Närstående står mig för nära.

​Ikea, platsen där vi alla står lika inför kamrat Kamprad och hans platta paket. 

Där var jag i fredags och sög märgen ur livet eller om det var Ikea som sög livet ur min benmärg. 

Skämt å sido måste jag säga att det faktiskt var en mycket positiv upplevelse och den rökta laxen med potatis jag åt till lunch var nog den bästa måltid jag ätit på hela semestern, oj så god den var.
Anledningen till att jag befann mig på IKEA var den nystart jag och min sambo iscensatt i vårt vardagsrum. Vi bestämde oss för att kasta ut de gamla tråkiga möblerna och istället föra in nya mycket finare möbler som vi noggrant valt ut online dagarna innan vi begav oss till kungens kurva. 

Min sambo fick friheten att välja möbler efter utseende och känsla medan jag fick leta möbler enbart efter förutbestämda mått. Hur uppdelningen vart som sådan vet jag inte men den resulterade i att min sambo fann alla möbler vi köpte och jag inte hittade en enda möbel som var bredare än 28 cm men smalare än 30, inte lägre än 47 cm men absolut inte högre än 52. Jag tar trots detta åt mig precis lika mycket ära som om jag hittat dem själv. Och det kan jag göra av den enkla anledning att jag alltid har en möjlighet att lägga in mitt veto mot de beslut min sambo fattar, en möjlighet jag alltså inte valde att använda mig av i det här fallet. Tur var väl det, för vardagsrummet blev allt det jag ville att det skulle bli.

Väl på IKEA är det svårt att röra sig ostört i folkvimlet av förväntansfulla inredningsdesigners. Många är vi som haltande försöker manövrera mellan hyllor, bord och fågelholkar till människor. Jag som annars är mån om min två meter i diameter stora komfortzon fick finna mig i att bli belägrad av en inte alls aggressiv men ignorant här av människor beväpnade med påsar, vagnar och gardinstänger. Jag kan inte klandra dem för deras övertramp, de vet helt enkelt inte bättre och jag går inte direkt runt med ett plakat som förkunnar att jag trivs bäst i öppna landskap. 

Många är vi som är likadana när vi rör oss runt på IKEA men för några är det viktigt att framstå som något förmer. Dessa människor använder sig av vissa knep för att skilja sig ur mängden och signalera att de står över oss andra. För män är det en tunn scarf knuten runt halsen som gäller och för kvinnor är det hängselbyxor. Vem de nu försöker lura vet jag inte för när de rör sig under precis samma tak som oss andra och väljer mellan precis samma möbler som oss andra är det svårt att förstå deras egentliga tanke bakom sina noga utvalda utstyrslar.

Som sagt, framför Kamprad är vi alla lika även om vissa vägrar förlika sig med den tanken.

Turen på IKEA gick smärtfritt fram tills vi skulle betala och Nordea valde att inte fungera. Vad gör man när man står vid kassorna med två vagnar fulla med möbler och det enda som står mellan en och ens drömmar är den lilla detaljen att betala för sig? Tar man sats och springer mot utgången i ett desperat försök eller släpper man vagnarna och sina drömmar och bara går sin väg?

Som tur är gick det att ta ut pengar i bankomaten så efter mycket om och men gick vi tillslut därifrån som segrare och sagan fick ett lyckligt slut.
Någon gång i nästa vecka när jag fått hjälp att borra i väggar och tak kommer så också ett ordentligt reportage om vår vackra renovering dyka upp på bloggen.

Kronan på verket, en anspråkslös titel.


Besök hos frisören. Jag avböjer gärna. Jag och frisörer fungerar inte ihop då vi inte har hittat ett fungerande sätt att umgås med varandra på, det finns ingen tillit oss emellan. Den frisör jag egentligen vill gå till och som jag trivdes hos svek jag så pass mycket att jag skäms för mycket för att höra av mig och be om ursäkt. Huvudet i sanden!

