Den tiden på året!

Jag vägrar finna mig i att några väldigt tunna gurkskivor på en ostmacka skulle vara tillräckligt för att glömma att det är samma gamla tråkiga ostmacka man sitter och tuggar på. Ska det till att piffa till sin frukost så ska man ta i ordentligt, för ska det va så ska det va och då ska det vara en ordentlig köttmacka som ligger framför en på matbordet. Och när och var har man tillgång till ett överflöd av skinka, salami, rostbiff och andra kallskurna delikatesser? Vid hotellfrukosten givetvis. 

Recept för köttmacka.

Ta en enkel smörgås, skär den itu, bre lite smör på toppen och botten sen placerar du all typ av kött du hittat på buffén mellan de smörade brödbitarna. Mättande, ansvarstagande och väldigt gott.

På tal om hotell så har styrelsen i vår bostadsrättsförening annonserat att den årliga höststädningen kommer äga rum söndag den första oktober. De som känner mig är medvetna om att jag aldrig deltar i förenings ledda aktiviteter och förhåller mig skeptisk till att hjälpa till med onödiga uppgifter när den enda belöningen är ett par korv med bröd och en lättöl. Sådant prat om att det är vårt gemensamma ansvar att se till så att vårt gemensamma hus är klanderfritt håller jag inte med om ett dugg. Jag är för att out source:a hela spektaklet och är beredd att bryta mot några lagar när jag gör det.

Tidigare år har jag smitit från lägenheten tidigt på morgonen innan grannarna kommit igång med städningen men i år tänker jag ta det till en helt ny nivå.

Glen Snoddas checkar in på hotell kvällen innan och kör en spontant planerad staycation i Stockholm. 

Ibland gör man bäst i att unna sig något extra i form av ett badkar, roomservice och en late checkout.

Så medan jag sitter på min härliga hotellfrukost och åtnjuter en väl balanserad köttmacka så är mina grannar i full gång med att klappa sig själva på axeln och tänka på den där ostmackan med gurkskivor på som de ska belöna sig själva med dagen efter ett väl utfört onödigt arbete. Jag unnar dem den där ostmackan och kommer berömma deras arbete när jag utvilad glider in i huset igen någon gång på söndagskvällen.

* Då jag är supernoga med att ta bort luddet ur torktumlaren och göra fint i tvättstugan efter avslutat tvättpass anser jag mig ha rätten att inte delta i höst- och vårstädningar. Så ha det i åtanke innan ni pekar era moralpinnar mot mig och dömer ut mina beslut. Om det pris jag begär för att vara en fanatisk granne 363 dagar om året är att jag slipper vara delaktig under två dagar, är jag inte en god människa då?

* Efter att ha meddelat min kommande frånvaro har styrelsen fattat beslut om att ställa in städningen. Man behöver inte äga en foliehatt för att misstänka att det ligger en konspiration bakom deras hastiga beslut. För visst verkar det som om de planerar att ändra till ett datum längre fram då jag inte har ett hotellrum bokat för natten? Hur kan de veta om att jag har ett hotellrum bokat för den egentliga natten? Buggar de min lyhörda lägenhet eller har min sambo gått över till deras sida och agerar dubbelagent?

Från fönen till akuten, ett splittrat inlägg med karaktär.

Det är lätt att vifta bort andras tankar och synpunkter när man själv inte upplevt vad de känner. Desto svårare är det att vifta bort sina egna känslor när man själv upplever samma saker. Jag har kommit så pass långt i mitt odlande av kaluffs att jag måste använda hårfön för att få håret torrt efter duschen. Något som min sambo gjort under alla år jag känt henne och som hon gjort med hjälp av värdelösa hårföner. Hon har klagat och jag har svarat att det bara är att blåsa på, så illa kan det inte vara. Sen så sitter jag själv där med mitt stora hår och blåser i en evighet med knapphändig framgång och ett sinande tålamod.

Fan vad den här fönen suger! ropar jag genom oljudet från den slitna tvåtaktsmotorn.

Förståelse genom egen erfarenhet, en avgörande faktor för god människokännedom?

God människokännedom en avgörande faktor för att kunna skriva trovärdiga karaktärer?

Måste man uppleva allt man skriver om för att göra det trovärdigt eller räcker det att anse sig vara en god människokännare för att ha en aning om hur folk agerar i olika situationer.

