Mitt kanske varmaste inlägg hittills

Jag har en sten som jag fått i gåva av min sambo, det är ingen vanlig sten, det är nämligen en magisk sten. Då talar jag inte om dess trollbindande yttre utan jag talar om att den enligt vissa är laddad med energi.


Det finns folk som säger att jag är väldigt öppen för energier och det andliga vilket är något jag drar mig för att skriva under på. Samtidigt stänger jag inte dörren helt  till den världen då det vore dumdristigt att rationalisera bort något som känns så mycket större än mig själv bara för att jag inte kan sätta fingret på konkreta bevis för dess existens. Jag ställer mig neutralt till ämnet och ser min påstådda förmåga att känna starkt för energier och andlighet som en komplimang, tack mamma.

Över till stenen igen.


Hur stenes intåg i min vardag har förändrat mitt liv kan jag inte svara på, den har visserligen givit mig en god känsla i kroppen som härrör från dess existens men som grundar sig i människorna som var iblandade i köpet av den.
Stenen införskaffades under en magisk mässa, magimässan som jag kallar den även fast den har en officiell titel. Där på mässan var iallafall min sambo, min syster och min kära mor som också var anledningen till deras besök på mässan.

 

De är tre människor som betyder något oerhört mycket för mig och skänker mig glädje, lugn, trygghet, omtanke, värme och varma minnen för att nämna några saker, det finns så mycket mer att säga men eftersom jag skriver under viss tidspress får jag begränsa mig även om ovannämnda människor är gränslösa i sin positiva inverkan på mitt liv.

Jag är lycklig att det är dessa underbara personer jag tänker på varje gång jag ser min sten och kanske är det just det som gör min sten magisk, den tänder ljusa minnen och tankar inom mig om de magiska människor till energiknippen jag har priviligiet att ha runt mig i mitt liv.

Där satt den!

Hjulen snurrar men jag står still, julens förnimmelse och mer därtill.


Det var med den första snön i början av November lusten att julpynta gav sig till känna. Kunde jag acceptera att falla för det barnsliga begäret eller skulle jag kämpa för att hålla mig ifrån en prematur juldekoration?
Med råg i rygggen stod jag emot frästelsen till den milda grad att jag gav upp tankarna om enorma adventsstjärnor till varje fönster för att istället ställa in siktet på ljus med doft av jul.

En doft av jul, vad nu det innebär.

Jag har doften klar för mig i mitt minne men kan inte definiera vad det egentligen är som utsöndrar den ljuvliga tillfredställande doften. Även om jag inte visste vilken egentligen doft jag var ute efter stod det klart för mig att min vision av juldoft inte överensstämde med ljustillverkarens. 

”Christmas Candle” titeln var lovande, kunde det vara vad jag var ute efter?

Jag tog ner det och bröt mot alla regler när jag försiktigt bröt förpackningen för att försäkra mig om att inte köpa grisen i säcken.

Jag rynkade pannan när jag drog ett djupt andetag genom näsan.

Christmas Candle? Titel lovade mycket men levererade föga, även om jag inte var på det klara med vad som egentligen är signifikant för juldoften förstod jag att grönt äpple absolut inte var det.
Äppel och kanel kanske hade varit något sånär rätt men enbart en frän doft av Granny Smith var inte tillräckligt tillfredställande för att att jag skulle köpa den förljugna titeln ”Christmas Candle” och med det köpa ljuset. 
Jag lämnade butiken besviken över att inte fått stilla mina jullustar. Inte ens med ett litet ljus.

Fast besluten att ändå få ut något juligt ur dagen gick jag vidare till Coop där jag raskt tog mig fram till avdelningen med jul koncentrerad i tub. Två stadigt packade tuber tomtegröt roffade jag åt mig innan jag gick mot kassorna, väl medveten om att jag skulle passera hyllan med jul tappad på pet. 

Två portioner tomtegröt med tomtegrus och en flaska julmust senare satt jag nöjt tillbakalutad i soffan bländrades i min almanacka, 27 November, datumet ringade jag in. Det var då lägenheten skulle gå från höstigt deppig till ljuvligt julig. Snart är vi där och jag har aldrig längtat som jag gör i år.

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.