Jag har en ny frisör nu, en frisör jag inte litar på då han är från Sydamerika.
Varför kan man inte lita på en frisör från Sydamerika?  Jo, för att han inte är från Syrien.
Lång historia kort.

Första gången jag var hos honom berättade han att han bara bott i Sverige i tre år och artig som jag var frågade jag inte vart han kom ifrån innan han flyttade hit. Jag tänkte att det spelar ingen roll för vår kund/frisör relation vart vi har våra respektive rötter. Dessvärre lämnade avsaknaden av svar ett vakuum kring frisören jag kände mig nödgad att fylla med något, vad som helst egentligen, bara för att stilla min neurotiska sida som avskyr tomrum. Så jag svarade själv på de frågor jag aldrig ställt och byggde upp en egen bakgrundshistoria baserat på mina fördomar och den vaga informationen jag fått under våra samtal i salongen. Jag kom då fram till att han var flykting från Syrien som kommit till Sverige och lärt sig språket på rekordtid och som arbetade dubbla jobb för att göra rätt för sig. Jag var mäkta imponerad, vilken kille!
Det gick ett år innan min påhittade historia som blivit till min sanning raserades när han berättade att han träffat en tjej från det sydamerikanska land han själv kom ifrån. Sydamerika tänkte jag för mig själv, han har ju sagt att han kom från Syrien. Vad är det här för en kille egentligen? Ljuga om sitt ursprung sådär. Nä Fy fan!

Först när jag kommit hem och tänkt igenom hela händelsen en gång till insåg jag att han inte alls hade ljugit, det var ju jag som hade hittat på allt jag trodde han ljugit om. Jag valde då att lägga hela min fördomsprofil i ett låst rum långt ner i mitt inre och moonwalkade långsamt därifrån tänkande att det här talar vi aldrig någonsin mer om.

Konstigt nog är det så att även om jag vet allt det här har jag ändå svårt att lita på honom, min slutsats är att det måste bero på att jag anser att han klippte mig för kort vid ett tillfälle för sju månader sen.

Snart måste jag besöka honom igen och se mig själv i spegeln. Det värsta och mest onaturliga jag vet, det är inte meningen att man ska sitta och se på sig själv från en meters håll mer än några sekunder i taget. Att behöva sitta så i en halvtimme och analysera allt det man ser in i minsta detalj är tillräckligt för att bryta ner även det starkaste psyket. Så när man suttit där och granskat sig själv i trettio minuter vill man inget annat än att ta sig därifrån och då självklart ska frisören glatt visa upp sitt hantverk från alla möjliga vinklar och vrår. Man sitter där iklädd en fånig kappa, med tårar i ögonen, ler ett stelt leende och nickar krampaktigt för varje ny vinkel han hittar att porträttera ens vidunderliga ansikte på. Jättebra tack säger man fast man tänker att det var dumt av honom att ge ett så fult ansikte en så snygg frisyr.

Sen betalar man och går därifrån, får lite perspektiv på livet när man slipper se sin egen spegelbild och plötsligt känner man sig riktigt snygg. 

Poesi från en öppen bro.

Tänk om jag en dag fick passera under en öppen bro och inte längre behöva forcera genom stängda dörrar.

Tänk om världen någon gång kunnat anpassa sig efter mig och mitt behov att äga en mast så stor att den inte kan passera under en stängd bro. 

Tänk om du en dag efter att ha promenerat ett tag, med flåset uppe och bra kraft i stegen, plötsligt stått framför en nedfälld bom, ett oväntat stopp, och känt hur tröttheten långtsamt satt sig i benen.

Kanske hade du då också undrat om man inte med en lägre mast hittat ett effektivare sätt att segla in i Stockholm, istället för att försena alla oss som tidigare haft gott om tid men som nu plötsligt fått bråttom.

Glen ”Gordon” Snoddas – Den svenska estradpoesins Mick Jagger.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Sensuella Santorini, en glömd titel.