Man kanske kan läsa sig till och göra en grundlig research för att få en hint om hur människor beter sig under exempelvis en nödsituation. Men alla är vi olika, ingen kan säga hur de kommer reagera i en riktig nödsituation innan den faktiskt sker. Så då kan man väl inte anklaga en karaktär för att inte vara trovärdig, eller?

I mina karaktärer hämtar jag mycket inspiration från mig själv även om jag inte vart med om så många omvälvande situationer i livet. Jag vill ändå tro att jag är en god människokännare och därför skriver väldigt verklighetstroget fastän verkligheten har lika många definitioner som människor som upplevt den.
Mina karaktärer sköter sig i alla fall väldigt bra i nödsituationer och det är en egenskap jag hämtar direkt från mig själv.

En kväll låg hon på sovrumsgolvet och gav ifrån sig ett avgrundsdjupt vrål av smärta. Jag blev skärrad, bad henne andas genom smärtan men när den inte gav med sig fanns det inte längre något alternativ än att ringa 112. Med SOS i luren och flickvännen liggandes på golvet i smärtor balanserad jag mellan rädsla och förtvivlan. Jag befann mig i ett hjälplöst tillstånd utan att veta vad jag skulle ta mig till men behöll under hela tiden det coola lugn som mångt och mycket personifierar mig. Mannen i andra änden av luren sa att han skulle skicka en ambulans på direkten och jag satte mig heroiskt bredvid min flickvän med hennes hand placerad i min, de är snart här, allt kommer bli bra, sa jag till henne med en stadig ton. Väl på sjukhuset blev vi placerade i en säng ståendes i en korridor, smärtan hade börjat avta och vi såg äntligen ett slut på hennes oerhörda lidande. En trevlig hjälpsam sjuksköterska berättade för oss att det fanns en korridor längre bort där vi kunde promenera fram och tillbaka i väntan på att situation skulle lösa sig. 

Och den löste sig tillslut. 

Mitt lugn låg fortfarande lika stillsamt över landskapet när vi lämnade akuten en halvtimme efter vi kommit dit, precis som det gjort under hela denna dramatiska episod i livet. Betala behövde vi överraskande nog inte göra, tydligen är det gratis att åka ambulans så länge man inte träffar en läkare.

* Att äta laxerande tabletter för att lösa en förstoppning fungerar visserligen. Men att behöva åka ambulans på grund av att tarmarna gör revolt och är beredda att ommöblera hela ens innanmäte innan problemet är löst kanske gör att man funderar både en eller två gånger innan man väljer det alternativet igen.

Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

Det finns en park precis utanför min lägenhet där man ibland kan se hundar som är ute och promenerar. Bland hundarna finns det en speciell unghund som sticker ut i mängden, bushunden kallar vi honom. Han är en golden retriever som alltid går sin egen väg även om han är ute och går med matte eller husse. Vid ett tillfälle i somras fick bushunden nog av sin kvävda frihet och satte sig emot sin ägare genom att sittstrejka. Han vägrade lämna parken hur mycket matte än drog i kopplet och lockade med godis, han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin rätt att själv bestämma hur länge han fick rulla runt i gräset, ligga i skuggan under ett träd och få njuta av livet. Jag vart glad av det jag såg, hurrade för mig själv inifrån min lägenhet och hejade på honom. Han drev en kamp för vad han ansåg vara hans medborgerliga rättigheter och han gjorde det med stil. Ung med drömmar om förändring och en allt är möjligt attityd, ett flytande stål som ännu inte stöpts i en form för att passa in i samhället som allmänheten kräver. 

En gång var jag som honom.

Vi var unga och fria utan några planer på att låta några andra diktera villkoren för våra liv. Vi var rebeller redo för den revolution som skulle göra oss fria från samhällets kedjor, krav och måsten.Vi var på gränsen till anarkister redo att ta steget över till den autonoma sidan men så slog klockan 20.00 och revolutionen fick vänta. Då var vi tvungna att springa allt vad vi hade mot pendeltåget för att inte komma hem efter 21.00 och göra föräldrarna besvikna.

Reclaima gatorna var en sak men att komma hem efter den tid ens föräldrar sagt att man skulle vara hemma var något helt annat, något direkt otänkbart.

