Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.

2 reaktioner på ”Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

  1. Känner igen det där med att ha en bunker. Själv har jag ett slukhål som drar ner mig när det blir för mycket runt omkring. Hjärnan arbetar för högtryck och man har massor av ideer för de manus man har liggande och bara väntar på att få bli färdigskrivna. Men även om man ibland känner inspiration så fattas man ork och då är det svårt att få ändan ur vagnen och sätta sig ner och låta fingrarna skriva ner de berättelser som vill ut. Jag kommer från och med idag (ska sätta igång när jag skrivit mitt nästa inlägg på min WP sida) att ta i med hårdhandskarna. Minst en timma om dagen ska jag skriva. Blir det lägre är det superbra, men inte en minut mindre än en timme. För nu har jag fått nog av mig själv, så nu räcker det med maskeri och svepskäl ;). Lycka till med ditt skrivande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s