en plats både fysiskt och mentalt så hunden kan få det utrymme och uppmärksamhet den förtjänar och behöver😄

  2. Lik i garderoben eller uppväxtångest? alla har vi väl varit där någonstans…någon gång. Bra beskrivet. Kul med hunden – eftersom jag alltid har haft hund känner jag väl igen beteendet. Varje klok hund vill kunna jobba, busa och gosa i lagom portioner – precis som vi människor. Får man för lite eller för mycket av något måste man ju protestera lite…Grejen är att en hund aldrig blir äldre mentalt än en treåring. Men det är ganska mycket det. Vår ena hund kunde förstå 144 olika ord och uttryck. Knepet är att prata mycket med den ända från början. Och visa fasthet och respekt. Jag vet varför jag föredrar hundar framför människor. Unconditional Love.

    1. Vad har du / har haft för hund?
      Jag gillar hundar och hade gärna haft en själv men tills jag skaffat en får jag nöja mig med att se på hundarna i parken och på filmklipp med roliga hundar på Facebook😀

      144?! Det låter mycket det!😱

  3. Hundar kan gott få behålla lite egenskaper som gör deras karaktär. Man vill ju inte ta bort allt personligt.
    Undrar vad subkultur skulle hetat när jag var ung??? Var det raggarna? Hippiesarna? Brajarna?? Det ordet fanns ju liksom inte då….🤔

  4. Det är inte helt omöjligt att jag såg en perfekt mix av en hund och en gris en gång i stadsparken. Jo, den hade koppel. Visst, den gläfste nog som en vofsing. Men utseendemässigt var det en gris, inget annat. Den bökade lite också. Än idag vet jag inte vilket djurslag det var. Det vet inte heller Rosa som var med, och då ska man komma ihåg att Rosa är en mycket vettig människa, som kan en hel del om djur. Ingen av oss vågade gå fram och fråga heller. Det skulle antagligen förstört allt ihop. Iallafall är det ett av mina mest intressanta möten med djurlivet.
    Intressant är också hur en vy över en park kan få vem som helst att åter vandra längs minnenas allé. Precis som du skriver. Och det gör du väldigt bra.

  5. Roligt att läsa det du beskriver så himla bra! Jag var mest ung på 60-talet och var väl en snällrebell åt vänster. Jag befinner nog mig där någonstans fortfarande fast jag är inte lika kategorisk längre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s