Jag var med handen på hjärtat aldrig intresserad av de politiska poänger arrangörerna till Reclaim-rörelsen försökte göra, om det nu fanns några sådana. Som ung hade jag sett bilder från tidigare års reclaim manifestationer och jag förstod att om jag ville tillhöra subkulturen graffitimålare var det obligatorisk närvaro för aspirerande konstnärer som gällde. Sagt och gjort stod jag som oskyldig 14-åring plikttroget i ett demonstrationståg på väg mot Vitabergsparken. 

Oroligt ovetande om vad som förväntades av mig och mina vänner, skulle vi behöva förstöra skyltfönster, plundra butiker och kanske till och med slåss mot poliser? Som tur är slapp jag göra allt ovanstående och kunde fokusera på att inte stöta ihop med andra demonstranter som kanske inte hade lika liberala tankar kring hur ett reclaim the streets skulle gå till och som gärna hade slagit till mig bara för att ha något att göra. 

Vi nådde tillslut vårt mål och så satt vi då på Vitabergsparkens hårda kalla träklädda läktare och lyssnade på musik resten av dagen tills det var dags att springa till tåget. 

En omvälvande och läskig upplevelse samtidigt som det var fascinerande och gav vår existens som graffitimålare ett berättigande. Det fanns andra som oss.

Så varför började jag klottra? Någon subkultur behövde man väl tillhöra som ung och mitt val landade på graffitikulturen. Förmodligen för att hiphop fascinerande mig som ung och graffitin är som alla vet ett av hiphopens fyra element. 

Att tillhöra en destruktiv subkultur har sina baksidor och jag kommer på ett antal exempel som gjorde min karriär inom graffitisvängen relativt kortvarig. 

Min höga moral gjorde att det tog emot varje gång jag gjorde något som var olagligt.
Nervositeten som omgav målandet på nätterna gjorde mig illamående.
Andra som man mötte inom graffitin stod oftast långt ifrån ens egen moral och värderingar.
Sist men inte minst vart jag aldrig nöjd med något jag skapade.

Trots allt som talade emot mitt engagemang inom graffitikulturen var jag ändå fast då jag behövde något som identifierade vem jag var och vart jag var på väg som person. Att vara klottrare gav mig en anonym identitet som någon som stod utanför samhället men samtidigt krävde att få ta sin plats i det. Nu när man har fått perspektiv förstår man hur splittrad man egentligen var inför det man gjorde. Man ville gömma sig och verka i det fördolda samtidigt som man målade för att synas och få uppmärksamhet. Ingen fick veta vem man var bakom sin tag samtidigt som man ville att alla skulle veta just det och känna igen en.

Jag får det inte att gå ihop.

När jag blev äldre och växte upp lämnade jag min identitet inom graffitisfären bakom mig.
Jag övergav långsamt det som mina tankar cirkulerat kring under hela min tonårstid och som nådde sin kulmen under gymnasietiden för att fokusera på det som egentligen betydde något. Vem jag var och vem jag ville vara inom samhället istället för att värka utanför det. 

Sedan kom en dag åtta år efter jag gjorde min senaste målning.

Som en blixt från klar himmel stod jag överraskande nog plötsligt framför en betongvägg igen med en burk i ena handen och skissade upp bokstäver som så många gånger förut. 

Vandringen längst minnenas allé tog vid.

Det var som om jag lagt alla minnen och känslor i en låda och bevarat dem i mitt inre arkiv så att jag snabbt kunde ta fram dem igen när livet krävde det. Allt var sig likt, lika påtagligt som det var när man var ung och det enda som betydde något var vem man var som graffitimålare.

Den berusande doften av aerosolfärg, det aktiva granskandet av omgivningen för att vara säker på att ingen illvillig såg på, den begravda viljan att få visa att man stod utanför samhället och inte brydde sig om vad andra tyckte för att man var upphöjd till något mer än bara en vanlig medborgare.

Omtöcknad av kraften att få känna mig ung igen var jag tvungen att sansa mig för att inse att det inte är värt att kliva över den gräns mellan det som varit och det som är jag dragit i sanden. De erfarenheter åldrandet givit mig har fått mig att inse att det ibland kan vara okej att luta sig över gränsen till ungdomen så länge man har bägge fötterna i marken på rätt sida av den. Det sista man vill är att riskera att falla huvudstupa in i gamla synder igen.