I avsaknad av motivation och vilja att aktivera den delen av hjärnan jag använder när jag skriver till min blogg så kommer jag inte skriva något idag heller. Rent krasst har jag ingen lust att aktivera någon del av hjärnan så det här inlägget kommer mest innehålla några bilder från min resa, oredigerade och helt utan egentlig tanke. Håll i i hatten, för nu åker vi.

Glen Snoddas spelar roll!


​Dubbeldejt. Sveriges kanske mest laddade ord. För att råda bot på den negativa innebörd ordet har hos mig väljer jag att döpa om fenomenet och hoppas verkligheten ska ändras till det bättre därefter.

Igår var jag på en socialfyrsamhet tillsammans med min sambo, min bäste vän och hans nya dam. Styrkeförhållandet var alltså för en illvillig 3 mot 1 och om man velat gå längst den vägen hade man med enkelthet kunnat utmanövrera den nya i gänget för att stärka sin egen position gentemot denne. 
Jag har alltid gått min egen väg.
För mig är en middag bara ett tillfälle för att få i sig energi nog att gå vidare med livet och de egentliga äventyren. Hörde på en podcast där en gammal sliten man berättade att han hade svårt att sitta still och han trodde det berodde på att han alltid arbetat med fysiska yrken. Jag tror det ligger något i det men brasklappar för att hans många år som missbrukare också kan ha ett finger med i spelet.

Jag gillar att röra på mig och har svårt för att sitta still i sociala sammanhang. Därför blir liknande middagar en påfrestning för mig när seder och bruk säger att det är otrevligt att ställa sig upp i tid och otid. Lösningsorienterad som jag är hittar jag på knep som underlättar för mitt fortsatta deltagande under middagen. Många har nog samma lösning som jag, man tar på sig ett av alla sina ansikten och spelar en roll. Gårdagens rollfigur bestod av en avslappnad något osäker person som förespråkade att allt blir bättre om man dricker några bärs under tiden man gör det. Etablerandet av gemiken skedde genom att förkunna att resterande tre semesterveckor skulle spenderas med att dricka bärs i kopiösa mängder.

Den öldrickande personlighetsstörningen knöts till min karaktär för att ha en punkt för alla att kunna referera till när man ville lätta upp stämningen och det fungerade med bravur och det är att ta ansvar för gruppens dynamik och symbios. 

Jag vill tro att jag lyckades med mitt projekt, jag var iallafall överlycklig, för när man väl satt karaktären på kartan kan man luta sig tillbaka och drömma sig bort till sitt egna hem där man inte behöver spela någon roll utan kan vara sig själv och vara trygg i att man blir älskad för den man är oavsett om man påstår sig älska att dricka öl eller inte.

Glen Snoddas – En evighet att lära känna men bara en sekund att glömma.

De socialt svartlistade.

TRÄNING_

Hade du sagt åt mig för ett år sedan att jag skulle spendera många timmar på gymmet kommande år hade jag skrattat dig rätt upp i ansiktet och frågat dig hur det egentligen stod till där uppe. Glen Snoddas går inte på gym, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Det finns inget som är så omotiverat som att stå och lyfta vikter under samma tak som ett gäng kötthuvuden.

Jag satte skrattet i halsgropen. Infann mig en dag på gymmet och har varit fast ända sen dess.

I snitt står jag och lyfter skrot fem dagar i veckan och det är först nyligen jag har börjat fundera över vad fan det är jag egentligen sysslar med. Jag har inget mål med mitt gymmande och kan bara komma på en positiv sak det fört med sig, jag får inte längre ont i kroppen av att stå och arbeta 40 timmar i veckan. Kanske är det skäl nog att fortsätta gå dit och trängas bland människor jag ser dagligen men aldrig hälsar på.