Känslostormarna jag upplevde under den korta tid jag målade i somras var starkt överdrivna och egentligen helt irrelevanta då jag målade på en laglig vägg och inte behövde oroa mig för något annat än att inte få färg på kläderna.

Med de orden väljer jag att avsluta diptyken om en vunnen ålderdom och jakten på en förlorad ungdom. Man gör nog bäst i att leva i nuet och en bra övning för att lära sig göra det är att upprepa allt man ser när man är ute och promenerar tre gånger för sig själv. Bil bil bil. Hus hus hus. Trappa trappa trapapapapapa.

Glen Snoddas – En välvillig rebell som tar avstånd från gamla synder och lämnar sin identitet som graffitimålare i det förgångna och bejakar sin nya identitet som en bra kille i samhällets mittpunkt.

Gammal är äldst och så jag då.


Nu har jag passerat den punkt i livet då jag inte längre kan dö ung utan kanske bara allt för tidigt.

Tidpunkten då gratulationer haglar in och det enda jag kan känna är ett dåligt samvete för alla som gratulerar mig men som jag själv missat att gratulera.

Förlåt för mina tillkortakommanden.

En dag som denna har jag fler beröringspunkter hos ett tågvrak än ett yogacenter. Jag är i uppror med mig själv, vägrar vänja mig vid att bli uppmärksammad av den anledning att mina föräldrar inte kunde hålla sina lustar i styr en januari dag för 28 år sedan. Samtidigt njuter jag lite av uppmärksamheten. 

Vi är nog många med samma inställning till födelsedagar som jag, vi som hellre besjunger folk än blir besjungna.

Än så länge har i alla fall ingen galning sjungit för mig och det är jag tacksam för.

Jag blir gärna äldre så länge det inte innebär att min pojkaktiga charm går förlorad, den är min usp, mina unika selling point och utan den är jag inte mycket mer än en

Jag skrev inte klart meningen ovanför, en konstnärlig touche jag hoppas uppfattas som genomtänkt. Jag tycker den är, om inte stark, i alla fall magstark. Man kanske ska bli mer konstnärlig och bohemisk nu när åldern börjar ta ut sin rätt. 

Glen Snoddas en lågt hängande frukt. 

När man fyller år får man rikta fokus på sig själv och nu när strålkastarljuset är mitt att äga så tänker jag leva mitt liv, la dolce vita. Efter den här lustfyllda arbetsdagen tänker jag nämligen åka hem och unna mig själv en ordentlig måltid.

Till middag hade jag tänkt koka två och ett halvt paket nudlar med smak av biff som får anses vara nudlarnas oxfilé på samma sätt som torsken är havets oxfilé, inte alls med andra ord. 

Så blir det när jag själv får välja middag på min speciella dag, då väljer jag en maträtt som min sambo inte kan äta. Beslutet är redan fattat och det krävs två för att vara eniga så tyvärr får hon finna sig i det och hitta på något eget att laga till sig själv. Jag hoppas att det inte är något som får mina nudlar att se bleka ut i jämförelse, havregrynsgröt till exempel.

Med de orden avslutar vi det 27e kapitlet i den bok jag kallar livet.

Allt ovan denna punkt skrev jag tidigare idag på min lunchrast och sen så kom verkligheten ikapp mig. Ikväll åt jag inte alls nudlar utan jag åt pizza, den godaste pizzan någonsin från min lokala pizzeria. Delad glädje är riktig glädje sa jag till mig själv när jag tog beslutet att ge upp nudlarna för en måltid både jag och min sambo kunde ta del av även om vi inte delade pizza.

Sedan ringde min galning till svärmor och hennes galna man och sjöng som galningar för mig och det är jag tacksam för.

Ibland går saker inte som man planerat.

Inredningsreportaget, den efter förändringen.

Det här är del två i framgångssagan.

Jag har ju väntat på att göra det här reportaget tills gardinerna kommit upp men att få upp gardiner visar sig vara i princip omöjligt. Gardinerna är hos skräddaren för att sys upp, något som tydligen tar två veckor, ni läste rätt, två veckor! Hur kan det ta två veckor för ett proffs att klippa två klipp och sy två sömmar? Helt orimligt.

Så om reportaget känns innehållsfattigt beror det helt och hållet på avsaknaden av gardiner och bara det.