Det finns säkert medlemmar på gymmet jag hade kommit väldigt bra överens med om vi bara fått tillfälle att prata med varandra.  Om vi bara hade synkat våra scheman bättre och haft någorlunda lika rutiner som gjort att vi stött på varandra, för det gör vi fan aldrig. De medlemmarna jag stöter på när jag gymmar är av en helt annan karaktär.

Här kommer en presentation av några av de karaktärer jag får dras med och jag vill påpeka att det här är toppen av ett isberg vars egentliga storlek jag ännu inte kunnat kartlägga.

Stoppurs Linnet – Som jag har ett ont öga för eftersom han en dag när han såg att jag var på väg till en bänk vid de fria vikterna började springa för att komma före mig vilket han också gjorde med någon halvmeter. Jag var storsint nog att inte ta hans stoppur och slå det i den tomma fågelholk till huvud och hans skatbo till frisyr. Jag placerade honom på min svarta lista istället och den kommer han aldrig lämna.

Babbel Linnet – Killen som oavsett vilken tidpunkt jag infinner mig på gymmet är där och babblar med allt och alla på ett sådant klassiskt grabbigt vis att man undrar om han är en karikatyr av en skön kille. Given plats på svarta listan.

Kasta vikterna i golvet trots tydliga instruktioner om att inte göra det Killen – Han är inget större problem och skulle med enkelhet få lämna min svarta lista om han bara slutat kasta vikterna i backen vilket han aldrig kommer göra och missar därför en chans att få en trevlig kompis som jag att nicka till på gymmet.

Komma in i lugna rummet och placera sig själv två meter från mig trots att det finns 20kvm som inte är i direkt anslutning till mig tillgängligt och till råga på allt spela smöriga rockballader från sin mobil Tjejen –  Hon är förankrad i toppen av min svarta lista och om jag hade haft en svart lista över svarta listor hade svarta listan med henne toppat svarta listan över svarta listor.

 

Sen finns det givetvis människor jag skulle kunna hälsa på eftersom de ännu inte lyckats placera sig själva på min svarta lista men nu har de gått så lång tid utan att jag hälsat på dem att det skulle verka misstänksamt om jag plötsligt började göra det nu.

 

Häromdagen var det en ny människa på gymmet som ännu inte lärt sig vilken ställning jag har i gymhierarkin. Vi stod båda bredvid boxningssäcken och han frågade mig på bred skånska om han kunde använda boxen och uttalade det som man uttalar boxning. Javisst svarade jag, jag slåss inte, inte ens på säck.

Några sekunder senare frågade han mig igen och pekade på boxen man kan hoppa upp och ner ifrån som stod bredvid mig. Box som i låda. Ridå ner, Skåningen fick boxen och gick sin väg. Jag stod kvar och antecknade datum, tidpunkt och anledning.

27/7 19.51.

Uppenbart förvirrade skåning med klara språkförbistringar åsamkade mig stor skada då han vid två tillfällen inom några sekunder yttrade samma fråga men syftade till två olika objekt i rummet fast ett tydligt svar redan givits honom vid frågetillfälle ett. Det är enligt rådande praxis den frågande och inte den svarande som innehar bördan att säkerställa att rätt uttal på efterfrågat objekt uttalas i frågan av den frågande.

Det hela inträffade mitt under ett av mina set vilket orsakade ett uppehåll i min mycket viktiga träning och fick mig så pass ur balans att jag inte kunde återupprätta likvärdiga förhållanden ens när skåning lämnat scen och försvunnit ut i periferin.

Åtgärd: Skåning placeras på svarta listan utan möjlighet till tidsbestämt straff, ej ens vid uppvisande av ett gott uppförande, ej heller kan straffet tidsbestämmas om skåning mot förmodan visar uppenbar ånger över skadan denne orsakat av sitt förkastliga beteende.

Domen verkställs med omedelbar verkan.

27/7 19.52

Undertecknat

Glen Snoddas – Glömmer aldrig en oförrätt.