Sist när vi köpte möbler försökte vi som ni kunde läsa i del ett framstå som mogna ansvarstagande vuxna människor. Nu är vi äldre och väl medvetna om vår omogna lagom välfungerande livsstil så vi behövde inte försöka lura oss själva när vi valde möbler.

Vi gick ljust och fräscht den här gången för att gå vidare och lämna vårt dunkla förflutna i det förgångna. Bestå står alltid stadigt och sväljer stora mängder ljusstakar, sladdar och den här behöver jag inte idag men jag vågar inte kasta den för någon gång kanske jag behöver ha den och då vore det dumt om jag inte längre har den saker.
Vit vitare vardagsrum, möbeln är stor och rummet är litet så för att gömma skåpen i det öppna valde vi att köpa dem i vitt, samma färg som väggarna är i som den observante har sett. Ovanpå har vi placerat en skiva i marmorimitation som går att hitta på Ikea, riktigt snyggt faktiskt.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.04

Som matta valde vi att gå på höstens enligt mig trendigaste färg rosa. Jag har i allmänhet svårt för långhåriga mattor men den här har lagom långa strån så den är betydligt enklare att dammsuga än vår tidigare.

På mattan valde vi att placera ett runt vitt bord med glas som bordskiva. Fräscht, luftigt och inte alls skitigt två minuter efter att man noggrant putsat det. Glasskivan ger min sambo en möjlighet att placera en noggrant nonchalant utvald bok på den solida träskivan som ligger som bas i botten på bordet.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.01

Så vad återstår att göra?
Gardiner givetvis och även ett stort unikt personligt föremål som tydligen inte ska fylla någon funktion annat än att se spännande ut. Hittills har jag lagt in mitt veto vid minst två tillfällen då hon velat köpa dyra skulpturer som jag inte sett hur de skulle kunna förändra mitt liv till det bättre. Jag är inte såld på konceptet men jag köper det.
Väggarna är kala och kalla och vi borde verkligen sätta upp några ramar för att göra rummet mer personligt. Trubbel i paradiset. Sambon arbetar som frilansfotograf och jag arbetar dagligen med bilder så jag vill inte ha några bilder annat än min sambos på väggarna och hon vägrar ha sina egna bilder på väggarna. Vi kanske kommer fram till en kompromiss någon gång och köper en tavla föreställande kungafamiljen, det brukar vara där vi landar när vi kompromissar.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.03

Inredningsreportaget, den innan förändringen.

Varje framgångsrikt inredningsreportage innehåller alltid en del som beskriver hur rummet såg ut före förändringen och en del som visar hur rummet blev efter förändringen och jag tänker inte vara sämre. Det här är del ett i framgångssagan och den kommer innehålla den delen som beskriver hur rummet såg ut innan vår corporate rebranding.

Vi flyttade in i lägenheten för ungefär sex år sedan och då hade vi med oss möbler vi samlade på oss under alla de år vi åkte slalom mellan lägenheter i den svarta backen som i folkmun går under namnet andrahandsuthyrningsmarknaden.

Brasse
Bilderna är tagna med mobil för fem år sedan, så ha tålamod med en tråkiga kvalitén.

Efter en sommar i lägenheten suktade vi efter att få sätta vår egen prägel i den och sluta förlita oss på nödlösningar och kvarlämnade möbler från svärmor vars lägenhet det är vi bor i. Vad gör två unga vuxna som vill ge sken av att vara vuxet vuxna för val när det kommer till sina möbler? Köper möbler med inspiration från femtiotalet givetvis.

SIDEBOARD

Som tur är var den typ av teakmöbel i stöpet just då så vi var så inne som man bara kunde vara. Dessvärre leder trender till att utbudet inte matchar efterfrågan så vintagebutiker och blocket annonsörer tog hutlösa priser för sina gamla möbler vilket jag inte klandrar dem för men för två unga vuxna var det ett allt för högt pris att betala. Även om vi strävade mot att ha ett hem fritt från IKEA möbler för att göra någon slags poäng så var det svårt att hålla sig undan när deras utbud och priser var allt för lockande för att förbise.

Vi föll till slut för IKEA:s Stockholm serie som matchade alla de krav vi satt upp i förväg. Där och då var de wow wow wow, nu i efterhand var de mest mörkt mörkt mörkt.

Med det avslutar jag den första delen och vi hoppar vidare till nästa del.

SOFFA